i den vid samma tid utkomna skriften: »Samtal med mig själf om världen, människan och Gud, af G. Knös.» Men senare, sedan han lärt känna Schleiermachers arbeten, slöt han sig med full öfvertygelse till dennes uppfattning af kristendomen och fann sig af densamma uppfordrad till en själfständig författareverksamhet i samma anda. Han flyttade därför till Stockholm och började sitt kritiskt-litterära värf genom att 1840 begynna utgifva ett urval af Platos skrifter. 1842 utkom första delen af hans Grunddragen af den christliga sedeläran, som 1843 föranledde ett nytt arbete: Granskning af den Evangelisk Lutherska trosbekännelsens förnämsta lärostycken. Den uppmärksamhet, dessa båda skrifter tillvunno sig, hade möjligen till god del uteblifvit, om ej Stockholms stads konsistorium för däri yttrade satser velat beröfva Ignell prästerlig befordringsrätt. Men detta fäste allmänhetens nyfikenhet vid hans person och äggade honom till ytterligare författareverksamhet. Under de närmast följande åren utgaf han ett häfte Strödda Predikningar, samt öfversättningar af »Matters: De tre sista århundradenas sedliga och politiska läror»; »Channings religionstal» och »Schleiermachers: Den kristliga tron efter evangeliska kyrkans grundsatser framställd i sitt sammanhang.» 1846 utkom andra delen af Grunddragen af den christliga sedeläran, hvarjämte han under vintern 1849--50 höll en serie populära föreläsningar, som sedan trycktes under titeln: Christendomens hufvudläror. Efter någon tids tystnad, hvarunder han ägnade en liflig uppmärksamhet åt Tübingerskolans och särskildt Baurs vetenskapliga verksamhet, framträdde han med sitt sista stora arbete: Mänskliga utvecklingens historia, som utkom i fem delar 1855--62 och sträcker sig till i början af 1300-talet. I. var en from, människovänlig man, som gick fullkomligt upp i sitt arbete. Gift 1845 med Sigrid Florentina Lindmark. Ihre. Ätten härstammar möjligen från en skotte, Hans Eyre, som på 1500-talet slog sig ned på Gotland. Denne skall ha varit farfader till rådmannen i Visby Nikolaus Ihre, hvars sonson Johan (se nedan) 1757 erhöll adlig värdighet. 1. Ihre, Tomas, universitetslärare, lärd. Född i Visby d. 3 sept. 1659. Föräldrar: rådmannen Nikolaus Ihre och Elisabeth Tomasdotter. Sedan I. dels i Köpenhamn, dels vid tyska lärosäten grundlagt sin vetenskapliga bildning, begaf han sig 1680 till Uppsala, där han blef magister 1685. Kort efter hemkomsten från en utländsk resa, som han företagit såsom guvernör för tvänne sedermera i vår historia frejdade ädlingar, frih. P. Ribbing och grefve Klas Ekeblad d. ä., förordnades han 1692 till e. o. teologie professor i Uppsala och följande året till ordinarie teologie professor i Lund. Vid sistnämnda lärosäte befordrades han 1711 till andre teol. professor och blef 1717 domprost i Linköping. Död därstädes d. 11 mars 1720. I besittning af utmärkta naturgåfvor, däribland en lysande talegåfva, använde han den sistnämnda som predikant i templet, så att han af en minnestalare blifvit liknad vid Chrysostomus, och i konsistorium på ett sätt, som mången gång återkallade i minnet de stormiga uppträdena från den lundensiska högskolans första tid. Som författare är han hufvudsakligen bekant genom sin latinska grammatik In nuce Roma, som utkom i Rostock 1680. Gift 1: 1696 med Brita Steuchia och 2: 1713 med Petronella Katarina Bille. 2. Ihre, Johan, språkforskare, lärd. Född i Lund d. 3 mars 1707; den föregåendes son. Hans tidigare uppfostran besörjdes af fadern och efter dennes frånfälle af morfadern, ärkebiskop Steuchius. Sedan han vid tjugoett års ålder eröfrat den akademiska lagern, anträdde han en resa utomlands, hvarunder han merendels uppehöll sig i Oxford, London och Paris. Efter sin hemkomst 1734 kallad till medlem och sekreterare af den då i Uppsala med frisk ungdomskraft blomstrande Vetenskapssocieteten, förordnades han samtidigt till docent i filosofiska fakulteten och utnämndes året därpå till vice bibliotekarie. Befordrad 1737 till poes. professor, efter sin forne lärare Beronius, utbytte han ett år senare denna lärostol mot skytteanska professuren, hvilken han sedan innehade till sin död i Uppsala d. 1 dec. 1780. I början af sin bana såsom akademisk lärare var I. utsatt för ett par förföljelseförsök, det ena af religiös och det andra af politisk anledning. Det första härledde sig från en af honom 1742 utgifven latinsk disputation, rörande sammanhanget mellan den naturliga och uppenbarade religionen, hvilken afhandling de ortodoxa ansågo innehålla för statskyrkan vådliga meningar, och därför anmälde hos regeringen. Det andra uppstod med anledning af några disputationer, i hvilka han med frimodighet yttrat sig om den öfverdrifna stränghet, som enligt hans förmenande blifvit utöfvad mot de upproriska dalkarlarna. Ingendera af dessa förföljelser föranledde dock till någon åtgärd, utan I. blef frikänd och fick i ro ägna sig åt vetenskaperna och sitt älsklingsstudium språkforskningen. Det var ock på detta fält han framför allt gjorde sitt namn frejdadt. Hans sekularverk Glossarium Sviogothicum, 2 del. 1769, är det första svenska lexikon, som vår litteratur har att uppvisa, och skall alltid behålla ett klassiskt värde, tack vare den lärdom, skarpsinnighet och djupa forskning, hvarom det bär vittne. Vid 1756 års riksdag erhöll han ett anslag för detsamma af tio tusen daler s:mt, mot förbindelse att hafva detsamma färdigt till 1762, men hvilket »i följd af oberäknade svårigheter» först fullgjordes 1769. Genom detta arbete, så väl som sina öfriga skrifter: Utkast till föreläsningar öfver svenska språket etc. 1745; Svenskt Dialekt-Lexikon 1766; Anmärkningar rörande Codex argenteus 1767; Bref till Sv. Lagerbring, rörande then Isländska Eddan 1772; Monumentum veteris linguæ Ostrogothiæ m. fl., har I. spridt mycket