Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Regattan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrn hade inget emot att besegla släktskapen med en
smällkyss på hennes rosiga kind.
Den länge bebådade regattan skulle gå av stapeln följande
söndag på en triangelbana Capri-Posilippo-Sorrento, segraren
skulle motta pokalen ur lady Dufferins hand. En bättre båt
än min lilla kutter ”Lady Victoria” hade aldrig byggts i
Skottland, teak och stål, säker i alla väder med den rätte
mannen vid rodret, och om jag någonsin dugt till något så var det
till att styra en båt. De två kuttrarna var systerbåtar, lörd
Dufferins två döttrar hade givit dem sina namn. Våra chanser
var ungefär desamma. I styv bris och grov sjö skulle jag
antagligen bli slagen, men jag litade på att med mitt nya
gaffeltoppsegel och min nya sidenspinnaker kunna vinna
pokalen i lätt vind och smult vatten. De nya seglen hade anlänt
från England medan jag ännu var kvar i Rom och förvarades
nu i segelboden under speciell uppsikt av gamle Pacciale, den
mest betrodde i mitt hushåll. Han förstod mycket väl vikten
av sitt kall, han sov med nyckeln under huvudkudden och
tillät ingen människa att träda in i helgedomen. Fast han på
senare åren blivit en passionerad dödgrävare, var hans hjärta
alltjämt kvar på sjön där han levt och farit illa som
pesca-tore di coralli alltsedan han var pojke. På den tiden, innan
Amerikas förbannelse drabbat Capri, for nästan hela den
manliga befolkningen på korallfiske till ”Barbaria”, det vill
säga Tunis och Tripolis. Det var ett hårt arbete fullt av
vedermödor och umbäranden av alla slag, också av faror. Många
av dem återvände aldrig till sin ö. Det tog Pacciale tjugu
års hårt arbete att skrapa ihop de trehundra lire som en
man behövde för att kunna ta sig en hustru. Hundrafemtio
lire för båten och fisknäten, hundrafemtio för sängen och
söndagskläderna att gifta sig i, resten skulle nog madonnan
se till. Flickan väntade i åratal, under tiden spann hon och
vävde det blivande hemmets linneförråd som det föll på
hennes lott att anskaffa. Liksom alla andra av byns invånare
hade också Pacciale efter sin far ärvt en liten jordbit, i detta
fall bara några nakna klippor tusen fot under Damecuta.
Jorden hade han burit dit i korgar på ryggen, år efter år, tills där
fanns tillräckligt med mylla för att kunna plantera några
vinrankor och fichi d’India, fikonkaktus. Han hade aldrig fått
en droppe vin, för de unga druvorna brändes regelbundet av
saltskummet när det blåste från sydväst. Ibland kom han hera
från sin masseria med en liten korg färsk potatis, de första
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
