Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Ericson, Nils - 2. Ericsson, John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skickliga hand. Det var Dalslands kanal, hvars
byggnad hans son hade öfvertagit på entreprenad,
och som Nils E. fullbordade såsom
»förste ingenjör» hos sonen. Han dog d. 8 sept.
1870.
Få äro de, som i våra dagar kunna
ställas i bredd med denne man, hvilken, genomträngd
af sitt snilles kraft, såg allting i stort
och gagnade sitt land i den vidsträcktaste skala.
Bevandrad i sitt yrkes alla detaljer, ovanlig som
organisatör, rådig och energisk, förstod han klokt
begagna hvarje gynnande omständighet, hvarigenom
det ovanliga gemenligen inträffade, att hans
arbeten blefvo färdiga förr än man vågat antaga
och kostade mindre än man beräknat.
Gift 1833 med grefvinnan Vendela Vilhelmina von
Schwerin.
E:s staty, modellerad af John Börjeson,
restes 1893 i Stockholm, i närheten af
centralstationen.
2. Ericsson, John, ingenjör, uppfinnare. Född
vid Långbanshyttan d. 31 juli
1803; den föregåendes bror.
Vid tretton års ålder antagen till
ingenjörselev vid byggnadsarbetena
å Göta kanal, ådrog han
sig inom kort grefve von Platens
uppmärksamhet för sina ritningar
och utkast och fick efter kort
tids öfning det maktpåliggande bestyret att utstaka
gräfningsarbetet för en arbetsstyrka af sexhundra
man. Han var då ännu så liten, att en
pall måste föras med, på hvilken han klef upp
för att kunna se genom afvägningsinstrumentet.
Tillsammans med sin äldre broder studerade han
på lediga stunder matematik och mekanik och
aftecknade, hvar han kunde, de maskiner, som
begagnades för det storartade kanalarbetet. E.
fick genom den beröring han vid kanalarbetet
kom med militärer lust för deras yrke, och 1820
ingick han vid Jämtlands regemente, där han två
år senare befordrades till officer. Kort därefter
aflade han i Stockholm landtmäteriexamen och
anställdes vid afvittringsverket i Norrland, hvarest
han genast utmärkte sig för sin arbetssamhet
och ovanliga färdighet i kartritning. Under tiden
sysselsatte han sig med mekaniska studier och
experiment, hvaraf den första synliga frukten
var en maskin, vid hvilken i stället för ånga
omedelbart användes förbränningsprodukterna i
eldstaden, den sedan så bekanta varmluftsmaskinen.
För att bereda sin uppfinning framgång,
begaf sig E. 1826 till England, och tog kort därefter
afsked ur svensk tjänst med kaptens karaktär.
Under hans vistelse i London hade direktionen
för Liverpool-Manchester-banan anordnat
en täflan och utsatt ett pris för det snabbaste
lokomotivet. E. deltog i täflingen och förfärdigade
på den korta tiden af sju veckor ett lokomotiv,
som vid det anställda försöket visade sig
äga den största hastigheten, men som till följd
af den skyndsamhet, hvarmed det måst förfärdigas,
erhöll någon skada vid profkörningen. I
stället för E. blef det alltså den engelske ingenjören
Stephenson, som erhöll priset. E. tillämpade
nu sin nya ångpanna å sprutan och
blef härigenom uppfinnare af ångsprutan. Han
uppfann vidare i England ytkondensorn, djuplodet,
en länkrörelse för omkastning af sliden i
ångmaskinen, varmluftsmaskinen och propellern.
Sedan han efter flera försök kommit på det klara
med sin uppgift, byggde han en bogserbåt efter
propellersystemet och anhöll att få underställa
dess användbarhet engelska amiralitetet. Men de
styfva amiralitetslorderna, afundsjuka öfver att
den nya uppfinningen skulle skrifvas på en främlings
räkning, förkastade så väl den som E:s
andra uppfinning, kalorikmaskinen. Förbittrad
öfver en sådan behandling beslöt han att lämna
England och begifva sig till Amerika. Detta
skedde 1839. I den nya världen vunno hans
upptäckter ett rättvist erkännande.
1843 gick fregatten »Princeton» af stapeln. Det var det
första egentliga skruf-krigsångfartyget, hvilket
gaf uppslag till de senare decenniernas fullkomliga
omskapning af sjöförsvarsväsendet.
Efter några års tystnad, under hvilka John E. mest
sysselsatte sig med fullkomnandet af sin varmluftsmaskin,
hvilken emellertid visat sig lämplig,
endast där ringa drifkraft fordras, förde telegrafer
och tidningar ånyo hans namn omkring
världen. Det var under amerikanska kriget 1862,
då hans monitor på Hamptons redd i striden
med den pansarbeklädda fregatten »Merrimac»
vann en lysande seger och återgaf trygghet åt
unionen. Nordstaternas flotta var räddad, och
E:s uppfinning, hvartill han redan 1854 framlagt
ritningar för Napoleon III, vann ändtligen erkännande.
E:s nya fädernesland skapade sig sedan
en hel flotta af dessa fruktansvärda små
krigsfartyg och äfven i andra land bygdes sådana.
E. sysslade sedermera med ett annat slags sjökrigsmateriel,
torpedos. Hans solmaskin har låtit
mycket tala om sig, men har hittills icke visat
sig praktiskt användbar. Den är grundad på idén
att omedelbart använda solstrålarnas värme till
erhållande af drifkraft. På konstruerandet, 1870–88,
af 26 olika solmaskiner använde han flera
hundratusen kronor.
E:s uppfinningar äro för
öfrigt synnerligen många, såsom en hydrostatisk
våg, en apparat för att uttaga salt ur hafsvatten,
en larmbarometer, ett instrument för mätning af
afstånd på sjön, en pyrometer, slätborrade kanoner,
ett slags kanonbåtar, konstruerade för svenska
marinen m. m. Hvarken under striden och motgångarna
i England eller framgången och belöningarna
i Amerika glömde E. sitt fädernesland.
Han talade sitt modersmål nästan utan den ringaste
brytning och de frikostiga summor, han ofta
öfverskickade till allmänt gagneliga företag,
vittnade om huru hans hjärta var fäst vid gamla
Sverige, fastän han 1848 blef naturaliserad
amerikansk medborgare. På 1860-talet voro hans
tankar mycket sysselsatta med ett system för
Sveriges sjövapen. Till den första pansarbåten,
Sköld, skänkte E. maskineriet och till den första
svenska monitorn, John Ericsson, två 15-tums
kanoner.
E. kallades till led. af Vetensk. och
Krigsvetensk.-akademierna, m. fl. akademier och
samfund, kreerades af Lunds universitet till
filosofie hedersdoktor och hedrades af järnkontoret
med dess stora guldmedalj. Ända in i sitt 86:e
år var E. verksam vid ritbordet. Död i Newyork
d. 8 mars 1889. E:s stoft fördes under stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
