- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:283

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ekbohrn (ursprungl. Ekbom), Carl Magnus - Ekdahl, Nils Johan - 1. Ekeberg, Carl Gustaf - 2. Ekeberg, Anders Gustaf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

anställning i generaltullstyrelsens kansli och utnämndes
1856 till tullinspektor vid Blockhusuddens
station, i närheten af hufvudstaden. Han
har offentliggjort förutom åtskilliga politiska
uppsatser äfven flera allmännyttiga handböcker,
såsom Nautisk ordbok 1840 och Förklaringar
öfver främmande ord och namn i svenska
språket
1868 samt har äfven uppträdt som
poetisk författare med Ungdomsförsök i vitterhet
1826–32 och Nya dikter 1864, m. m.

Död d. 8 mars 1881.

Gift med Annette Margarete Kirkegaard.


Ekdahl, Nils Johan, präst, historieforskare,
skriftställare. Född i Fogeltofta
församling i Kristianstads län d.
23 april 1799 och son af ladufogden
Jöns Nilsson. Student
i Lund 1820, prästvigdes han
1822 och blef 1825 anställd som
pastorsadjunkt i Stockholm. Sin
lediga tid använde han till historiska
och arkeologiska forskningar och genomreste
1827–30 alla Norrlands landskap. Frukten
af resan blef en afhandling, som först 1865 utkom
i tryck: Vattuminskningen i norra polartrakterna,
dess orsaker och dess följder
. Sedan
E. 1830 blifvit amanuens i Samfundet för utgifvande
af handskrifter rörande Skandinaviens
historia, vistades han 1831–36 med stipendium
i Kristiania för forskningar i Kristian II:s historia
och utgaf han Christiern II:s arkiv: Handlingar
rörande Severin Norby
. 1838 utnämndes han
till kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i
Stockholm och visade i denna egenskap stort nit
för förbättrande af fattigvården och sedligheten
i densamma. Dessutom togs han i anspråk för
allmänna värf, var statsrevisor 1841 och 1845
samt revisor för Allmänna barnhusinrättningen i
Stockholm. 1850 blef han dömd till afsättning
på grund af anklagelse för att mot giftomans
förbud hafva »med vigsel fullbordat» ett redan
faktiskt bestående äktenskap, men på framställning
af en deputation från församlingen förvandlades
straffet till 6 månaders suspension. E.
kommenterade sedermera ärendet i skriften
Några data ur en 13-årig ämbetsverksamhet,
till förklaring af en sex månaders ofrivillig
overksamhet
. I öfrigt uppträdde han äfven som
politisk skriftställare med Norska frågans historik,
1860, liksom han mot slutet af sin lefnad var
verksam som demokratisk folktalare. Stor uppmärksamhet
ådrog sig E., när han, som uppträdt
som åklagare mot Nils Ignell för bristande renlärighet,
själf 1864 visade sig i den vägen lämna
åtskilligt att önska genom en öfversättning af
Magnus Eirikssons Undersökning angående Johannes
evangelium
. Död d. 20 dec. 1870.

Gift 1838 med Carolina Fredrika Wallmark,
dotter af kanslirådet P. A. Wallmark (se nedan).


1. Ekeberg, Carl Gustaf, sjöfarande, resebeskrifvare.
Född på Djursholm i Roslagen d. 10
juni 1716. Föräldrar: frälsekamreraren Gustaf
Ekeberg
och Ebba Katarina Fast.

Efter någon tids studier i Uppsala ingick E. som lärling på ett
apotek, där han jämte sitt egentliga yrke äfven
inhämtade de första grunderna i läkarekonsten. Då
hans insikter i denna vetenskap förskaffat honom
anställning som skeppsläkare på ett fartyg, hvilket
afgick till Spanien, begagnade han tillfället att
lära sig navigationskonsten. Han företog sedermera
tvenne resor till Medelhafvet, den ena som
konstapel, den andra som styrman. En så
ovanlig kunskap i olika yrken ådrog honom uppmärksamhet
af d. v. direktören för ostindiska
kompaniet, amiralen Anckarcrona, som 1742 utnämnde
honom till fjärde styrman på en ostindiefarare.

1745 utgick han för andra gången till
Ostindien som tredje styrman på skeppet Stockholm,
hvilket kort därefter förliste vid Shetlandsöarna.
E. jämte en del af besättningen lyckades
komma i land på en öde holme, där de fingo
tillbringa trenne dygn utan skydd och föda.
Deras härunder utståndna lidanden gjorde, i
förening med det nyss timade skeppsbrottets
fasor, det intryck på den tjuguåttaårige E., att
hans korpsvarta hår på den nämnda korta tiden
blef alldeles silfverhvitt. Efter ännu ett par
resor till Ostindien mottog han 1750 såsom kapten
befälet öfver skeppet Freden och utnämndes
1755 till löjtnant vid amiralitetet. Han företog
därefter flera resor till de ostindiska och kinesiska
farvattnen, af hvilka de märkligaste äro
resan 1764 med skeppet Stockholm – han var
då i sällskap med botanisten Sparrman – och
resan 1769–71, hvilken så humoristiskt blifvit
beskrifven af Wallenberg i »Min son på galejan».
Sin sista resa till Ostindien, eller rättare till
Kina, gjorde han 1777. Hemkommen därifrån,
satte han ändtligen i verket sin länge närda
föresats, att ombyta fält för sin aldrig hvilande
verksamhet och tillbringa sina återstående lefnadsdagar
på landet. Han nedsatte sig därför på
en inköpt egendom Altomta i Uppland, där han
tillbragte sin tid med nyodlingar, åkerbruk och
allehanda experiment i landthushållningen och
slutade sina dagar den 4 april 1784.

Med rykte för att vara sin tids skickligaste och erfarnaste
sjöman, förenade han förtjänsten af en
total omskapning i det dittills rådande behandlingssättet
af fartygens besättningar. Den råa
tonen, svordomarna och prygelstraffen bortlades,
och då det visade sig att en allvarlig men mild
behandling, bättre än en grof och onödig stränghet,
framkallade lydnad och ordning, skyndade
äfven andra sjöfarande att tillämpa den nya
metoden. Hans vetgirighet, understödd af hans
i ungdomen idkade medicinska och naturhistoriska
studier, förde honom till noggranna rön och
forskningar af allt det nya och obekanta, som
mötte honom på hans resor. Sålunda har han
dels i sina arbeten: Berättelse om den kinesiska
landthushållningen
1757 och Ostindisk resa
1770–71
1773, dels i Vetenskapsakademiens
handlingar och Patriotiska sällskapets journal
beskrifvit och meddelat en mängd rön. Ledamot
af Vetenskapsakademien. Gift 1744 med Hedvig
Erlandt
.


2. Ekeberg, Anders Gustaf, kemist; den föreg.
brorson. Född 1767 i Karlskrona, där fadern Josef
Ekeberg
var skeppsbyggmästare.

Såväl före som
efter sin ankomst till Uppsala universitet 1784

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free