Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kjernander, Johan Zakarias - Kjerrman, Anna Maria Lowisa - Kjerrulf, Mårten Nilsson - Kjöping, Nils Mattsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
borgensförbindelser för en sin son, medförde emellertid
hans ekonomiska ruin. 1785 försatt i konkurstillstånd,
nödgades han lämna Kalkutta och begaf
sig till Shinsura, där han blef pastor i en liten
luthersk församling af holländare. Efter tio års
frånvaro återvände han 1795 till Kalkutta, hvarest
han lefde obemärkt till sin död, som lärer inträffat
i början af 1800-talet. Gift 1: med Vendela
Fischer och 2: med Anna Wolley.
Kjerrman, Anna Maria Lovisa, författarinna.
Född i Stockholm den 23 maj
1858. Föräldrar: fabrikören Adolf
Wilhelm Wahlenberg och Maria
Teresia Lönngren.
Hennes första framträdande inom den vittra
litteraturen skedde genom en under
signaturen »Rien» utgifven
samling intagande skisser, Teckningar
i sanden 1882. Några år därefter följde
romanerna Små själar 1886 och Underliga
vägar 1887, skissamlingarna I hvardagslag 1889
och Stora barn och små 1881 samt komedien
På vakt (uppf. 1890). Gift 1888 med medarbetaren
i Dagens Nyheter Fritz Kjerrman (f.
1858, d. 1896), fortfor hon dock att författa under
sitt flicknamn, »Anna Wahlenberg». Alster af
hennes penna äro vidare komedien Två valspråk
1892, skådespelen Lönndörren 1883, och Farbror
Pål 1896, skissamlingarna Tolf 1893, »Så hände
det sig...» 1897, Interiörer 1900, Skymtande
ansikten 1902, romanerna En stor man 1894,
Bindande band 1898, Två hustrur 1899, Med
lyftad vinge 1901 och För vind och våg 1902
och flera samlingar sagor för barn. »Hon äger
sin styrka i en skarpsynt iakttagelse af hvardagsmänniskors
väsende, ett godlynt gäckeri och
samtalstonens osökta naturlighet».
Kjerrulf, Mårten Nilsson, präst, konspiratör.
Född 1607 i Veddige i Halland, där fadern,
Niels Kjerrulf, var birkefogde (häradshöfding)
Efter hvad man om K:s lefnadshändelser
har sig bekant, förflyttades han, efter att ha
varit regementspastor vid grefve Aschebergs
halländska regemente, till kyrkoherde i Ljungby
och Elfshögs församlingar, och därifrån
1662 genom tjänsteutbyte till Vessige och
Askoms pastorat, allt inom d. v. Göteborgs
superintendentia. Under Karl XI:s krig med
Danmark, då danskarna 1676 inföllo i Halland,
var K. en af svenskarnes säkraste och
mest uppoffrande bundsförvanter, däruti olik en
stor del af detta landskaps öfriga innevånare,
som fortfarande med sina sympatier voro fästade
vid Danmark. Utom det han på egen bekostnad
anskaffade proviant åt svenska hären, ställde han
sig väl med danskarne, utletade deras krigsplaner
och meddelade dem åt den svenske befälhafvaren,
generalmajor Sperling. En af hans
grannar, som ej var så svensksinnad, förrådde
emellertid den nitiske partigängaren åt danskarna,
hvilka togo honom till fånga och läto föra
honom till Köpenhamn. Här framställdes han
inför konungen och tillspordes i ett hotande
språk, huru han vågat handla så förrädiskt, hvarpå
K. frimodigt svarade, att om Kristian V
varit hans lagliga öfverhet, skulle han hafva
handlat med samma trohet mot honom, som mot
Carl XI». Han återfördes därpå i fängelse för
att afbida sin dom; men innan denna fallit, lyckades
han befria sig på det sättet, att tvänne
pigor gömde honom i ett bykkar och buro honom
genom vakterna till sjön, hvarefter han med en
skånsk båt kom öfver till Malmö. Under hans
bortovaro hade hustru och barn, i den förfärligaste
oro öfver hans öde, hållit sig gömda i
skogarna för att undgå danskarnes efterspaningar.
För sin trohet erhöll han d. 24 nov. 1677
Carl XI:s bref om arfsrätt till Vessige och Askoms
pastorat för sig och afkomlingar, så på
mans- som kvinnolinjen, i evärdliga tider, med
tillägg att vid timade ledigheter, om son vore
för ung eller dotter oförsörjd, skulle en annan
prästman tills vidare förestå pastoratet såsom
vikarius.
Död i Vessige prästgård 1690 vid
åttiotre års ålder.
Gift med Elisabet Blåck.
K. hade nio söner, af hvilka två blefvo präster,
under det sex ägnade sig åt krigaryrket och stupade
såsom officerare i Carl XII:s krig, samt
den nionde blef köpman i Göteborg. En K:s
sonson, majoren Mårten Fredrik, adlades 1772
och antog namnet Kjerrulf von Wolffen. Sistbemälde
namn tillkom på grund däraf, att
släkten, som var af holsteinsk härstamning, ursprungligen
hetat Wolf eller Ulff, hvilket namn
en dess medlem förändrat till Kjerrulf, sedan
han i början af 1400-talet slagit sig ned i Kjer
härad på Jutland.
Kjöping, Nils Mattsson, resande. Född omkring
1630 i Köping och son af kyrkoherden därstädes
Matts Nilsson Thunamontanus och Malin Carlsdotter.
En brinnande lust för sjölifvet förde K.
tidigt ut i världen. Antagen i holländsk sjötjänst,
afgick han 1647 från Holland genom Kanalen
och Spanska sjön och tillbragte åtta år och sju
månader på resor, under hvilka han ej mindre
än sex gånger passerade linjen. Största delen af
denna tid vistades han dock i Asien, än i holländsk-ostindiska
kompaniets tjänst, än som soldat hos
schahen af Persien och än som hofmästare och
tolk hos en holländsk ambassadör Pelliconne.
Omsider återkom han 1656 till Sverige, där han
anställdes som löjtnant vid svenska örlogsflottan.
I denna egenskap deltog han i flera af de under
Carl X:s krig förefallande sjödrabbningarna mot
danskar och holländare, bland annat i slaget mot
danskarna mellan Ystad och Simbrishamn 1657
och mot holländarne i Öresund 1658.
Död 1667.
Hans reseanteckningar, samlade och utgifna
under titel: Een Reesa, som genom Asia,
Africa och många andra hedniska konungariken
samt öijar med flit är förrättad af Nils
Mattsson Kjöping, f. d. Skepps-Lieutenant
lästes med mycken begärlighet och erhöll flera
upplagor.
I densamma berättar K. såsom bevis
på javanska elefanternas »mer än mänskliga förstånd»,
att, då de »mötte en af adel, fast han
var aldrig så illa klädd, föllo de strax neder och
gjorde honom ära»; att persiska schahens hundratals
hästar voro »bundna med guldkedjor och
beslagna med guldskor samt med diamanter i
sadeltäckena»; att »utanför hans port i Ispahan
lågo nio lejon, ett snöhvitt», o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
