väsentligt sin kännedom om Lop-nors invecklade vattensystem samt upptäckte äfven en ruinstad vid källan Altimisch-Bulak. Efter framträngande söderut till »Prsevalskijs Lop-nor» återvände han genom en af nedersta Tarims uttorkade armar till denna flod och sedan till Jangi-köll. I slutet af maj 1900 lämnade H. för sista gången nyss nämnda ställe. Han följde på sin färja hufvudarmen till Abdol, och tågade sedan söderut till Temirlik vid foten af Tjiimen tag. Med en del af karavanen gjorde H. själf en rundfärd söderut genom norra Tibet, sedan åt väster och så öst om tillbaka till Temirlik. Denna färd, hvarunder H. utforskade Arka tags fjällmassiv, korsade sin egen väg af 1896 och trängde åt söder nära till Jang-tse-kiang, erbjöd stora svårigheter, men gaf också rikt vetenskapligt utbyte. En stor del af djuren stupade, och en af männen dog. H. säger själf, att han aldrig frusit som då. Från Temirlik sände H. en del af karavanen till öfvervintring i Tjarklik-oasen, men begaf sig själf österut öfver bergen till Gobi-öknens okända inre. I början af mars anlände man till Altirmisch-Bulak, där man uppgräfde ett buddatempel, kinesiska manuskript etc. Därifrån styrdes färden till Kara-Koschuns (södra Lop-nors) strand, och genom de afvägningar, som företogos, kan Lop-nor-problemet sägas ha definitivt lösts. Söder om ruinerna framträdde en depression i den gamla af kinesernas händer nu uttorkade Lop-nor, som i historisk tid vandrat söderut och bildat den nu under förminskning varande Kara-Koschun (Prsevalskijs Lop-nor). H:s förmodan, att denna sjö i våra dagar är på återgång mot norr, fick äfven bekräftelse af fakta. Den 8 april inryckte H. i Tjarklik och anträdde sedan med den största karavan han någonsin haft en färd tvärs genom Tibet, en oerhördt mödosam resa. I slutet af juli kom man till en punkt, där läger slogs, 14 dagsresor från Lassa, Tibets bekanta hufvudstad, Dalai-Lamas otillgängliga residens, dit ingen europé i senare tid lyckats framtränga. H. gjorde till häst med blott ett par följeslagare försök att intränga i Lassa. Men oaktadt förklädnad misslyckades försöket, som väl kunnat kosta H. lifvet. Till sist blefvo dock tibetanerna helt vänliga, men Lassa var dock stängdt. Karavanen trängde sedan västerut till bebodda trakter i Kasjmir, och d. 20 dec. 1901 kom H. till Leh i Ladak, där han fann post för ett helt år samlad till sig. Efter att ha hörsammat en inbjudan af Indiens vicekonung att besöka detta land och han tillbragt tre månader där, afreste H. från Ladak i april norrut och passerade Karakorums fjäll. I maj var H. åter i Kasjgar, i juni i Petersburg och landsteg, som sagdt, den 27 juni i Stockholm, där han bl. andra utmärkelser erhöll adelskap. Outtröttlig äfven såsom kartograf har H. på sin senaste resa ritat icke mindre än 1,149 kartblad. Dessa komma att utgifvas i ett särskildt verk, sedan 1903 års riksdag beviljat 75,000 kr. härtill. De föredragsturnéer, som H. företagit i in- och utlandet efter sina senaste resor, ha blifvit verkliga triumftåg, och de utländska akademier och sällskap, hvaraf han är ledamot, samt de ordnar och medaljer, som han erhållit, uppgå till ett betydande antal. Ogift. Hedlinger, Johan Carl, medaljgravör. Född i Schwytz i Schweiz d. 28 mars 1691. Föräldrar: bergstjänstemannen Jean Baptist Hedlinger och Anne Elisabeth Betschard. Vid 18 års ålder sattes H. af föräldrarna i lära hos en juvelerare och myntmästare Crauer i Sitten, hos hvilken han jämte guldsmedshandtverket fick lära sig gravera medaljer, sedan C. 1715 flyttat till Montbéliard och Porrentruy. För sin vidare utbildning i denna konstgren, hvilken han föredrog framför det handtverksmässiga juvelerareyrket, begaf han sig år 1716 till Nancy och året därefter till Paris, där han arbetade under de berömde medaljörerna Roettiers och de Launay. Under sin vistelse därstädes mottog han ett anbud af Görtz att flytta öfver till Sverige och öfvertaga ledningen af svenska myntverket. Medaljgravören Arvid Carlsten, som innehaft denna plats, hade nyss förut aflidit, och H. blef nu hans efterträdare, med en för svenska förhållanden i synnerhet den tiden ovanligt hög aflöning. Under de tjugusju år, Sveriges myntverk stod under H:s vård, gagnade han äfven i det hänseendet, att han uppfostrade ett antal skickliga elever, såsom Fehrman, Georgii, Hesling, m. fl., hvilka hemma och i utlandet fortsatte hans konst och utbredde hans rykte. Detta framkallade från främmande monarker frikostiga anbud till H. att träda i deras tjänst, hvilka anbud han likväl afslog. Under de senare åren befann han sig mest på resor, under hvilka hans plats förestods af hans skicklige lärjunge Fehrman. Om denna reslust varit ett symptom af schweizarnas vanliga hemlängtan, så öfverväldigades han slutligen däraf alldeles, så att han 1745 öfvergaf Sverige och bosatte sig i sin fosterbygd. I tjugusex år lefde han sedan i denna undangömda vrå och uppsöktes, som en af landets märkvärdigheter, af alla resande i Schweiz. Han sysselsatte sig fortfarande med sin konst, dock mera som ett tidsfördrif än som egentlig konstutöfning, samt underhöll en ständig brefväxling med sina vänner i Sverige, bland hvilka C. G. Tessin, Hårleman och Berch särskildt förtjäna nämnas. Död d. 14 mars 1771. H:s stora förtjänst som konstnär består i att genom ett grundligt studium af antiken ha återfört sinnebilden till dess gamla klassiska enkelhet. Ett af de vackraste prof härpå är hans stora medaljverk öfver svenska konungar från Björn på Håga till och med Fredrik I, ett af de utmärktaste arbeten i sitt slag som finnes. H:s medaljsamling inköptes 1893 för 30,000 fr. af museet i Zürich. »Som konstnär är H. en af den nyare konsthistoriens mest sympatiska skepnader. Det ligger något besläktadt mellan H:s medaljer och de eleganta lyriska småskrifter, de visor, epigram och småfabler -- ofta med antika motiv -- hvaraf den dåtida europeiska litteraturen flödade. Detta är det täcka draget i hans konst. Men med det djupare draget, med det antika kynne,