Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Hedén: Gestalter ur Sveriges nyare historia. 4. Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OAa Erik Hedén.
mena självständighet men åtminstone på senare år blott under
Europas kontroll. Mest sympati har han med de undertryckta
folk som lyda under Ryssland. Han har t. ex. i början av
1880-talet lämnat den i vårt land första sakkunniga redogörel
sen för ukrainarnes nationalitetsfråga, dock utan att direkt
tala för deras nationella självständighet.
Hjärne delar överhuvud i hög grad, fast med en mycket
egenartad motivering, svenska folkets nedärvda motsatsställ
ning mot Ryssland. Skillnaden mellan hans och flertalet
andra svenskars syn på Ryssland och ryssarne är dels att
han känner dem vida bättre, dels att han har mindre med
känsla för dem. Det ryska lynnet är hans eget diametralt
motsatt. Det saknar ju i lika hög grad hans disciplinerade
förstånd och tankestrama vilja som det äger den känslorike
dom och förmåga av hängivenhet vari han brister. Han fin
ner slaverna och särskilt ryssarne fundamentalt sakna det
sinne för lag han anser vara germanernas adelsmärke. Mot
talet om den slaviska och särskilt den ryska rasens stora
historiska mission står han mycket skeptisk, och detta vare
sig missionen utlägges i panslavismens eller i den av honom
djupt föraktade Tolstojs anda. Han har verkligen i början
på 1890-talet fällt ett ord om de stora och sällsamma möjlig
heter varav ryska folket är fullt, men även detta yttrande är
på alla sidor omgivet av inskränkande reservationer. Liksom
han anser den ryska laglösheten vara den sanna grundvalen
till den ryska fara på vars verklighet för germanerna i all
mänhet och svenskarne isynnerhet han fullt och övertygat
tror, så anser han ryssarnes avsaknad av någon utomordent
lig historisk uppgift betinga både plikten och möjligheten för
germanerna och för svenskarne att bjuda den ryska faran
ett beslutsamt och framgångsrikt motstånd. Han delade städse
den allmänna svenska övertygelsen att Ryssland traktade efter
en hamn å Norges västkust, men han förnekade absolut att
en isfri Atlanthamn var någon livsbetingelse för Ryssland.
Därför klandrade han också dem som önskade Ryssland fram
gång i dess utvidgningssträvanden åt andra håll, i hopp att
det därigenom skulle lättare lämna Skandinavien i fred. Han
ville ej att vi skulle vänta «försköning, tills vidare åtminstone,
i tiggarlön för lyckönskningar till Polyfems kalas på annat
håll», och detta vare sig kalaset gällde det Ryssland i alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
