- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:534

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hästehufvud, Anders Eriksson - Hästesko, Johan Henrik - Höckert, Johan Fredrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

icke återstodo mer än tjugufyra man och två
kaptener. Han måste då uppgifva fästningen
och betinga sig fritt aftåg. Att Gustaf Adolf
icke dess mindre uppfattade sin kommendants
tappra förhållande, visade sig, då han kort därefter
utnämnde honom till generalståthållare öfver
Narva, Ivangorod, Jama med flere slott och fästen.
H. deltog sedermera till lands och sjös i polska
kriget och insattes vid dess slut till generalguvernör
i Riga 1628. Redan 1615 hade han
blifvit upphöjd i adligt stånd, då han tog sitt
namn efter sjön Hästfjorden på Dal, i hvars
grannskap hans far hade blifvit född af fattiga
bondföräldrar. Enligt en annan, ehuru romantiserad,
berättelse skulle han hafva fått sitt namn
däraf, att han vid något tillfälle räddat Gustaf
Adolfs lif genom att med sitt väldiga slagsvärd
afhugga hufvudet på en fiendtlig ryttares häst,
då konungen skall hafva sagt: »Där ligger ditt
adliga sköldemärke.»

Vid sjuttioett års ålder
tog H. afsked från sina befattningar – han var
guvernör öfver Ösel med Arensburg och underlydande
öar – och lefde några år i lugn på
sina egendomar i Västergötland. Af Carl X kallad
till ledamot af reduktionskollegiet, begaf han sig
till Stockholm, där han afled d. 5 maj 1657.

Gift 1: 1608 med Agneta Ållonsköld och 2:
1642 med Brita Kafle.


Hästesko, Johan Henrik, militär, konspiratör.
Född d. 14 febr. 1741 i Savolaks. Föräldrar:
löjtnanten vid Savolaks regemente Gustaf Hästesko
af Måla gård
och Elsa Margareta von Fieandt.

Antagen i krigstjänst 1754, befordrades
han sju år därefter till fänrik vid Hessensteinska
regementet, blef lifdrabant 1766 och kapten vid
Savolaks fältjägarekår 1770. 1774 förflyttades
han som major till Åbo läns regemente, befordrades
1781 till öfverstelöjtnant och utnämndes
1787 till öfverste och chef för samma regemente.
För det missnöje, som förefanns hos
en del af armén i början af Gustaf III:s finska
fälttåg, gjorde H. sig till målsman, först på det
sätt, att han ett par dagar före det misslyckade
anfallet på Fredrikshamn för konungen tillkännagaf,
att missnöje rådde hos trupperna med afseende
på den dåliga utredningen, och därför
vågade tillstyrka, att fientligheterna inställdes och
riksdag sammankallades. Sedermera, då konspiratörerna
i Anjala ännu kraftigare yrkade
samma sak, hade H. på sin del tagit konungens
arresterande, hvilket likväl blef om intet genom
Gustafs hastiga afresa från krigsskådeplatsen.
När efter återvunnen fred efterräkning vidtogs
med de uppstudsiga officerarna, dömdes några
af dem till döden. De blefvo dock alla förskonade,
utom H., som, förvunnen att hafva äggat
sitt regemente till trots mot konungens order,
måste böja sitt hufvud under bilan
på Ladugårdslandstorg i Stockholm
d. 8 sept. 1790.

Gift med Beata Helena von
Morian
.


Höckert, Johan Fredrik, målare.
Född i Jönköping d. 26
aug. 1826. Föräldrar: handlanden
Gustaf Adolf Höckert och Sofia Elisabet Melin.

Efter att ha genomgått konstakademien i
Stockholm begaf sig H. 1846 till München, där
han studerade till 1849. Följande året återvände
han hem och företog under sommaren en färd
till Lappland. Då han 1851 åter reste ut, valde
han Paris för flera år till sin vistelseort och uppnådde
där den fulländning i det tekniska, som
med ens ställde honom främst bland svenska figurmålare.
Den första tafla, hvarigenom H. ådrog
sig någon större uppmärksamhet, var hans Drottning
Kristina och Monaldeschi
– nu på Göteborgs
museum – hvilken komposition på Parissalongen
1853 erhöll mention honorable. Två år
senare, vid den stora världsexpositionen i Paris,
utställde han Gudstjänst i ett lappskt kapell, hvilket
förskaffade honom första klassens guldmedalj
och inköptes af franska regeringen för konstmuseet
i Lille.

Återkommen till Sverige 1857 efter
en resa i Belgien, Holland och England, utnämndes
han till vice professor vid konstakademien
och gjorde följande året en studieresa genom
Dalarne.

Af de ur detta land och dess
folklif hämtade motiv utförde han sedan flere
arbeten, bland annat den stora tafla: Gustaf
Vasas räddning af Tomt Matts hustru
, hvilken
nu pryder Utmelandsmonumentet i Mora.

1861 lämnade han ånyo Sverige, bereste Spanien, Italien
och norra Afrika och deltog följande året
som medlem af svenska expositionskommittén vid
världsutställningen i London. Efter sin återkomst
1862 började han på beställning af grefve
Trolle-Bonde den stora historietafla, Stockholms
slotts brand d. 7 maj 1697
, som, ehuru ofullbordad,
visades vid utställningen i Stockholm
1866 samt 1883 inköptes från H:s arfvingar för
subskriberade medel samt öfverlämnades till

Nationalmuseum.
Hans 1864 påbörjade Bellman
i Sergels atelier
fullbordades följande år; s. å.
blef H. ord. professor vid konstakademien. Han
var äfven 1864–65 lifligt verksam för den då
grundade »Ny Ill. tidning.»

»H:s konst är
till lynne och hållning lyrisk, ej dramatisk. En
liffull handling, rörelse, spänning söker man förgäfves
i hans arbeten. I själfva verket är H.
alls ej historiemålare. När han valde ett historiskt
ämne, var det helt och hållet för dess
måleriska effekts skull.

Han tillhör ej de
djupt anlagda, de starkt ursprungliga konstnärerna,
ej heller de ibland dem, hvilkas håg är af naturen
eller som en frukt af deras studier riktad
till ett bestämdt område och som först där lär
känna sig på egen mark. Men han var ej endast
färgvirtuos, hans taflor äro inga tomma effektstycken.
Den känsla, som mer än en af hans
samtida kritici saknat hos ’den store teknikern’,
’detta innerliga, djupa och kraftfulla, som man så
gärna tänker sig förenadt med nordisk konst’,
den skulle de ej alls behöft söka förgäfves, om
de haft konstnärsögon att se med.

Hur än
H. målade, förde han en kvick spirituell pensel,
’fällde solens guld utur paletten’.»

H:s helsa
hade länge varit undergräfd. Ett försök, att genom
bad i Marstrand i någon mån återställa de
brutna krafterna visade sig ha varit fåfängt, då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0534.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free