Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hedin, Sven Anders - Hedlinger, Johan Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väsentligt sin kännedom om Lop-nors invecklade
vattensystem samt upptäckte äfven en ruinstad
vid källan Altimisch-Bulak. Efter framträngande
söderut till »Prsevalskijs Lop-nor» återvände
han genom en af nedersta Tarims uttorkade
armar till denna flod och sedan till Jangi-köll.
I slutet af maj 1900 lämnade H. för sista gången
nyss nämnda ställe. Han följde på sin
färja hufvudarmen till Abdol, och tågade sedan
söderut till Temirlik vid foten af Tjiimen tag.
Med en del af karavanen gjorde H. själf en
rundfärd söderut genom norra Tibet, sedan åt
väster och så öst om tillbaka till Temirlik.
Denna färd, hvarunder H. utforskade Arka tags
fjällmassiv, korsade sin egen väg af 1896 och
trängde åt söder nära till Jang-tse-kiang, erbjöd
stora svårigheter, men gaf också rikt vetenskapligt
utbyte. En stor del af djuren stupade, och
en af männen dog. H. säger själf, att han aldrig
frusit som då.
Från Temirlik sände H. en
del af karavanen till öfvervintring i Tjarklik-oasen,
men begaf sig själf österut öfver bergen
till Gobi-öknens okända inre. I början af mars
anlände man till Altirmisch-Bulak, där man uppgräfde
ett buddatempel, kinesiska manuskript
etc. Därifrån styrdes färden till Kara-Koschuns
(södra Lop-nors) strand, och genom de afvägningar,
som företogos, kan Lop-nor-problemet
sägas ha definitivt lösts. Söder om ruinerna
framträdde en depression i den gamla af kinesernas
händer nu uttorkade Lop-nor, som i historisk
tid vandrat söderut och bildat den nu
under förminskning varande Kara-Koschun (Prsevalskijs
Lop-nor). H:s förmodan, att denna sjö
i våra dagar är på återgång mot norr, fick äfven
bekräftelse af fakta.
Den 8 april inryckte H.
i Tjarklik och anträdde sedan med den största
karavan han någonsin haft en färd tvärs genom
Tibet, en oerhördt mödosam resa. I slutet af
juli kom man till en punkt, där läger slogs, 14
dagsresor från Lassa, Tibets bekanta hufvudstad,
Dalai-Lamas otillgängliga residens, dit ingen europé
i senare tid lyckats framtränga. H. gjorde
till häst med blott ett par följeslagare försök att
intränga i Lassa. Men oaktadt förklädnad misslyckades
försöket, som väl kunnat kosta H. lifvet.
Till sist blefvo dock tibetanerna helt vänliga,
men Lassa var dock stängdt. Karavanen
trängde sedan västerut till bebodda trakter i Kasjmir,
och d. 20 dec. 1901 kom H. till Leh i Ladak,
där han fann post för ett helt år samlad till sig.
Efter att ha hörsammat en inbjudan af Indiens
vicekonung att besöka detta land och han tillbragt
tre månader där, afreste H. från Ladak i
april norrut och passerade Karakorums fjäll.
I maj var H. åter i Kasjgar, i juni i Petersburg
och landsteg, som sagdt, den 27 juni i Stockholm,
där han bl. andra utmärkelser erhöll adelskap.
Outtröttlig äfven såsom kartograf har
H. på sin senaste resa ritat icke mindre än
1,149 kartblad. Dessa komma att utgifvas i
ett särskildt verk, sedan 1903 års riksdag beviljat
75,000 kr. härtill. De föredragsturnéer,
som H. företagit i in- och utlandet efter sina
senaste resor, ha blifvit verkliga triumftåg, och
de utländska akademier och sällskap, hvaraf
han är ledamot, samt de ordnar och medaljer,
som han erhållit, uppgå till ett betydande antal.
Ogift.
Hedlinger, Johan Carl, medaljgravör. Född
i Schwytz i Schweiz d. 28 mars
1691. Föräldrar: bergstjänstemannen
Jean Baptist Hedlinger
och Anne Elisabeth Betschard.
Vid 18 års ålder sattes H.
af föräldrarna i lära hos en juvelerare
och myntmästare Crauer
i Sitten, hos hvilken han jämte
guldsmedshandtverket fick lära sig gravera medaljer,
sedan C. 1715 flyttat till Montbéliard och
Porrentruy. För sin vidare utbildning i denna
konstgren, hvilken han föredrog framför det
handtverksmässiga juvelerareyrket, begaf han sig
år 1716 till Nancy och året därefter till Paris,
där han arbetade under de berömde medaljörerna
Roettiers och de Launay. Under sin vistelse
därstädes mottog han ett anbud af Görtz att
flytta öfver till Sverige och öfvertaga ledningen
af svenska myntverket. Medaljgravören Arvid
Carlsten, som innehaft denna plats, hade nyss
förut aflidit, och H. blef nu hans efterträdare,
med en för svenska förhållanden i synnerhet den
tiden ovanligt hög aflöning. Under de tjugusju
år, Sveriges myntverk stod under H:s vård, gagnade
han äfven i det hänseendet, att han uppfostrade
ett antal skickliga elever, såsom Fehrman, Georgii,
Hesling, m. fl., hvilka hemma och i utlandet
fortsatte hans konst och utbredde hans rykte.
Detta framkallade från främmande monarker frikostiga
anbud till H. att träda i deras tjänst,
hvilka anbud han likväl afslog. Under de senare
åren befann han sig mest på resor, under
hvilka hans plats förestods af hans skicklige lärjunge
Fehrman.
Om denna reslust varit ett
symptom af schweizarnas vanliga hemlängtan,
så öfverväldigades han slutligen däraf alldeles,
så att han 1745 öfvergaf Sverige och bosatte
sig i sin fosterbygd. I tjugusex år lefde han
sedan i denna undangömda vrå och uppsöktes,
som en af landets märkvärdigheter, af alla resande
i Schweiz. Han sysselsatte sig fortfarande
med sin konst, dock mera som ett tidsfördrif
än som egentlig konstutöfning, samt underhöll
en ständig brefväxling med sina vänner i Sverige,
bland hvilka C. G. Tessin, Hårleman och Berch
särskildt förtjäna nämnas.
Död d. 14 mars 1771.
H:s stora förtjänst som konstnär består
i att genom ett grundligt studium af antiken ha
återfört sinnebilden till dess gamla klassiska enkelhet.
Ett af de vackraste prof härpå är hans
stora medaljverk öfver svenska konungar från
Björn på Håga till och med Fredrik I, ett af de
utmärktaste arbeten i sitt slag som finnes.
H:s medaljsamling inköptes 1893 för 30,000 fr. af museet
i Zürich. »Som konstnär är H. en af den nyare
konsthistoriens mest sympatiska skepnader. Det
ligger något besläktadt mellan H:s medaljer och
de eleganta lyriska småskrifter, de visor, epigram
och småfabler – ofta med antika motiv – hvaraf
den dåtida europeiska litteraturen flödade.
Detta är det täcka draget i hans konst. Men
med det djupare draget, med det antika kynne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
