- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:433

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Biography and Genealogy, Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 14. Gyllenstierna, Kristina - Gyllensvaan, Fredrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I maj 1520 lade sig Kristian med sin flotta
utanför Stockholm, under det en stark här inspärrade
staden både från norra och södra sidan.
Ändock sviktade ej fru Kristinas mod. Men
hvad svärd ej förmådde, det uträttade biskoparna
Matthias och Hemming Gadd med skickliga ord.
Den 5 sept. öppnades Stockholms portar för den
väntande Kristian, som lofvade allt godt och
anslog åt Kristina G. Tavastehus hus, slott och
län jämte Kymmenegård i Finland.

Huru dessa
löften höllos, känna vi af historien. När blodbadet
var verkställdt och Kristian genom detsamma
ansåg sig ha injagat nog skräck hos svenskarne,
förekallades Kristina. Då hon, öfverväldigad af
sorg och förtviflan, trädde inför honom, skall
han hafva bedt henne välja, antingen hon ville
brännas, dränkas eller lefvande begrafvas. Den
hjältemodiga kvinnan föll härvid afsvimmad till
tyrannens fötter och endast de kringståendes
böner och hennes stora rikedomar bevekte den
omänsklige konungen. Hon måste likväl lofva,
att hennes äldsta son, som hon sändt till Danzig,
skulle skickas till Danmark. Dit fördes hon
äfven själf jämte en mängd andra svenska fruar
och döttrar ur de familjer, hvilkas stöd fallit i
Stockholms blodbad, och insattes med sina barn
på Kalundborg och sedan i fängelset Blå tornet.

När Kristian flytt från Köpenhamn, öppnades
fängelset för de svenska fruarna. Kristina återkom
1524 till Sverige, där hennes äldste son
Nils uppfostrades i Gustaf I:s hof.

Under sin
fångenskap hade Kristina tillvunnit sig en beundrare
i danske amiralen Sören Norby, som
anhöll om hennes hand med öppen blick för,
hvilken fördel kung Kristian kunde ha i striden
med Gustaf Vasa af hans giftermål med den
inflytelserika kvinnan. Meningen var, att Norby
efter giftermålet skulle bli ståthållare i Sverige.
Kristina förklarade dock 1525, att hon icke
ville gifta om sig, men redan följande år trolofvade
hon sig med riksrådet Johan Turesson
(Tre Rosor)
, och bröllopet firades 1527. Genom
denna förbindelse blef hon åter god vän med
konungen, som förut betraktat henne med misstroende,
då alla, som stämplade mot Gustaf, sökt
begagna sig af fru Kristinas och hennes barns
popularitet i landet.

Död d. 6 jan. 1559 å
Hörningsholm och begrafven i Trosa landskyrka.


Gyllensvaan, Fredrik, militär, politiker. Född
d. 17 juli 1723 i Torpa socken
af Linköpings län. Föräldrar:
häradshöfdingen Johan Svanhals
och Märta Kristina Gyllenståhl.

Student i Uppsala
1737, ingick G. följande år
som volontär vid Östgöta infanteriregemente,
där han 1740 befordrades
till rustmästare. Efter att ha deltagit
i det finska kriget utnämndes han 1743 till k.
lifdrabant och transporterades 1744 som fänrik
till general Zanders regemente. Brinnande af
begär efter krigisk ära, erhöll han 1746 tillåtelse
att gå i holländsk krigstjänst, hvarest han
vid flera tillfällen utmärkte sig för mod och
tapperhet. Också blef han 1748 utnämnd till
kapten vid prinsens af Sachsen-Hildburgshausen
regemente. Efter slutad fred återvände han 1749
till Sverige, blef 1750 kapten vid Savolaks’ regemente
och 1752 placemajor vid Sveaborg. 1756
uphöjdes han i adligt stånd, under namnet Gyllensvaan,
blef 1759 major och 1762 öfverstelöjtnant
vid sistnämnda regemente. 1765 transporterad
till Helsinge regemente, utnämndes han
1772 till öfverste och chef för detsamma.

Skyndande att göra allt det bruk af sin framstående
talegåfva, som tidsomständigheterna tillstadde
honom, hade den nyadlade mannen vid
denna tidpunkt trängt fram i första ledet bland
riddarhusets debattörer. Redan 1760 intog han en
bemärkt plats inom Mösspartiet, och sedan detta
vid 1765–66 års riksdag kommit i besittning af
majoriteten, insattes han i både sekreta utskottet
och bankodeputationen, hvars mest hänsynslösa
åtgärder i G. hade en ifrig förespråkare. Vinden
började dock snart åter blåsa hans partivänner
emot, men för att i det längsta hindra deras
fall var G. vid förberedelserna till 1769–70 års
riksdag lifligt verksam som en af förvaltarna
af Mösspartiets valkassa. Nederlaget stod dock ej
att hindra, hvilket dock sannerligen ej får föras
å kontot af någon lojhet från G:s sida, hvilken
vid såväl denna som följande riksdag, 1771–72,
vaket och oförskräckt gick i elden för sina åsikter.

I hög grad motvilligt fann sig G. tillrätta
med det nya sakernas tillstånd, som inträdde
i och med Gustaf III:s revolution. Konungen
var honom ock i högsta grad obevågen och
begagnade första anledning att söka sak med
honom. En sådan erbjöd sig 1775, då landshöfdingen
i Gäfleborgs län, grefve Gyldenstolpe,
med stöd af gällande tjänstehjonsstadga medgifvit
att nio rekryter, hvilka såsom legodrängar
i enskild tjänst låtit värfva sig som soldater vid
Helsinge regemente, skulle vid dettas uppbrott
och för en arbetskommendering till Karlskrona
vara fria från kommenderingen och tjäna året
ut hos sina husbönder. Gyllensvaan, förklarande
sig ej på annat sätt kunna fylla det antal,
krigskollegium ålagt honom att skicka, lät emellertid
med våld afhämta rekryterna hos deras
husbönder. Han ställdes nu under åtal för egenmäktigt
förfarande, men oaktadt från högsta ort
alla ansträngningar utvecklades för att få G.
dömd till afsättning af krigskollegium, lyckades
detta först, sedan en af dess ledamöter ändrat
mening vid justeringen. Saken gick därefter att
1776 afgöras i rådet, men oaktadt Gustaf III
själf på det hänsynslösaste ingrep i ärendets behandling
genom att öfverflytta det från en division
till en annan, den där påräknades som mera
undfallande för konungens vilja, lyckades han
endast genom en vrång röstberäkning få sin vilja
fram. Då nämligen 4 riksråd frikänt G., 2 dömt
honom till afsättning, och 3 visserligen förklarade
honom skyldig, men 2 af dessa endast ville
döma honom till suspension och 1 till skadeersättning,
lade konungen sina 2 röster å afsättningssidan
och förklarade sig med sin utslagsröst
afgöra saken i denna strängare riktning, oaktadt
naturligtvis de tre rösterna bort förstärka den friande
meningen. Förföljelsen framstår i så mycket
förhatligare dager, som G. äfven genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 19:44:47 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0433.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free