- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:278

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ehrenström, Marianne Maximiliana Kristina Lovisa - Ehrensvärd - 1. Ehrensvärd, Johan Jakob - 2. Ehrensvärd, Augustin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med honom till Göteborg, där han erhållit kommendantsbeställningen.
I sitt nya hem, som genast
blef medelpunkten för allt, hvad rikets
andra stad hade älskvärdt och lysande, såg
hon bland andra gäster äfven den landsflyktiga
franska konungafamiljen. Efter sju år återflyttade
hon till Stockholm, där hon 1816 förlorade
sin man och sedan tillbringade sin återstående
lefnad, öfver ett halft århundrade, som änka,
samt 1815–31 höll en flickskola. Hennes nära
bekantskap med samtidens berömdheter i konst
och vittenhet uppväckte hos henne tanken på
att skrifva en litteratur- och konsthistoria: Notices
sur la littérature et les beaux arts en
Suède
1826, som följdes af Notice biográphique
sur m:r de Leopold
1830, och Souvenirs contemporains,
hvilket senare arbete dock ej blef
tryckt, utan förärades i handskrift till Svenska
akademien. Mera för språkets skull än för innehållet
fingo dessa »notices» ett slags betydelse,
därigenom att de fäste utlandets uppmärksamhet
på Sveriges litterära förhållanden.

Hon blef 1799 ledamot af Musik. akademien och 1800 af
Målare- och bildhuggareakademien. Hennes målningar
rönte på sin tid erkännande af samtidens
konstdomare. I samalingsverket: »Ur svenska
hofvets och aristokratiens lif» 1880 meddelas utdrag
ur hennes memoarer under rubriken: »Ur
Marianne Ehrenströms hågkomster».

Fru E. afled i Stockholm d. 4 jan. 1867.


Ehrensvärd, svensk adlig ätt, som härstammar
från Johan Jakob Schäffer (se nedan), som 1717
adlades och genom sina söner blef stamfader
äfven för friherrliga och grefliga ätterna Ehrensvärd.


1. Ehrensvärd, Johan Jakob, krigare. Född
i Åbo d. 11 maj 1666.

E., hvilken innan han adlades hette
Schäffer ingick 1685 i svensk
tjänst såsom »handtlangare» vid
artilleriet och kvarstod på denna
underordnade plats till 1700, då
han blef adjutant, hvarefter han
1701 befordrades till fänrik. Han
bevistade därpå Dünas öfvergång i slaget mot
sachsarna, fälttågen i Kurland och polska
Preussen, affärerna vid Holofzin, Viprek och
Pultava och utmärkte sig öfverallt som en käck
och duglig officer. Vid Pultava var han bland
de fångna, men lyckades komma fri och begaf
sig genast till Sverige, där han som kapten vid
artilleriet deltog i slaget vid Helsingborg. Utnämnd
till major, skickades han 1712 till Wismar,
där han genom sin fintlighet skaffade sig
inträde i den blockerade staden och försatte artilleriet
i det skick, att fästningen kunde uthärda
en längre tids belägring.

1715 befordnad till
öfverstelöjtnant, erhöll han följande året högsta
kommandot öfver fältartilleriet i Skåne och följde
1718 svenska armén på fälttåget till Norge. Han
deltog härunder i belägringen af Fredrikshald
och hade vakten samma kväll konungen blef
skjuten. Året före konungens död hade han
blifvit upphöjd i adligt stånd, ehuru adelsbrefvet
icke utskrefs förrän 1719. Sistnämnda
år utnämndes han till öfverste och kommendant
på Karlstens fästning. Död d. 6 okt 1731.

Gift 1: 1709 med Anna Margareta Mannerheim
och 2: 1725 med grefvinnan Sofia Polus.


2. Ehrensvärd, Augustin, fältmarskalk, skaparen
af skärgårdsflottan och
Sveaborg. Född på Fullerö i
Västmanland den 25 sept. 1710;
den föregåendes son i första giftet.

En brinnande håg för studier
och särskildt lust för den
matematiska vetenskapen bestämde
honom för att gå den
lärda vägen, där en akademisk lärostol i Uppsala
framstod för hans ungdomliga tankar såsom det
önskningsmål, dit han borde sträfva. En sådan
bana ansågs likväl icke öfverensstämma med
hans adliga börd, hvarför hans anhöriga och
i synnerhet hans styfmoder ifrigt arbetade på
att få honom att välja ett annat lefnadsyrke.
Han öfvertalades således att lämna de akademiska
studierna och ingick vid sexton års
ålder som volontär vid artilleriet, där han
efter hand avancerade till officer och 1739 till
kapten-matematikus och mekanikus vid den nyss
förut inrättade artilleriinformationsskolan. S. å.
ledamot af Vet.-akademien och 1740 dess sekreterare.
Hans ovanliga kunskaper väckte emellertid
uppmärksamhet, så att han erhöll ett offentligt
understöd för att göra en utrikes studieresa.
Han besökte därunder Danmark, Tyskland, Nederländerna,
Frankrike och England, bevistade
flitigt fältöfningar och militärskolor, gjorde bekantskap
med lärda och konstnärer och lärde
sig till och med i Paris graveringskonsten. Någon
tid efter hans återkomst utbröt ryska kriget.
Detta krig, i sig själft så föga ärorikt, bar icke
heller några lagrar för E. Han begaf sin därför
1745 åter utrikes, bevistade preussarnas fälttåg
i Böhmen och deltog under prins Ferdinand af
Braunschweig i det blodiga slaget vid Sorr.
Försedd med rekommendationer af Preussens
konung Fredrik den store, återkom E. 1746 till
Sverige, där han samma år utnämndes till major
i artilleriet och följande året till öfverstelöjtnant.
Genast efter freden i Åbo hade man i Sverige
blifvit betänkt på att upprätta nya värn mot
grannen i öster. De gamla gränsfästningarna
mot Ryssland hade gått förlorade, den äldre och
starkare dubbelraden under Carl XII:s krig och
den sedan uppförda enklare fästningslinjen under
krigsåret 1742. Man var ock allmänt ense om
detta befästningssystems mindre lämplighet och
beslöt att samla hela försvaret på en enda punkt,
helst på södra kusten, för att därigenom under
krigstider kunna underhålla förbindelsen med
Sverige och skydda kringliggande jämförelsevis
bättre bebyggda landsorter. Valet föll på öarna
utanför Helsingfors, hvilkas passande läge och
naturliga beskaffenhet redan förut ådragit sig
uppmärksamhet, och E., hvars insikter i befästningskonsten,
drift och arbetsamhet redan nu
voro tillräckligt kända, insattes bland de män,
som skulle besluta om bästa sättet att i denna
sak gå tillväga. Hans omfattande befästningsplan
antogs af regering och ständer, och 1749
börjades byggandet af Sveaborg, som under hans

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0278.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free