- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:383

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Geijer, Bengt Gustaf - 2. Geijer, Bengt Reinhold - 3. Geijer, Erik Gustaf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skötas gemensamt af hans afkomlingar i senare
giftet. Hans storartade skapelse, bekant under
namn af Uddeholms aktiebolag, har visserligen
sedan dess blifvit utvidgad och förändrad, men
fortfar ännu, liksom i stiftarens tid, att utöfva ett
inflytelserikt och hälsosamt välde på Värmlands
industri och odling.

Död å Uddeholm d. 26 okt. 1746.

Gift 1: 1709 med Engelborg Strokirk;
2: 1717 med Lovisa Sofia Tranæus.


2. <B>Geijer, Bengt Reinhold,</B> kemist, mineralog.
Född på Bofors i Värmland d.
11 nov. 1758; den föregåendes
sonson. Föräldrar: bruksägaren
Salomon Gottschalk Geijer och
Magdalena Löfman.

I Uppsala,
där G. blef student 1776,
beredde han sig för den civila
ämbetsmannabanan, tills han händelsevis
kom att afhöra en föreläsning af prof.
Torb. Bergman, som på honom gjorde ett så
fängslande intryck, att han beslöt öfverge sina
förra studier och ägna sig åt kemi och mineralogi.
Efter aflagda lärdomsprof ingick han 1779
i Bergskollegium, där han till en början fick inseendet
öfver arbetena vid Dals silfververk.

Sedan han någon tid tjänstgjort som geschworner
i Värmland, utnämndes han 1782 till bergsproberare,
undfick fyra år senare fullmakt som bergmästare
och befordrades 1788 till konstituerad
och 1791 till ordinarie öfverdirektör vid kontrollverket.

Under sina ämbetsresor upptäckte
han flerstädes i södra Sverige eldfasta
leror, som antogos komma att bli af den betydelse
för landets industri, att fyndet förskaffade
upptäckaren först en penningbelöning och sedan
1790 en ledamotsplats i Vet.-akad.

1797 inköpte
G. Rörstrands porslinsbruk, som, af honom
betydligt utvidgadt och förbättradt, i många år
drefs för hans arfvingars räkning, innan det på
sistone öfvergick i andra händer.

G., som
1796 blef fullmäktig i järnkontoret och 1813
led. af landtbruksakad., afled å Rörstrand d. 11
nov. 1815.

G. har författat: Smältningsförsök
med eldsluft på ädla stenar och andra jordarter

1784; Om sättet att nyttja eldsluft till
blåsrörsförsök
1784; Om metallers förhållande
i smältning med tillhjälp af eldsluft
1784;
Rön och anmärkningar om flusspats- och blyglans-anledningar
vid Cimbritshamn i Skåne

1786, hvilka afhandlingar alla äro införda i Vet.-akad:s
handlingar.

Gift 1788 med Katarina
Ulrika Castorin
.


3. Geijer, Erik Gustaf, häfdatecknare, skald,
tonsättare. Född på Ransäters
bruk i Värmland d 12 jan. 1783;
den föreg. kusins son. Föräldrar:
bruksägaren Bengt Gustaf Geijer
och Ulrika Magdalena Geisler.

Så mångsidig och märkvärdig
G. är som personlighet, så litet
mångskiftande och märkliga äro
hans lefnadshändelser. Från 1795 genomgick
han Karlstads skola, blef student i Uppsala 1799,
filosofie doktor 1806, docent i historia 1810,
ordinarie professor därstädes 1817.

Vid medlet
af 1830-talet uppfördes han på biskopsförslag
både i Linköpings och Karlstads stift men
undanbad sig dessa utmärkelser. Professor emeritus
1846, flyttade han om hösten samma år till
Stockholm, där han afled d. 23 april 1847.

Redan under skoltiden i Karlstad gjorde sig G.
bemärkt för sina utmärkta snillegåfvor, men det
var först vid tjugu års ålder (1803) han ådrog sig
någon allmännare uppmärksamhet genom sitt
Äreminne öfver Sten Sture d. ä., som tillskyndade
honom Svenska Akademiens stora pris.

År 1809 tillbjöds honom att åtfölja en ung v.
Schinkel till England. Här tillbragte han ett
år. Sina intryck därifrån tecknade han i korta
träffande drag i bref, som finnas intagna i hans
1834 utgifna Minnen, i hvilka han för öfrigt
uppdragit grundritningen till sitt barndoms- och
ungdomslif och gången af sina studier samt meddelat
snillrika bref från en resa i Tyskland 1825.
Återkommen 1810 från England, där åskådningen
af det i stort rörliga praktiska lifvet synbarligen
djupt inverkat på honom, nedskref han på fjorton
dagar svaret på Svenska akademiens prisfråga:
Hvilka fördelar kunna vid människors moraliska
uppfostran dragas af deras inbillningsgåfva
m. m.?
och belöntes åter med stora priset,
hvilken skrift 1811 efterföljdes af: Om
sann och falsk upplysning med afseende å religionen
.
1811 stiftade han jämte några ungdomsvänner
– de tolf »stamgötarne» – det i
vår fosterländska utveckling så djupt ingripande
»Götiska förbundet» och meddelade i förbundets
tidskrift Iduna (1811–1824) tid efter annan sina
yppersta stycken: Vikingen, Den siste skalden,
Den siste kämpen, Odalbonden
, m. fl., i hvilka
det hedniska fornlifvet framträder i bilder, liksom
ryckta ur tidehvarfvet själft, och hvilka
skaldestycken med ens gåfvo honom en plats i
främsta ledet af våra fosterländska skalder.

Kort efter sin professorsutnämning blef G. utsatt
för en process, som kunnat utmynna i landsförvisning.
I sin 1820 utgifna skrift: Thorild, tilllika
en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse
,
hade han nämligen framställt vissa meningar om
treenigheten och försoningsläran, som af hofkanslärsämbetet
ansågos innebära »förnekelse af
den rena evangeliska läran». Till allmän glädje
blef G. likväl frikänd af juryn och paragrafen
blef sedermera ej tillämpad förrän 1888.

Efter hand blefvo hans snilles skapelser i versformen
allt sparsammare och koncentrerade sig
i stället i framställningen af hans historiska teckningar
och gestalter. Äfven i behandlingen af
estetiska ämnen var detta märkbart, t. ex. i uppsatsen
om folkvisan, hvarmed han inledde utgifvandet
af A. A. Afzelii samling af svenska folkvisor,
och till en del äfven i stridsfrågan för
dagen: Betraktelser i afseende på de nordiska
mythernas användande i skön konst
1817.

År 1825 framträdde han med Svea Rikes häfder,
en ny storartad grundläggning till vårt lands
och folks historia, och framlade 1832–36 sin
Svenska Folkets Historia, som ställde honom
på hans ryktes höjd såsom häfdaforskare och
historieskrifvare. Till denna ansluter sig värdigt:
<i>Teckning af Sveriges tillstånd och af de förnämsta
handlande personerna under tiden från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0383.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free