- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
I:538

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Höpken, Daniel Niklas von - 2. Höpken, Anders Johan von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1. Höpken, Daniel Niklas von, ämbetsman,
politiker. Född på Melau i Bremen
d. 9 mars 1669. Föräldrar:
Nikolaus von Höpken och Anna
Margareta von Greiffencrantz
.

H. hade i flera år tjänat vid
tyska expeditionen i k. kansliet
i Stockholm och där stigit till
referendariisekreterare, då han
1714 utnämndes till statssekreterare vid

kammarexpeditionen,
hvarifrån han 1716 förflyttades till
upphandlingsdeputationen. Han var i början väl
anskrifven hos Arvid Horn och sedermera hos
hans motståndare Görtz, och framdrogs först
af den ene och sedan af den andre.

Efter Carl XII:s död sökte H. trygga sig för efterräkningar
genom att vinna Ulrika Eleonoras ynnest,
hvilket ock i den grad lyckades, att han under
de täta ombytena af kanslipresident under året
1719 utöfvade ett bestämmande, om ock föga gagneligt,
inflytande å utrikespolitiken. Den fiendskap
mellan H. och Arvid Horn, som vid denna tid utvecklades,
manade honom att, sedan denne kommit
till styret, vid 1723 års riksdag liera sig
med det holsteinska partiet. Men sedan detta vid
1726–27 års riksdag blifvit i grund besegradt af
Horn, måste Höpken afgå från sin plats i kansliet
för att intaga presidentstolen i kommerskollegium,
å hvilken han verkade till sin död i Stockholm
d. 26 april 1741.

Han fortfor dock att bakom
kulisserna drifva en ifrig politisk propaganda, i
främsta rummet riktad på Arvid Horns störtande,
och kan räknas såsom den egentlige grundläggaren
af Hattpartiet, den där, understödd af franskt
guld, ej försmådde att genom smädeskrifter mot
motståndarna bearbeta det allmänna tänkesättet.
Efter Hattpartiets seger hugnades ock H. 1739
af sekreta utskottet mod en belöning af 8,000
daler s. m.

H. räknades som en intrigör af
första rangen. Kall, slug och inbunden, förenade
han härmed stor människokännedom och förmåga
att snabbt bedöma föreliggande omständigheter,
aldrig i bryderi för lämpliga utvägar och föga
nogräknad om medlen. Språket behärskade han
fullständigt och ansågs vara en mästare i att så
använda detsamma, att orden dolde de verkliga
tankarna.

Gift 1: 1703 med Anna Katarina
König
, 2: 1709 med friherrinnan Eleonora Lindhjelm.


2. Höpken, Anders Johan von, statsman,
vältalare. Född i Stockholm d.
31 mars 1712; den föreg. son i
andra giftet.

Student i Uppsala
1728, arbetade H. 1730–32
i svenske ministerns kansli i London
och anträdde efter tidens
sed 1732–34 en studieresa till
åtskilliga utländska länder. Efter
hemkomsten tjänstgjorde han i kansliet, men
fiendskapen mellan fadern och Arvid Horn gjorde
denna verksamhet allt annat än angenäm och H.
hade redan försäkrat sig om en kammarjunkaretjänst
hos hertigen af Pfalz-Zweibrücken, då sakernas
utveckling vid 1738–39 års riksdag gaf
en helt annan riktning åt hans framtidsplaner.

Ryktet om hans framstående begåfning och faderns
ställning inom Hattarnes läger banade
nämligen den unge mannen väg till såväl sekreta
utskottet som dess viktiga mindre sekreta deputation,
där han verksamt bidrog till sitt partis
seger. Han belönades ock 1739 med anställning
som kanslijunkare i kansliet, med hvars viktigaste
brefväxling han betroddes. Vid 1740–41 års
riksdag, då han åtnjöt liknande förtroende som
vid föregående, tjänstgjorde han äfven som biträde
åt det »sekretissimum», som förberedde det
olyckliga ryska kriget. För hans räkning tillskapade
ock sekreta utskottet 1741 en andre
expeditionssekreterareplats i kansliet och s. å.
förordnades han att i fält medfölja befälhafvaren
Lewenhaupt som eventuellt biträde vid de

fredsförhandlingar
med Ryssland, hvilka de sangviniska
Hattarne beräknade som en mogen frukt
åtfölja de på förhand gifna segrarne. När dessa
ej allenast uteblefvo utan förvandlades i sin rena
motsats, fick H. vid 1742–43 års riksdag hålla
sig i bakgrunden, men inkom dock vid dess slut i
sekreta utskottet. Händelsernas utveckling gaf
dock snart åter hans parti vind i seglen, och H.
själf bragtes vid 1746–47 års riksdag fram i första
ledet. Såsom åter medlem af sekreta utskottet och
dess mindre sekreta deputation var det nämligen
han, hvilken såsom svar på kränkande inblandningar
i våra inre förhållanden af ryske ministern
von Korff genomdref en af sig författad »nationell
förklaring», hvari ständerna förklarade, »att
de af fri vilja valt Adolf Fredrik till tronföljare
samt att de med lif, blod och egendom skulle försvara
honom och hans bröstarfvingar». Antagandet
af denna »förklaring» drog ett bredt streck
öfver de ryska planerna att medelst Mössornas
förande till makten tillförsäkra sig ett varaktigt inflytande
i Sverige, och tacksamheten mot Höpken
från majoritetens sida var ock nog stor att, trots
H:s relativt unga år och jämförelsevis underordnade
samhällsställning, bana honom väg till riksråd
i dec. 1746.

Vid riddarordnarnas instiftelse
1748 blef han serafimerriddare och kallades
efter Tessins afgång 1752 att som kanslipresident
öfvertaga högsta ledningen af Sveriges yttre politik,
hvilket dock ej slog fullt väl ut. H. var
nämligen alltför mycket böjd att som den fint bildade
mannen filosofiskt betrakta händelserna för
att äga nödig handlingskraft och beslutsamhet i
kinkiga situationer. Det var ock efter mycket
vacklande, som H. 1757 biträdde det gagnlösa
pommerska kriget, hvars svårigheter torde än
yttermera skärpt de tvifvelsmål om gagneligheten
af Hattarnes både yttre och inre styrelseprinciper,
H. redan förut ådagalagt. Sålunda började han
alltmera närma sig England och uttalade sig för
friare åsikter å näringspolitikens område. Missnöjet
med kriget var vid 1760–62 års riksdag så
starkt, att H., för att undvika att blifva afskedad
från sina poster, själf anhöll om sitt entledigande,
hvarefter han, delande sin tid mellan
studier och landtbruk, tillbragte densamma i
det enskilda lifvets lugn å sin gård Ulfåsa i
Östergötland till 1773, då han på Gustaf III:s
enträgna uppmaningar förmåddes att åter intaga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Mar 10 14:11:22 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/a0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free