skötas gemensamt af hans afkomlingar i senare giftet. Hans storartade skapelse, bekant under namn af Uddeholms aktiebolag, har visserligen sedan dess blifvit utvidgad och förändrad, men fortfar ännu, liksom i stiftarens tid, att utöfva ett inflytelserikt och hälsosamt välde på Värmlands industri och odling. Död å Uddeholm d. 26 okt. 1746. Gift 1: 1709 med Engelborg Strokirk; 2: 1717 med Lovisa Sofia Tranæus. 2. <B>Geijer, Bengt Reinhold,</B> kemist, mineralog. Född på Bofors i Värmland d. 11 nov. 1758; den föregåendes sonson. Föräldrar: bruksägaren Salomon Gottschalk Geijer och Magdalena Löfman. I Uppsala, där G. blef student 1776, beredde han sig för den civila ämbetsmannabanan, tills han händelsevis kom att afhöra en föreläsning af prof. Torb. Bergman, som på honom gjorde ett så fängslande intryck, att han beslöt öfverge sina förra studier och ägna sig åt kemi och mineralogi. Efter aflagda lärdomsprof ingick han 1779 i Bergskollegium, där han till en början fick inseendet öfver arbetena vid Dals silfververk. Sedan han någon tid tjänstgjort som geschworner i Värmland, utnämndes han 1782 till bergsproberare, undfick fyra år senare fullmakt som bergmästare och befordrades 1788 till konstituerad och 1791 till ordinarie öfverdirektör vid kontrollverket. Under sina ämbetsresor upptäckte han flerstädes i södra Sverige eldfasta leror, som antogos komma att bli af den betydelse för landets industri, att fyndet förskaffade upptäckaren först en penningbelöning och sedan 1790 en ledamotsplats i Vet.-akad. 1797 inköpte G. Rörstrands porslinsbruk, som, af honom betydligt utvidgadt och förbättradt, i många år drefs för hans arfvingars räkning, innan det på sistone öfvergick i andra händer. G., som 1796 blef fullmäktig i järnkontoret och 1813 led. af landtbruksakad., afled å Rörstrand d. 11 nov. 1815. G. har författat: Smältningsförsök med eldsluft på ädla stenar och andra jordarter 1784; Om sättet att nyttja eldsluft till blåsrörsförsök 1784; Om metallers förhållande i smältning med tillhjälp af eldsluft 1784; Rön och anmärkningar om flusspats- och blyglans-anledningar vid Cimbritshamn i Skåne 1786, hvilka afhandlingar alla äro införda i Vet.-akad:s handlingar. Gift 1788 med Katarina Ulrika Castorin. 3. Geijer, Erik Gustaf, häfdatecknare, skald, tonsättare. Född på Ransäters bruk i Värmland d 12 jan. 1783; den föreg. kusins son. Föräldrar: bruksägaren Bengt Gustaf Geijer och Ulrika Magdalena Geisler. Så mångsidig och märkvärdig G. är som personlighet, så litet mångskiftande och märkliga äro hans lefnadshändelser. Från 1795 genomgick han Karlstads skola, blef student i Uppsala 1799, filosofie doktor 1806, docent i historia 1810, ordinarie professor därstädes 1817. Vid medlet af 1830-talet uppfördes han på biskopsförslag både i Linköpings och Karlstads stift men undanbad sig dessa utmärkelser. Professor emeritus 1846, flyttade han om hösten samma år till Stockholm, där han afled d. 23 april 1847. Redan under skoltiden i Karlstad gjorde sig G. bemärkt för sina utmärkta snillegåfvor, men det var först vid tjugu års ålder (1803) han ådrog sig någon allmännare uppmärksamhet genom sitt Äreminne öfver Sten Sture d. ä., som tillskyndade honom Svenska Akademiens stora pris. År 1809 tillbjöds honom att åtfölja en ung v. Schinkel till England. Här tillbragte han ett år. Sina intryck därifrån tecknade han i korta träffande drag i bref, som finnas intagna i hans 1834 utgifna Minnen, i hvilka han för öfrigt uppdragit grundritningen till sitt barndoms- och ungdomslif och gången af sina studier samt meddelat snillrika bref från en resa i Tyskland 1825. Återkommen 1810 från England, där åskådningen af det i stort rörliga praktiska lifvet synbarligen djupt inverkat på honom, nedskref han på fjorton dagar svaret på Svenska akademiens prisfråga: Hvilka fördelar kunna vid människors moraliska uppfostran dragas af deras inbillningsgåfva m. m.? och belöntes åter med stora priset, hvilken skrift 1811 efterföljdes af: Om sann och falsk upplysning med afseende å religionen. 1811 stiftade han jämte några ungdomsvänner -- de tolf »stamgötarne» -- det i vår fosterländska utveckling så djupt ingripande »Götiska förbundet» och meddelade i förbundets tidskrift Iduna (1811--1824) tid efter annan sina yppersta stycken: Vikingen, Den siste skalden, Den siste kämpen, Odalbonden, m. fl., i hvilka det hedniska fornlifvet framträder i bilder, liksom ryckta ur tidehvarfvet själft, och hvilka skaldestycken med ens gåfvo honom en plats i främsta ledet af våra fosterländska skalder. Kort efter sin professorsutnämning blef G. utsatt för en process, som kunnat utmynna i landsförvisning. I sin 1820 utgifna skrift: Thorild, tilllika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse, hade han nämligen framställt vissa meningar om treenigheten och försoningsläran, som af hofkanslärsämbetet ansågos innebära »förnekelse af den rena evangeliska läran». Till allmän glädje blef G. likväl frikänd af juryn och paragrafen blef sedermera ej tillämpad förrän 1888. Efter hand blefvo hans snilles skapelser i versformen allt sparsammare och koncentrerade sig i stället i framställningen af hans historiska teckningar och gestalter. Äfven i behandlingen af estetiska ämnen var detta märkbart, t. ex. i uppsatsen om folkvisan, hvarmed han inledde utgifvandet af A. A. Afzelii samling af svenska folkvisor, och till en del äfven i stridsfrågan för dagen: Betraktelser i afseende på de nordiska mythernas användande i skön konst 1817. År 1825 framträdde han med Svea Rikes häfder, en ny storartad grundläggning till vårt lands och folks historia, och framlade 1832--36 sin Svenska Folkets Historia, som ställde honom på hans ryktes höjd såsom häfdaforskare och historieskrifvare. Till denna ansluter sig värdigt: Teckning af Sveriges tillstånd och af de förnämsta handlande personerna under tiden från