Print (PDF) - On this page / på denna sida - Rietz, Johan Ernst - Ringius, Hans Henrik - Ringström, Johan Erik - Rinman - 1. Rinman, Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
forskningsifver och samlareförmåga, som, oaktadt enstaka misstag och fel, alltid skall blifva ett ovärderligt underlag för kommande forskares studier. För att sättas i stånd att befordra detta arbete till trycket, äfvensom för att under resor i norra Sverige företaga dialektundersökningar, erhöll R. understöd af Svenska akademien och svenska staten. Han hade äfven gjort betydande samlingar till andra språkarbeten, bland annat en ordbok öfver svenska medeltidsspråket, hvilka ej hunno fullbordas, innan den flitige lärde skördades af döden. Gift 1841 med Anna Maria Hallberg. Ringius, Hans Henrik, präst, botaniker. Född i Silfåkra i Skåne d. 30 mars 1808. Föräldrar: prosten och kyrkoherden därstädes Johan Adam Ringius och Erika Sinius. R. blef student i Lund 1828 och vann efter tio års akademiska studier filosofie magistersgraden 1838. Prästvigd tre år senare, 1841, sökte och erhöll han 1856 klockarelägenheten i Glimminge samt innehade denna anspråkslösa plats till 1867, då han utnämndes till kyrkoherde i sin födelsesocken, Silfåkra. Död därstädes d. 28 juni 1874. R. var en för sin tid utmärkt botaniker, men tillhörde antalet af dessa anspråkslösa forskare, som tjäna hela världen med sina upptäckter och låta andra upphämta frukterna af sina mödor. Såsom författare har han efterlämnat blott ett enda arbete Herbationes Lundenses 1838, hans afhandling för graden. Han förtjänar emellertid ihågkommas såsom upphofsman till nationalverket Herbarium normale, af hvilket han utgaf de två första fasciklerna och som sedermera fortsattes af Elias Fries i Uppsala. Gift 1858 med Amalia Kristina Stendahl. Ringström, Johan Erik, språkforskare. Född i Roslagen 1746. Fadern, en förmögen källarmästare i Stockholm, hade i sitt hus visat gästfrihet mot en fransk officer, som för särskilda orsaker nödgades hålla sig fjärran från sitt fädernesland. Då fransmannen omsider kunde återvända hem, erbjöd han sig att medtaga sin värds son och skaffa honom anställning i franska armén. Anbudet emottogs, och R., som då var student i Uppsala, reste till Frankrike, där han fick plats såsom officer vid ett artilleriregemente. Snart fann han likväl, att krigaryrket icke öfverensstämde med hans böjelser, hvilka tvärtom voro riktade på studier, särdeles språkstudier. Hans franska gynnare understödde också R. genom sitt förord hos hans fader, som lämnade sonen medel att uppehålla sig i Frankrike och äfven besöka andra länder. R. studerade nu under den framstående orientalisten Joseph de Guignes i Paris de österländska, isynnerhet kinesiska och japanska, språken, besökte Portugal, Spanien och Italien samt återkom till Sverige med ett dyrbart förråd af kunskaper och böcker. Här ingick han i k. kansliet såsom translator och tjänstgjorde såsom sådan i omkring fyrtio år, hvarjämte han skall hafva verkat såsom sakförare. Samtidigt förtsatte han studierna i sin älsklingsvetenskap och arbetade på att göra desamma fruktbärande i litterär väg. Så utarbetade han i handskrift en Kinesisk grammatik, en Kinesisk ordbok (latinsk-kinesisk) 1813 samt en Karaibisk-svensk ordbok. Till frukterna af hans kinesiska studier är äfven att räkna en efter hans död utgifven Kinesiska rikets kejsare-historia 1827. Äfven andra arbeten i hithörande väg skall han hafva efterlämnat i manuskript, men dessa äro numera förkomna. Äfven till andra områden sträckte sig hans författareverksamhet. Dit hör ett Sjölags- och seglationslexikon 1816 samt Sammandrag af alla staters handels- och seglationsussancer, utgifven efter hans död 1867. Död fattig och förgäten i Stockholm 1819. Ingen svensk man lärer i kännedom af Kinas och Japans språk ännu kunnat täfla med den föga bekante och under hela sitt lif obelönte R. Gift med Maria Helena Steckman. Rinman. Stamfadern Erik bodde mot slutet af 1500-talet i Västergötland. Hans son Olof Ahrenius afled 1646 som komminister i Rinna i Östergötland, efter hvilken ort släktnamnet antogs af hans söner. 1. Rinman, Sven, bergsvetenskapsman, författare i bergsvetenskap. Född d. 12 juni 1720 i Uppsala. Föräldrar: landträntmästaren Gustaf Rinman och Magdalena Leijonmarck. Efter slutade universitetsstudier inskrefs R., som redan i ynglingaåren gjort sig förtrogen med proberkonsten, 1740 såsom auskultant i Bergskollegium, där han genom prof på framstående duglighet gjorde sig värderad af bruksidkarna De Geer och Grill, hvarför dessa erbjödo honom att på deras bekostnad få företaga en utländsk vetenskaplig resa. Så mycket detta anbud än öfverensstämde med R:s önskningar, begärde han dock att få dröja med resan, tills han förvärfvat sig större och mer omfattande kunskaper, hvadan han icke förr än 1746 lämnade Sverige och besökte detta och följande året de förnämsta bergverk i Holland, Tyskland och Frankrike samt tog öfverallt kännedom om i Sverige ännu okända arbetsmetoder. Någon tid efter det han hemkommit till Sverige, utnämndes han 1749 till inspektör öfver Roslagens bergverk samt blef följande år direktör och byggmästare vid Hellefors silfververk och 1751 öfvermasmästare i Väster-Bergslaget. Under utöfvande af antydda verksamhet utförde han en mängd anläggningar och förevigade sitt minne genom skrifter, forskningar och uppfinningar af mångfaldiga slag. Till dessa senare höra förenklade metoder vid aluntillverkning, valsning af kopparplåtar, förtenning af bleck, förbättring i smältningsprocessen vid ståltillverkning, garfstålssmide med stenkol, damascering och förgyllning på stålarbeten, nya borrmaskiner för kanoner o. s. v. Äfven kan han på grund af åtskilliga af honom verkställda rön räknas bland grundläggarna af blåsrörskemien. 1760 förordnades han till direktör för grof- och svartsmidet i riket och inlade i denna befattning stora förtjänster om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
