Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Höpken, Anders Johan von - 3. Höpken, Carl Fredrik von - 4. Höpken, Carl Otto von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en plats i rådet. På denna post ådrog han sig
uppmärksamhet genom sina skarpa anmärkningar
mot Gustaf III:s i ganska frisinnad anda
affattade förslag till ny tryckfrihetsförordning,
hvilken dock icke desto mindre utfärdades
af konungen 1774. H. ville nämligen från
granskning undantaga den egentliga politiken.
När det senare 1780 visade sig, att Gustaf III:s
frihetskärlek fördunstade vid första skarpare
kritik, blef det kärt för H. att påminna om sina
föregående uttalanden, och härigenom skärptes
yttermera det bristande samförståndet mellan
konungen och H., som städse känt sig missnöjd
med, att de lagliga rådgifvarnas mening visat sig
ofta betyda föga eller intet för konungen gentemot
gunstlingars och smickrares. Han begärde
därför 1780 sitt afsked, men lefde till den 9 maj
1789, vid sin bortgång den äldste serafimerriddaren
och den äldste i Vetenskaps- och Vitterhetsakademierna.
För båda dessa institutioner
hade han varit en bland stiftarne samt Vetenskapsakademiens
förste sekreterare och Vitterhetsakademiens
förste direktör.
Vid Svenska akademiens
instiftelse var H. den förste, som där
intog sin plats bland de tretton ledamöter, Gustaf
III själf förbehållit sig att utnämna, en utmärkelse
så mycket mer berättigad, som den inkallade
i vår vitterhets häfder intager en plats
icke blott såsom sin tids, utan äfven såsom en
bland vårt lands största vältalare. Hans tal och
äreminnen öfver A. Celsius, Hårleman, C. G.
Tessin, Ekeblad m. fl. utmärka sig genom språkets
prakt och renhet samt genom tankedjup
och skärpa. Stilen är bildad efter klassiskt mönster
och H. har blifvit kallad »Sveriges Tacitus».
En vald samling af hans skrifter utgafs 1890 i
två band af Carl Silfverstolpe. 1760–64 var
han Uppsala akademis kanslär och erhöll 1762
greflig värdighet.
Gift 1: 1744 med grefvinnan
Ulrika Eleonora Sparre och 2: 1754 med
friherrinnan Wilhelmina Ribbing, hade han i
detta andra gifte dels sonen Anders Johan, f.
1765, död 1826 såsom f. d. fänrik, med hvilken
hans ättegren utslocknade, dels dottern Eleonora
Vilhelmina, gift med den bekante oppositionsmannen
under Gustaf III, Carl de Geer af Leufsta
(se sid. 226).
Öfver H. är författad en
utförlig lefnadsteckning af L. G. de Geer, och
intagen i dennes »Valda skrifter».
3. Höpken, Carl Fredrik von, ämbetsman,
politiker. Född d. 19 aug. 1713; den föregåendes
broder.
Utsänd 1732 i sällskap med E. Carleson
(se sid. 164) af kommerskollegium för att
samla upplysningar om den levantiska handeln,
företog sig H. att i förening med sin kamrat i
Konstantinopel ingå underhandlingar med Bonneval,
åsyftande ett svenskt-turkiskt förbund. Sedan
sekreta utskottet 1734 gifvit sin sanktion åt de
unga männens på eget bevåg började underhandlingar,
förordnades H. i dec. 1734 till svensk
chargé d’affaires i Konstantinopel och 1738 till
envoyé extraordinaire å samma plats, å hvilken
han 1739 lyckades åstadkomma ett försvarsförbund
med Turkiet. 1744–47 var H. svensk
minister i Köpenhamn och kallades sistnämnda
år till sekreterare i krigsexpeditionen.
Genom släktförbindelser och tendenser knuten till Hattarnes
läger, skyndade H. ock att vid riksdagarna
ställa sitt inflytande till deras förfogande och
gjorde sig snart känd som en af deras förfarnaste
partigängare. Vid de tre riksdagarna 1751–62
medlem af sekreta utskottet, uppfördes han vid
1755–56 års riksdag icke mindre än fyra gånger
å rådsförslag, men blef städse af konungen förbigången,
såsom en synnerligen misshaglig person.
Det rådande partiet hugnade honom i stället med
ordförandeskapet i bankofullmäktige, som han
utöfvade till 1762, och utverkade hans utnämning
till president i kammarkollegium 1757. Han
var ock af franske ministern betrodd med utdelning
af de penningmedel, med hvilka man
sökte tillförsäkra framgång åt det med Frankrike
förbundna Hattpartiet. Oaktadt H. vid 1760–62
års riksdag af hatet till Pechlin, hvars
ränker han tillskref broderns fall, bragtes att
anknyta förbindelser med Mössorna, återvände
han dock snart till det politiska läger, med hvilket
han och hans släkt var knuten med så starka
band. Man återfinner honom ock vid 1769–70
års riksdag å sin gamla plats i sekreta utskottet
i Hattarnes främsta led och vid början af 1771
års riksdag åtnjöt han förtroendet att vara en af
de tre förtroendemän från Hattarnes sida, hvilka
å Gustaf III:s initiativ sökte åvägabringa försoning
mellan Hattar och Mössor.
1767 förflyttad till president i kammarrevisionen, tog han
s. å. afsked från denna befattning.
Död i Stockholm d. 12 okt. 1778.
Gift 1741 med Petronella Constantia Leytstar (från Holland),
är H. stamfaden för den nu lefvande ättegrenen i
Sverige.
4. Höpken, Carl Otto von, diplomat, politiker.
Född 1715 i Slesvig; den föregåendes kusin. Föräldrar:
öfverstelöjtnanten Carl Otto von Höpken,
broder till H. 1, och hans maka, född Ebers.
H,. som 1738 kom till Sverige, ingick på den diplomatiska
banan och blef 1739 kommissionssekreterare
i Köpenhamn, hvarifrån han 1745 öfverflyttades
till Paris. 1749–54 var han ministre
plénipotentiaire och 1754–55 samt 1758–65
envoyé extraordinaire vid kur-sachsiska och polska
hofven. Efter att 1767 erhållit statssekreterares
fullmakt utnämndes han 1769 till president i
Wismarska tribunalet.
H. deltog äfven verksamt
i sin tids politiska lif, i likhet med sina
fränder tillhörande Hattarnes läger. Att han
som ledamot af sekreta utskottet och mindre
sekreta deputationen vid 1755–56 års riksdag
gjort det rådande partiet stora tjänster, kan man
bland annat förstå af den omständigheten, att han
tillerkändes en gratifikation af 3,000 riksdaler
specie, på grund af att han hemrest för att bevista
riksdagen. Vid 1769–70 års riksdag var
han åter medlem af sekreta utskottet och uppfördes
å riksrådsförslag. Vid 1771–72 års riksdag
blef han genom Mössornas ingripande från
sådant utesluten.
H., som 1771 erhöll friherrlig
värdighet, afled ogift i Wismar d. 7
mars 1782.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
