- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:279

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ehrensvärd, Augustin - 3. Ehrensvärd, Carl August

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hand småningom ur klipporna uppväxte till ett
»Nordens Gibraltar». Lyckligtvis anade icke
anläggaren, då han reste detta bålverk, frukten
af sitt snilles ansträngningar och en hel lefnads
mödor, att han just arbetade åt den fiende, mot
hvars framträngande han med denna jättebyggnad
ville sätta ett värn. Denna hans genialiska tanke
förblir dock alltid lika stor och har liksom hans
andra skapelse, skärgårdsflottan, beredt honom
ett odödligt namn och en plats i ärans tempel
bredvid grundläggaren af Sveriges förnämsta
skyddsvärn mot söder, Hans Wachtmeister.

E. deltog med lif och lust i frihetstidens riksdagar
och slöt sig med hela sin själ till Hattpartiet,
som vid alla riksdagar från 1746 till
1760 insatte honom i sekreta utskottet och dess
defensionsdeputation. 1747 förordnades han af
k. m:t att leda »fästningsarbetet i Finland», men
när Mössorna vid 1765–66 års riksdag kommo
till makten, upphörde detta E:s uppdrag och
den 1756 upprättade »arméns flotta» indrogs.
Vid Hattarnas seger 1770 återfick E. på ständernas
begäran sitt förra uppdrag och galäreskadern
blef liksom 1756–66 skild från amiralitetet.
År 1749 hade E. blifvit utnämnd till
öfverste och befordrades 1756 till generalmajor.
Snart därefter inledde det rådande partiet Sverige
i det pommerska kriget, hvilket, företaget mot
hofvets vilja, med en armé, i följd af nationens
politiska splittring i saknad af all disciplin, måste
blifva utan framgång. Befälet ombyttes ofta
och stannade slutligen hos E. Men icke heller
han förmådde uträtta något väsentligt med dessa
mössofficerare, som förklarade sig »skola göra
sin skyldighet, men ej något mera». Vid fälttågets
början intog han Usedom, belägrade Peenemünde
och befordrades 1759 till generallöjtnant.
Två år därefter förordnad till kommenderande
general-en-chef, erhöll han vid Pasewalk en svår
blessyr i bröstet, som nära ett år höll honom i
overksamhet, men lade dock efter sitt tillfrisknande
affärerna vid Loitz, Tribsees och Neukahlen,
äfvensom försvaret af Malchin, till den
öfriga listan af sina framgångar. Efter krigets
slut utnämndes han 1764 till general af kavalleriet
och friherre; blef 1769 serafimerriddare,
upphöjdes två år därefter till grefve och befordrades
slutligen 1772 till fältmarskalk.

Sjuklig alltsedan den svåra blessyren i kriget,
afled E. d. 4 okt. 1772 på öfverstebostället Saaris
i Finland och blef begrafven i Helsingfors’
stadskyrka. Hans lik flyttades sedan till Sveaborg,
där en minnesvård tyder för eftervärlden
hans lif och verksamhet i den vackra inskriften:
»Här hvilar E. bland sina arbeten och sin flotta».

Augustin E. var en synnerligen rikt utrustad
natur: skald, målare, med anlag för nästan all
slags vetenskap och konst; i hög grad oegennyttig,
så att, ehuru millioner gingo genom hans
hand, han lefde och dog fattig; karg på ord,
men så mycket rikare på tankar – det var
också i och för sina tankar som han lefde och
verkade.

Gift 1739 med Katarina Elisabet
Adlerheim
. Sv. akad. lät 1876 slå en medalj
öfver honom. Hans Anteckningar under en
resa i Finland 1747
utgåfvos 1882.


3. Ehrensvärd, Carl August, generalamiral,
konstfilosof, tecknare. Född d.
5 maj 1745; den föregåendes
son.

Af fadern bestämd för
krigaryrket, inskrefs E. vid åtta
års ålder som kadett vid artilleriet
och befordrades 1760 till fänrik
vid Åbo läns lätta infanteri och
löjtnant vid arméns flotta. Under
faderns öfverbefäl deltog han 1761–62 i pommerska
kriget och bevistade bland annat träffningen
vid Neuensund och preussiska sjömaktens
nederlag i Stettinerhaff. När arméns flotta efter
freden 1762 återfördes till Finland, var E. kommenderad
till flaggkapten, under befälhafvande
majoren Trolle, och knöt då med honom det
vänskapsband, som först upplöstes genom döden.
De närmast följande åren biträdde E. sin far vid
nybyggnadsarbetena på Sveaborg och företog
1766–67 med Trolle för sjövetenskapliga studier
en resa till Brest och några andra krigshamnar på
franska kusten. Befordrad till kapten vid arméns
flotta 1770 tog han under Sprengtporten en verksam
del i 1772 års revolution och avancerade 1777
till öfverste. Efter att hafva till konstnärliga
och vetenskapliga studier samt till uppöfvande
af sina utomordentliga anlag för teckning ägnat de
stunder, hans tjänstgöring lämnade honom lediga,
anträdde han i juni 1780 en för hans utveckling
synnerligt betydelserik resa till Italien och återkom
till Sverige 1782. De litterära frukterna af
denna långvariga färd blefvo hans arbeten: Resa
till Italien 1780, 1781, 1782, De fria konsters
filosofi
samt Underdånig Promemoria till H.
Maj:t Konung Gustaf III
, 1782–83, i hvilka
förklaringen öfver de bildande konsternas art
och väsen utgör det gemensamma och hufvudsakliga
innehållet. E. hade nu på allvar blifvit
känd af Gustaf III, som vid sin utländska resa
kvarlämnade ett försegladt konvolut, att öppnas
i händelse general-amiralen Trolle skulle aflida.
När detta inträffat och paketet öppnades, befanns
det innehålla E:s fullmakt till amiralitets-ämbetet
1784. Med hela sitt snilles kraft ägnade han
sig nu åt sitt nya värf. Genom hans och underordnades
oaflåtliga bemödanden hade Gustaf III
vid finska krigets utbrott 1788 en nästan ny
flotta. Han öfvertog följande året befälet öfver
skärgårdsflottan, för att efter kusten följa och
understödja landtarméns rörelser, men led det
svåra nederlaget vid Svensksund. Man har i
det ryktbart blifna yttrandet: »Eders majestät
har ingen skärgårdsflotta mer», hvarmed E. till
konungen frambar sorgebudskapet, läst en förebråelse
mot Gustaf för hans inblandning i sjökriget,
hvilken nyare forskningar ådagalagt vara
mindre befogad.

E., som sympatiserade med
oppositionen under Gustaf III, drog sig nu tillbaka
till sin post i Karlskrona, men skyndade att
redan 1790 taga afsked från alla sina befattningar.
Den följande tiden tillbragte han på sina egendomar
Dömestorp och Tosterup, i ett angenämt
lugn, sysselsatt med vetenskapliga forskningar och
konststudier. Efter Gustafs död uppsöktes han
af förmyndarregeringen och öfvertalades af Reuterholm
att öfvertaga chefskapet för militiekontoret

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0279.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free