Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelaide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Myckert vackert", yttrade majorskan och vred
sig på stolen af oro.
"Mycket rörande", tillade patron. "Apropos, jag
mins en sådan historia sedan sista riksdagen. En
vacker morgon hade man satt in en ask i nedra
förstugan i det hus jag bebodde, nummer fem på
Prestgatan – jag bodde tre trappor upp. Man fann i asken
en liten flicka med namnet Amanda Serafina Angelica;
men det blef kort process, ty polisen tog den lilla
verldsborgarinrian och lemnade in henne på barnhuset,
och sedan när jag fjorton dagar efter råkade ena
direktören, så tog han reda på lilla Amanda Serafina
Angelica, och hon var redan i Herranom afsomnad. Det
är fasligt hvad små barn dö lätt. Emellertid låg hon
ingen till besvär. Stora barnhuset är en mycket god
inrättning – verkligen en mycket god inrättning,
hvilket jag utvecklade i min motion om vällingen."
"Hvilken välling, herr patron?"
"Jo, jag motionerade ett särskildt anslag till stora
barnhuset till morgonvälling åt barnen, men ständerna
voro ej då i lynne att ge anslag – men handlingen
står i protokollen tillika med hela den verkligen
märkvärdiga diskussionen inom bondeståndet och
ridderskapet och adeln, der flere med stor sakkännedom
behandlade vällingen."
Sedan patron sålunda på ett oförmärkt vis kommit
fram med sig sjelf, tystnade samtalet på den
kanten i brist af ämne.
Excellens von Lindau var en man med fint
tecknadt, hvad man kallar nobelt ansigte och en liksom
medfödd vana att med alla tala i ämnen, som
behagade dern. Han hade i detta fall en slagruta, som
aldrig slog fel, och derför var han som person älskad,
fastän han som embetsmän var mål för ett bittert
klander, hvilket dock ej syntes röra honom. Man
hörde honom aldrig upptaga detta ämne eller söka
nedsätta sina motståndare; det är blott medelmåttan,
en upp-pöst och inuti tom storhet, som af fruktan
visar sig fruktansvärd och som med en viss sorts
folkilska anfaller alla, som den misstänker icke afguda
dess tomhet. Excellens von Lindau hade verkligt
värde och kände således ej detta beständiga behof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
