- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:284

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Ekeberg, Anders Gustaf - Ekeblad - 1. Ekeblad, Kristoffer Johansson - 2. Ekeblad, Klas, d.ä. - 3. Ekeblad, Klas, d.y.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vinnlade sig E. företrädesvis om
naturvetenskaperna och anställdes,
sedan han vunnit den filosofiska
graden 1788, vid universitet som
docent i kemi 1794. Efter fem
år utnämndes han till kemie laborator,
hvilket var hans sista
akademiska befordran, liksom
hans ledamotskap af Vetenskapsakademien 1799
varit hans enda offentliga utmärkelse, när döden
afbröt hans gagnande verksamhet d. 11 februari
1813.

Han var en synnerligt rikt utrustad
natur och ägde ovanliga insikter i kemi, inom
hvilken vetenskap han gjorde flera upptäckter.
Vitterhetsidkare med smak, ehuru utan anspråk,
har han utgifvit en mängd tillfällighetsvers, af
hvilka Ode öfver nordiska kriget 1788 och Tal
öfver freden mellan Sverige och Ryssland
1790
i synnerhet blifvit bekanta.

Ogift.


Ekeblad. Redan på 1300-talet nämnas bröderna
Karl och Lars Ingebjörnssöner, som
förde ett eklöf i skölden. Som ättens förste
stamfader får kanske dock sättas en Hans
Jakobsson
i Krokforsen, som nämnes i handlingar
från början af 1500-talet. En Hans
Jakobsson var nämligen farfarsfar till Göran och
Kristoffer Johanssöner, hvilka introducerades
1625 med namnet Ekeblad på svenska riddarhuset.
Ätten utgick på manssidan 1827.


1. Ekeblad, Kristoffer Johansson, krigare,
skald. Född på Stola i Strö
socken af Västergötland »annandag
pingst» 1592. Föräldrar:
häradshöfdingen Johan Andersson
och Anna Kristoffersdotter
(af Forstena-släkten).

I trettioåriga kriget, hvilket E. bevistade
från början till slut, blef han
1639 öfverstlöjtnant vid Nils Kaggs regemente
och 1645 öfverste och chef för Västgöta fotfolk.
Tapper som krigare, men äfven öfvad i sångens
idrotter, har han efterlämnat en mängd andliga,
patriotiska, krigiska och erotiska visor, af hvilka
några i senare tid blifvit tryckta. Död den 8
mars 1664.

Gift 1622 med Brita Uggla.


2. Ekeblad, Klas, d. ä., krigare. Född d.
20 febr. 1669; den föregåendes
sonson och son till envoyéen
Johan Ekeblad och Kristina
Hägerstjerna
.

E. ingick i krigstjänst som volontär vid lifgardet
1683 och blef 1701 öfverstlöjtnant.
Till sina tidigare förtjänster
som krigare lade han ny
ära i slaget vid Klissow 1702, där han med sitt
regemente motstod och tillbakakastade ett häftigt
anfall af sachsiska gardet.

1704 anställd som
öfverste för ett eget värfvadt regemente och
kommendant i Elbing utförde han följande året
en lycklig och ärofull expedition mot polackerna
och tog därvid en mängd fångar.

1710 utnämndes han till generalmajor och upphöjdes
året därpå i friherrligt stånd (ej introducerad);
insattes till kommendant i Stralsund 1711 och
kommenderade vänstra flygeln i bataljen vid
Gadebusch.

1714 landshöfding i Nerike och
Värmland, lät han iordningssätta och bestycka
Eda skans, till skydd mot ett befaradt fientligt
infall från Norge. Efter Carl XII:s död upphöjdes
han 1719 till grefve och riksråd. I denna
senare egenskap understödde han den Hannoveranska
alliansen, men slöt sig under sina sista
lefnadsår till Arvid Horns motståndare, det uppspirande
Hattpartiet. Död d. 23 febr. 1737.

Gift 1692 med friherrinnan Hedvig Mörner.


3. Ekeblad, Klas, d. y., riksråd. Född d.
30 mars 1708 i Elbing; den föregåendes
son.

Sina studier, hvilka E. grundlagt under enskild
undervisning i föräldrahemmet,
fortsatte han i Uppsala och Åbo,
vid hvilket sistnämnda universitet
han enligt tidens bruk valdes till
rector illustris. Han beträdde
därefter den diplomatiska banan och ingick till
en början 1726 i riksarkivet. Två år därefter
utnämndes han till kanslist i kanslikollegium,
befordrades 1730 till kanslijunkare och kort
därpå till kammarherre, hvarefter han småningom
uppsteg till statens högsta värdigheter. Hans
grundliga lärdom, skarpa blick vid ärendenas
behandling samt öppna och redliga väsen gjorde
honom snart lika värderad på ämbetsrummet,
som han var aktad och omtyckt vid hofvet.
Med fäderneärfda förbindelser med Hattarna, slöt
sig E. till deras läger och blef redan vid 1738
års riksdag insatt i sekreta utskottet och togs
med i de hemligaste underhandlingarna om kriget
mot Ryssland. Förtroendet förnyades vid 1740–41
års riksdag, då han äfven var biträde åt
»sekretissimum». 1741 utnämnd till kansliråd,
förordnades han s. å. till minister vid spanska
hofvet, men hann aldrig tillträda denna plats,
enär han i febr. 1742 blef C. G. Tessins efterträdare
vid hofvet i Versailles, hvarifrån han
1744 på egen begäran rappellerades. Mindre
lysande och bländande än sin föregångare, förstod
han likväl genom sina insikter och redbara
egenskaper tillvinna sig allas aktning midt i detta
ytlighetens hemland. Då tidens tänkesätt i en
ambassadörs uppträdande fordrade en yttre glans,
som icke kunde åstadkommas med det anslag,
E. uppbar från Sverige, fyllde han af sin enskilda
förmögenhet denna brist, för att ej äfventyra
ett anseende, som tidsandan ansåg som
oskiljaktigt från en person i hans samhällsställning.

Hemkommen kastade han sig åter in i
partistriderna och invaldes af Hattarna i sekreta
utskottet vid 1746–47 års riksdag, och hans
upphöjande till riksråd i dec. 1746 jämte A. J.
von Höpken m. fl. afgjorde för en lång tid
framåt striden till förmån för samma parti. 1747
utnämnd till rikskansliråd, fungerade han i denna
egenskap som kanslipresidentens närmaste man
i ledningen af Sveriges utrikespolitik och har
kanske i högre grad än någon annan att bära
ansvaret för Sveriges invecklande i det gagnlösa
pommerska kriget 1757, ehuru underligt nog det
blef E., som i april 1761 kom att efterträda
Höpken som kanslipresident, när denne måst
afgå från sin post på grund af ständernas missnöje
med detta krig. 1765 vid Mössornas seger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:25:45 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sbh/a0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free