Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Piper, Sten Abraham - 5. Piper, Peter Bernhard - 6. Piper, Fredrik Magnus - 7. Piper, Eva Sofia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med en ynnest, hvilken bar tecken af en verklig
kärlek, och huru han af henne gynnades med
alla utmärkelser, hon såsom icke längre regerande
kunde meddela. Till en början 1773 anställd
såsom tjänstgörande kammarherre och
handsekreterare, utnämndes han 1774 till hennes
hofmarskalk och blef s. å. guvernör öfver
hennes slott, Drottningholm och Svartsjö. I
sin egenskap af vitterlekare – han har bland
annat öfversatt stycken af Tacitus – inkallades
han i hennes Vitterhetsakademi och blef 1786
hedersledamot af Vitt.-, Hist.- och Ant.-akademien,
där han s. å. höll talet öfver drottningen, såsom
akademiens stiftarinna.
Död i Stockholm d. 12 juni 1813.
Gift 1777 med friherrinnan
Katarina Vilhelmina Ehrensvärd.
5. Piper, Peter Bernhard, krigare. Född i
Uppland d. 14 jan. 1723; den föreg. syssling. Föräldrar:
kaptenen Henrik Berndt Piper och Ulrika Gråsten.
P. ingick som volontär vid artilleriet
1741, blef sous-lieutenant vid regementet
Royal Suédois 1745, bevistade med detsamma
kampanjerna i Flandern och Vestfalen samt hemkom
såsom kapten. Under tiden hade han i Sverige
avancerat till kapten i armén 1758, hvarefter
han som löjtnant vid artilleriet 1760 deltog i
pommerska kriget 1761. Stabskapten 1771, förordnades
han året därefter till place major på
Sveaborg och förestod 1780–1784 kommendantsbefattningen
därstädes. Utnämnd till öfverste i
armén 1783, insattes han året därefter till generalintendent
vid kommissariatet i Finland, på
hvilken plats hela hans förmåga togs i anspråk
under det sedermera utbrytande ryska kriget.
Efter dess slut utnämndes han 1792 till guvernör
för krigsakademien på Karlberg, blef generalmajor
s. å. och president i krigskollegium
1793. Han var en man af själfständig karaktär,
redlig och arbetsam och en af de få från tredje
Gustafs tid. som fann nåd hos förmyndareregeringen
och därunder befordrades. 1776 blefvo
P. och hans broder Gabriel Magnus adopterade
på Henrik P:s adliga ätt.
Död d. 27 maj 1799.
Gift 1773 med Elsa Maria De la Motte.
6. Piper, Fredrik Magnus, arkitekt. Född d.
3 april 1746; den föreg. brorson. Föräldrar: hofintendenten
Gabriel Magnus Piper och Katarina
Kristina Axberg.
I likhet med de mera
framstående arkitekterna under senare hälften af
1700-talet, erhöll P. sin första utbildning i den
Adelcrantzska byggnadsskolan och fullkomnade
sig yttermera under en konstresa till Italien. Utnämnd
till hofintendent 1780, förordnades han
till vice preses i Målareakademien 1795 och
blef direktör för undervisningen i byggnadskonst
därstädes 1799. T. f. öfverintendent 1803.
Död, barnlös, i Stockholm d. 22 febr. 1824.
Under det byggnadskonstens förfall, som betecknar
den tid, under hvilken hans verksammaste
ålder inföll, måste han, såsom flera andra byggnadskonstnärer
under samma skede, inskränka
sig till att utföra sina byggnadsplaner på –
papperet. Han har emellertid uppgjort ritningarna
till Listonhill å Djurgården, Säby i Östergötland,
Wrangelsro i Halland o. s. v. Vackra
intyg om hans uppodlade smak äro den, af honom
i engelsk trädgårdsstil anlagda förtjusande
parken vid Haga och en del af Drottningholmsparken.
Gift 1780 med Elisabet Hackson.
7. Piper, Eva Sofia, född von Fersen, hofdam.
Född d. 30 mars 1757;
sonhustru till P. 2. Föräldrar: riksrådet
och fältmarskalken, grefve
Fredrik Axel von Fersen (se I:
333) och grefvinnan Hedvig Katarina
de la Gardie.
Den unga fröken Fersen fängslade,
tack vare sin skönhet och sitt
älskvärda väsen, mången ung mans hjärta och
erhöll 1774 formligt giftermålsanbud af prins
Fredrik Adolf, hvilket dock afböjdes. I stället
ingick hon 1777 äktenskap med kammarherren
och handsekreteraren hos drottningen, grefve
Adolf Ludvig Piper (son af P. 2, f. 1750 d.
1795). Den unga och älskvärda prinsessan
Hedvig Elisabet Charlotta hade redan vid sin
ankomst till Sverige fäst sitt hjärta vid dåv. fröken
Fersen, och om denna förbindelses fasthet
vittnar bäst, att furstinnan under form af brefväxling
till henne dedicerat de reflektioner öfver
hvad som passerade omkring henne, som nyligen
publicerats i »Hedvig Elisabet Charlottas
dagbok». 1786 fästes ock grefvinnan P. vid
furstinnans hof som hofmästarinna, hvilken befattning
hon innehade, tills hennes furstliga väninna
blef drottning 1809.
Då hon blifvit
änka, började förtalet peka på än den ena, än
den andra, hemliga förbindelsen, bl. a. med baron
Evert Taube, Gustaf III:s förtrogne, hvilken hon
1798–99 åtföljde å en resa till Tyskland, under
hvilken T. afled.
Då hennes broder, Axel von
Fersen, 1801 blef riksmarskalk, öfvertog grefvinnan
P. ledningen af hans hus. De frihetsgrundsatser,
som 1809 kommo till heders, smakade
där illa, och det Fersenska huset blef medelpunkten
för det gustavianska partiet, som sträfvade
efter att göra den afsatte konungens son, prins
Gustaf, till svensk tronföljare. Dessa planer
korsades emellertid genom korandet af kronprinsen
Carl August, och ryktet visste berätta om
den köld och ovilja, den valde rönt från den
Fersenska familjen. Då han kort efter sin ankomst
till Sverige oförmodadt bortrycktes, började
ock misstankar spridas, att han skulle genom
dess försorg blifvit förgiftad, hvilka gåfvo
anledning till riksmarskalken Fersens mord d. 20
juni 1810 (se I: 335). När på eftermiddagen underrättelse
ankom härom samt att anledning
funnes att befara, att massans ovilja skulle taga
sig uttryck i Fersenska husets stormning, lämnade
grefvinnan på natten, förklädd till mjölkförsäljerska,
staden i hällregn och i en öppen
båt, åtföljd endast af sina närmaste släktingar.
Hela natten vistades hon på sjön, afvisades på
Rydboholm, där hon först begärde en fristad, af
grefve Brahes folk, och kom omsider under tak
följande morgon klockan 7 å Penningby hos
grefvinnan von Rosen. Redan tidigt den 22 juni
erhöll hon dock en säkrare fristad å Vaxholms
fästning genom konungens bemedling. Därifrån
begärde hon den strängaste undersökning för att
ådagalägga sin oskuld; en sådan kom också till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
