- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:347

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rietz, Johan Ernst - Ringius, Hans Henrik - Ringström, Johan Erik - Rinman - 1. Rinman, Sven

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

forskningsifver och samlareförmåga, som, oaktadt enstaka
misstag och fel, alltid skall blifva ett ovärderligt
underlag för kommande forskares studier.
För att sättas i stånd att befordra detta arbete
till trycket, äfvensom för att under resor i norra
Sverige företaga dialektundersökningar, erhöll R.
understöd af Svenska akademien och svenska
staten. Han hade äfven gjort betydande samlingar
till andra språkarbeten, bland annat en
ordbok öfver svenska medeltidsspråket, hvilka ej
hunno fullbordas, innan den flitige lärde skördades
af döden.

Gift 1841 med Anna Maria Hallberg.


Ringius, Hans Henrik, präst, botaniker. Född
i Silfåkra i Skåne d. 30 mars
1808. Föräldrar: prosten och
kyrkoherden därstädes Johan
Adam Ringius
och Erika Sinius.

R. blef student i Lund
1828 och vann efter tio års akademiska
studier filosofie magistersgraden
1838. Prästvigd tre år
senare, 1841, sökte och erhöll han 1856 klockarelägenheten
i Glimminge samt innehade denna
anspråkslösa plats till 1867, då han utnämndes
till kyrkoherde i sin födelsesocken, Silfåkra.

Död därstädes d. 28 juni 1874.

R. var en för sin tid utmärkt botaniker, men tillhörde antalet
af dessa anspråkslösa forskare, som tjäna
hela världen med sina upptäckter och låta andra
upphämta frukterna af sina mödor. Såsom författare
har han efterlämnat blott ett enda arbete
Herbationes Lundenses 1838, hans afhandling
för graden. Han förtjänar emellertid ihågkommas
såsom upphofsman till nationalverket Herbarium
normale
, af hvilket han utgaf de två första fasciklerna
och som sedermera fortsattes af Elias
Fries i Uppsala.

Gift 1858 med Amalia Kristina Stendahl.


Ringström, Johan Erik, språkforskare. Född
i Roslagen 1746.

Fadern, en förmögen källarmästare
i Stockholm, hade i sitt hus visat gästfrihet
mot en fransk officer, som för särskilda orsaker
nödgades hålla sig fjärran från sitt fädernesland.
Då fransmannen omsider kunde återvända
hem, erbjöd han sig att medtaga sin värds son och
skaffa honom anställning i franska armén. Anbudet
emottogs, och R., som då var student i Uppsala,
reste till Frankrike, där han fick plats såsom
officer vid ett artilleriregemente. Snart fann han
likväl, att krigaryrket icke öfverensstämde med
hans böjelser, hvilka tvärtom voro riktade på
studier, särdeles språkstudier. Hans franska
gynnare understödde också R. genom sitt förord
hos hans fader, som lämnade sonen medel att
uppehålla sig i Frankrike och äfven besöka andra
länder. R. studerade nu under den framstående
orientalisten Joseph de Guignes i Paris de österländska,
isynnerhet kinesiska och japanska, språken,
besökte Portugal, Spanien och Italien samt
återkom till Sverige med ett dyrbart förråd af
kunskaper och böcker. Här ingick han i k.
kansliet såsom translator och tjänstgjorde såsom
sådan i omkring fyrtio år, hvarjämte han skall
hafva verkat såsom sakförare. Samtidigt förtsatte
han studierna i sin älsklingsvetenskap och
arbetade på att göra desamma fruktbärande i
litterär väg. Så utarbetade han i handskrift
en Kinesisk grammatik, en Kinesisk ordbok (latinsk-kinesisk)
1813 samt en Karaibisk-svensk ordbok.
Till frukterna af hans kinesiska studier är äfven
att räkna en efter hans död utgifven Kinesiska
rikets kejsare-historia
1827. Äfven andra arbeten
i hithörande väg skall han hafva efterlämnat
i manuskript, men dessa äro numera förkomna.
Äfven till andra områden sträckte sig hans författareverksamhet.
Dit hör ett Sjölags- och
seglationslexikon
1816 samt Sammandrag af
alla staters handels- och seglationsussancer
, utgifven
efter hans död 1867.

Död fattig och förgäten i Stockholm 1819.

Ingen svensk man lärer i kännedom af Kinas och Japans språk
ännu kunnat täfla med den föga bekante och
under hela sitt lif obelönte R.

Gift med Maria Helena Steckman.


Rinman. Stamfadern Erik bodde mot slutet
af 1500-talet i Västergötland. Hans son Olof
Ahrenius
afled 1646 som komminister i Rinna
i Östergötland, efter hvilken ort släktnamnet antogs af
hans söner.


1. Rinman, Sven, bergsvetenskapsman, författare
i bergsvetenskap. Född
d. 12 juni 1720 i Uppsala. Föräldrar:
landträntmästaren Gustaf
Rinman
och Magdalena Leijonmarck.

Efter slutade universitetsstudier inskrefs R., som
redan i ynglingaåren gjort sig
förtrogen med proberkonsten,
1740 såsom auskultant i Bergskollegium, där
han genom prof på framstående duglighet
gjorde sig värderad af bruksidkarna De Geer
och Grill, hvarför dessa erbjödo honom att
på deras bekostnad få företaga en utländsk
vetenskaplig resa. Så mycket detta anbud
än öfverensstämde med R:s önskningar, begärde
han dock att få dröja med resan, tills han
förvärfvat sig större och mer omfattande kunskaper,
hvadan han icke förr än 1746 lämnade
Sverige och besökte detta och följande året de
förnämsta bergverk i Holland, Tyskland och
Frankrike samt tog öfverallt kännedom om i
Sverige ännu okända arbetsmetoder. Någon tid
efter det han hemkommit till Sverige, utnämndes
han 1749 till inspektör öfver Roslagens bergverk
samt blef följande år direktör och byggmästare
vid Hellefors silfververk och 1751 öfvermasmästare
i Väster-Bergslaget. Under utöfvande
af antydda verksamhet utförde han en mängd
anläggningar och förevigade sitt minne genom
skrifter, forskningar och uppfinningar af mångfaldiga
slag. Till dessa senare höra förenklade
metoder vid aluntillverkning, valsning af kopparplåtar,
förtenning af bleck, förbättring i smältningsprocessen
vid ståltillverkning, garfstålssmide med
stenkol, damascering och förgyllning på stålarbeten,
nya borrmaskiner för kanoner o. s. v. Äfven
kan han på grund af åtskilliga af honom verkställda
rön räknas bland grundläggarna af blåsrörskemien.
1760 förordnades han till direktör
för grof- och svartsmidet i riket och inlade
i denna befattning stora förtjänster om

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0347.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free