icke återstodo mer än tjugufyra man och två kaptener. Han måste då uppgifva fästningen och betinga sig fritt aftåg. Att Gustaf Adolf icke dess mindre uppfattade sin kommendants tappra förhållande, visade sig, då han kort därefter utnämnde honom till generalståthållare öfver Narva, Ivangorod, Jama med flere slott och fästen. H. deltog sedermera till lands och sjös i polska kriget och insattes vid dess slut till generalguvernör i Riga 1628. Redan 1615 hade han blifvit upphöjd i adligt stånd, då han tog sitt namn efter sjön Hästfjorden på Dal, i hvars grannskap hans far hade blifvit född af fattiga bondföräldrar. Enligt en annan, ehuru romantiserad, berättelse skulle han hafva fått sitt namn däraf, att han vid något tillfälle räddat Gustaf Adolfs lif genom att med sitt väldiga slagsvärd afhugga hufvudet på en fiendtlig ryttares häst, då konungen skall hafva sagt: »Där ligger ditt adliga sköldemärke.» Vid sjuttioett års ålder tog H. afsked från sina befattningar -- han var guvernör öfver Ösel med Arensburg och underlydande öar -- och lefde några år i lugn på sina egendomar i Västergötland. Af Carl X kallad till ledamot af reduktionskollegiet, begaf han sig till Stockholm, där han afled d. 5 maj 1657. Gift 1: 1608 med Agneta Ållonsköld och 2: 1642 med Brita Kafle. Hästesko, Johan Henrik, militär, konspiratör. Född d. 14 febr. 1741 i Savolaks. Föräldrar: löjtnanten vid Savolaks regemente Gustaf Hästesko af Måla gård och Elsa Margareta von Fieandt. Antagen i krigstjänst 1754, befordrades han sju år därefter till fänrik vid Hessensteinska regementet, blef lifdrabant 1766 och kapten vid Savolaks fältjägarekår 1770. 1774 förflyttades han som major till Åbo läns regemente, befordrades 1781 till öfverstelöjtnant och utnämndes 1787 till öfverste och chef för samma regemente. För det missnöje, som förefanns hos en del af armén i början af Gustaf III:s finska fälttåg, gjorde H. sig till målsman, först på det sätt, att han ett par dagar före det misslyckade anfallet på Fredrikshamn för konungen tillkännagaf, att missnöje rådde hos trupperna med afseende på den dåliga utredningen, och därför vågade tillstyrka, att fientligheterna inställdes och riksdag sammankallades. Sedermera, då konspiratörerna i Anjala ännu kraftigare yrkade samma sak, hade H. på sin del tagit konungens arresterande, hvilket likväl blef om intet genom Gustafs hastiga afresa från krigsskådeplatsen. När efter återvunnen fred efterräkning vidtogs med de uppstudsiga officerarna, dömdes några af dem till döden. De blefvo dock alla förskonade, utom H., som, förvunnen att hafva äggat sitt regemente till trots mot konungens order, måste böja sitt hufvud under bilan på Ladugårdslandstorg i Stockholm d. 8 sept. 1790. Gift med Beata Helena von Morian. Höckert, Johan Fredrik, målare. Född i Jönköping d. 26 aug. 1826. Föräldrar: handlanden Gustaf Adolf Höckert och Sofia Elisabet Melin. Efter att ha genomgått konstakademien i Stockholm begaf sig H. 1846 till München, där han studerade till 1849. Följande året återvände han hem och företog under sommaren en färd till Lappland. Då han 1851 åter reste ut, valde han Paris för flera år till sin vistelseort och uppnådde där den fulländning i det tekniska, som med ens ställde honom främst bland svenska figurmålare. Den första tafla, hvarigenom H. ådrog sig någon större uppmärksamhet, var hans Drottning Kristina och Monaldeschi -- nu på Göteborgs museum -- hvilken komposition på Parissalongen 1853 erhöll mention honorable. Två år senare, vid den stora världsexpositionen i Paris, utställde han Gudstjänst i ett lappskt kapell, hvilket förskaffade honom första klassens guldmedalj och inköptes af franska regeringen för konstmuseet i Lille. Återkommen till Sverige 1857 efter en resa i Belgien, Holland och England, utnämndes han till vice professor vid konstakademien och gjorde följande året en studieresa genom Dalarne. Af de ur detta land och dess folklif hämtade motiv utförde han sedan flere arbeten, bland annat den stora tafla: Gustaf Vasas räddning af Tomt Matts hustru, hvilken nu pryder Utmelandsmonumentet i Mora. 1861 lämnade han ånyo Sverige, bereste Spanien, Italien och norra Afrika och deltog följande året som medlem af svenska expositionskommittén vid världsutställningen i London. Efter sin återkomst 1862 började han på beställning af grefve Trolle-Bonde den stora historietafla, Stockholms slotts brand d. 7 maj 1697, som, ehuru ofullbordad, visades vid utställningen i Stockholm 1866 samt 1883 inköptes från H:s arfvingar för subskriberade medel samt öfverlämnades till Nationalmuseum. Hans 1864 påbörjade Bellman i Sergels atelier fullbordades följande år; s. å. blef H. ord. professor vid konstakademien. Han var äfven 1864--65 lifligt verksam för den då grundade »Ny Ill. tidning.» »H:s konst är till lynne och hållning lyrisk, ej dramatisk. En liffull handling, rörelse, spänning söker man förgäfves i hans arbeten. I själfva verket är H. alls ej historiemålare. När han valde ett historiskt ämne, var det helt och hållet för dess måleriska effekts skull. Han tillhör ej de djupt anlagda, de starkt ursprungliga konstnärerna, ej heller de ibland dem, hvilkas håg är af naturen eller som en frukt af deras studier riktad till ett bestämdt område och som först där lär känna sig på egen mark. Men han var ej endast färgvirtuos, hans taflor äro inga tomma effektstycken. Den känsla, som mer än en af hans samtida kritici saknat hos 'den store teknikern', 'detta innerliga, djupa och kraftfulla, som man så gärna tänker sig förenadt med nordisk konst', den skulle de ej alls behöft söka förgäfves, om de haft konstnärsögon att se med. Hur än H. målade, förde han en kvick spirituell pensel, 'fällde solens guld utur paletten'.» H:s helsa hade länge varit undergräfd. Ett försök, att genom bad i Marstrand i någon mån återställa de brutna krafterna visade sig ha varit fåfängt, då