Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besöket i prestgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
som han hade så svagt målföre, att man måste sitta
midt under predikstolen om man skulle höra honom.
Prostinnan hade i sina dagar varit guvernant;
men en af dessa beskedliga varelser, en af dessa
försoningens och kärlekens andar, som mamsell Bremer
ensam så mästerligt förmått skildra.
Hon hade gift sig af aktning, men hon hade
troligen aldrig varit kär i någon; hennes hjerta var ej
mäktigt af någon stormande passion; men det var
mäktigt af en fortfarande kärlek för allt lefvande.
Således höll hon af sin gubbe innerligt, det skall
Gud veta; men mera varmt med hvarje år, och nu
efter många års äktenskap innerligare, varmare än
någonsin under smekmånaden.
Emellertid var hon lika litet som prosten någon
egentlig hushållsmenniska, ty hon skötte sitt hushåll
som en samvetspligt, men ej som ett favoritämne -
och således var allting i god ordning, nätt, till och
med prydligt; men hon utvidgade ej sin sfer, hon
arbetade ej på förbättringar, utan var nöjd då allt
kunde blifva som det varit.
Derföre stod hvarje sak oförändrad på sin plats,
som den stäldes för tjugu år sedan, och till qvällen
fingo de främmande alltid, som majorskan sade, "den
eviga äggröran eller gröna bönorna med spickefläsk
och sill samt de eviga pannkakorna." Någon ny
matordning korn ej prostinnan att tänka på; ty så hade
det varit från början - och hennes gubbe hade ej
en enda gång gjort någon anmärkning, utan genom
sin tystnad i det målet förklarat sin belåtenhet med
anrättningen.
Pastoratet var litet, prosten fick ej ut sina
rättigheter och hushållningen gick som den kunde - och
således var prosten Pihl en fattig prost, som ej hade
något att lemna efter sig och som använde alla sina
små öfverskott till att köpa böcker för (ty han fick,
sade majorskan Wolfenbiittel, aldrig nog af sådant
skräp) eller att hjelpa sina fattiga sockenbor - och
detta var så visst, att litet hvar och sjelfva majorskan
alltid hänvisade vandringsmän och tiggare till
prestgår-den, alldeles som om detta ställe varit en
fattigförsörjningsanstalt för hela verlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
