konungens kansli. 1830 befordrad till andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefväxlingen, gjorde han där sin diplomatiska skola under Gust. af Wetterstedt, såsom statsminister, och Alb. Ihre, såsom expeditionschef eller kabinettssekreterare. Sedan han vidare, 1837, blifvit utnämnd till förste sekreterare i kabinettet och följande året förordnad till kammarherre, tjänstgjorde han 1838--39 som legationssekreterare och chargé d'affaires vid svenska beskickningarna hos ryska och engelska hofven och befordrades 1840 till kabinettssekreterare, i hvilken egenskap han i femton år förestod utrikesdepartementets expedition. Under åren 1855--58 var M. ackrediterad envoyé och ministre plénipotentiaire vid kejserliga hofven i Wien och Paris och utnämndes sistnämnda året till statsminister för utrikes ärendena, hvarefter han innehade detta höga ämbete i tio år eller till 1868, då han afgick och blef president i kommersekollegium. På diplomatiens fält var M., om ej en stjärna af första ordningen, dock en tillräckligt stor och märkvärdig personlighet för att ådraga både sig själf och sitt land den allmänna uppmärksamheten. Hvad han som statsman verkade, tillhör historien och skall af eftervärlden rättvist bedömas. Framför allt skall den ej glömma, att det mål, han som diplomat aldrig lämnade ur sikte, var fäderneslandets gagn och anseende, liksom att han med de Geer och Gripenstedt delar förtjänsten af, att ej Sverige 1863 inkastades i krig mot en öfverlägsen fiende. I den de Geerska ministären delade han dess allmänna politiska ståndpunkt. Bland litteraturens och historieforskningens vänner intog han ett mycket aktadt rum, och de tjänster, han både såsom enskild och statsminister gjort forskningen och forskarne själfva, äro hvarken få eller obetydliga. Utrustad med en omfattande beläsenhet, älskade han med värma vetenskaperna, både de allvarliga och glada. Hans författarskap var, om man undantager ämbetsskrifvelserna, ej af någon genomgripande eller vidsträckt art, dock tillräckligt att så väl i kabinetterna som i salongslifvet förvärfva honom namn af »erkänd bel-esprit». Redan förut ledamot af Vetenskaps- samt Vitt. hist. och antikvitets-akademierna, kallades han 1852 till en af de aderton i svenska akademien efter Valerius och var 1869--72 dess sekreterare. Vid Carl XV:s kröning erhöll han greflig värdighet och blef 1858 serafimerriddare. Från 1866 till sin död var han ledamot för Väster-Norrlands län af riksdagens Första kammare. På återresan från Homburg, där han genomgått en brunnskur, träffades han af ett slaganfall och afled i Köln den 18 augusti 1873. Gift 1842 med friherrinnan Ebba Märta Mathilda Johanna Banér. 1. Mankell, Carl Abraham, musiker. Född i Kristiansfeld i Nord-Schleswig d. 16 april 1802. Föräldrar: organisten och musikdirektören vid Brödraförsamlingens kyrka därstädes Johan Herrmann Mankell och Johanna Maria Keyser. M. kom 1823 till Sverige, med hvilket land han räknade släktskap genom modern, som var svenska, och erhöll s. å. anställning såsom sånglärare vid Klara skola i Stockholm. Året därefter kallades han till organist i Klara församling, blef 1829 musikdirektör vid Stockholms gymnasium och 1833 sånglärare vid Nya Elementarskolan. Alla dessa befattningar innehade han ända till sin död och utvecklade under deras utöfning mycket nit och kärlek för saken. Han var jämväl under åtskilliga år lärare vid Musikaliska akademiens läroverk, vid Hillska skolan å Barnängen, i Wallinska flickskolan och Tyska lyceum. Skicklig exekutör på flera instrument och grundligt bildad teoretisk musiker, verkade han äfven för den musikaliska bildningen genom anordnandet af en mängd musiktillställningar och genom föreläsningar samt utgifvandet af skrifter och kompositioner, bland hvilka följande torde böra nämnas: Harmonia, anteckningar till befrämjande af en allmännare bildning i musikaliska ämnen 1833; Lärobok i musiken med särskildt afseende på sång 1835; Musikalier till begagnande vid sångundervisningen i skolor och gymnasier 1835; Berättelser ur kyrkomusikens historia 1841; Blickar i musikens inre helgedom 1849; Sveriges tonkonst och melodiska nationaldikt 1853; Tonkonstens äldsta häfder 1854; Medeltidens skådespel i kyrkan och på theatern 1855, prisbelönt af Sv. Akad., tr. 1862; Den kyrkliga orgelspelningen 1862; Musikens historia 1864; M. komponerade en kantat Guds lof (med text af Wallin); utgaf samlade sångstycken vid piano; Sveriges herrliga melodier 1861--64; Koralbok för skolor m. m. Led. af Musik. akad. Död i Stockholm d. 27 okt. 1868. Gift 1827 med Carolina Vilhelmina Lundberg. 2. Mankell, Julius, militär, skriftställare, riksdagsman. Född i Stockholm d. 8 juni 1828; den föregåendes son. Efter att vid nitton års ålder ha blifvit antagen till sergeant vid Svea artilleriregemente, aflade M. 1847 studentexamen i Uppsala och erhöll 1849 transport till Göta artilleriregemente, där han befordrades till underlöjtnant 1850. Efter ytterligare tvenne år sökte och erhöll han transport till Värmlands infanteriregemente, utnämndes 1855 till löjtnant, blef 1865 kapten i arméen och 1868 kapten i regementet samt tog 1874 afsked ur krigstjänsten för att uteslutande ägna sin tid åt litterär och politisk verksamhet. Under sin tjänstetid användes han ofta i en mängd särskilda uppdrag. Så deltog han 1851--53 på vederbörandes befallning i samlandet af handlingar för Arkiv till upplysning af svenska krigens och krigsinrättningarnas historia, tjänstgjorde 1858--60 såsom sekreterare i sällskapet Krigsvetenskapens vänner, ur hvilket sedermera Militärsällskapet utvecklat sig, tjänstgjorde 1863--66 vid topografiska kårens krigshistoriska afdelning, deltog 1864--65 såsom medlem i kommittéen för sjöofficersbildningens ordnande, utsågs 1866 till redaktör af Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift, hvilken befattning han förestod till 1870, tjänstgjorde 1867