Svenskt biografiskt handlexikon / II:348 (1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Rinman, Sven - 2. Rinman, Carl - Risberg, Emilia Charlotta - Rising, Johan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upprättandet af Eskilstuna fristad, till hvars direktör
han utnämndes 1784. Redan 1775 hade han
blifvit kallad till assessor i Bergskollegium och
hedrades 1782 med titel af bergsråd.

Död i Eskilstuna d. 20 dec. 1792.

Frukterna af hans flitiga författareskap voro både talrika och
af betydande värde. Bland desamma må nämnas:
Försök till järnets historia med tillämpning för
slöjd och handtverk. Anledningar till kunskap
om den gröfre stål- och järnförädlingen samt
dess förbättrande och hans Bergverks-Lexikon.
Han har dessutom författat: Afhandling rörande
mekaniken med tillämping isynnerhet till bruk
och berg, Svar på (Vet.) Akademiens fråga:
Om huru godt tegel hos oss med fördel kan
tillverkas utan bränning?

Härtill kommer en
mängd uppsatser i Vet.-akad. Handlingar och Patriotiska
sällskapets Journal m. m. Oaktadt de
nämnda titlarna, innehade R. aldrig något offentligt
ämbete, men Brukssocieteten, som han i första
hand gagnade med sin skicklighet och sina kunskaper,
försåg honom med anständiga inkomster
och lät 1833 såsom en aktningsgärd åt hans minne
på Eskilstuna fristads torg åt honom uppresa en
minnesvård af järn. Vetenskapsakademien, hvilken
R. tillhörde sedan 1753, lät 1823 öfver honom
prägla en minnesmedalj.

Gift 1758 med Katarina Elisabet Odelstierna.


2. Rinman, Carl, bergsmekaniker. Född d.
7 oktober 1762; den föregåendes son.

Carl Rinman

Sedan R. vid nitton
års ålder blifvit inskrifven i
Bergskollegium, fick han under
faderns ledning i flera år utveckla
den vetenskapliga bildning,
han förut grundlagt. År
1792 skickades han på regeringens
uppdrag till Finland, för att undersöka därvarande
sjö- och myrmalmer samt undervisa befolkningen
i sättet att tillgodogöra sig dessa
malmer genom smältning i blästerugnar. Året
därefter hugnades han med titel af bergmästare
och förordnades efter faderns död att vara direktör
för svartsmidet samt hafva uppsikten öfver
Eskilstuna fristad. Åren 1799—1803 förestod
han såsom disponent de stora Ockelboverken i
Gestrikland, samt inlade betydande förtjänster
om dessa bruksegendomars tidsenliga förkofran
och utveckling. De sista åren af sin lefnad tillbragte
han på ett af honom inköpt litet ställe,
Viggesnäs, nära Hedemora och afled där den
15 jan. 1826.

Med grundlig kännedom i hvad
som rörde bergsmekaniken, utsträckte han sin
verksamhet ej blott till grufdrift, utan äfven till
tackjärnsblåsning och stångjärnssmide, i hvilka
förädlingsprocesser nya eller åtminstone af honom
förbättrade metoder infördes. Ett framstående
drag i hans karaktär var en sällsynt oegennytta,
som kom honom att vid
hvarje företag, enskildt eller allmänt,
endast se på det helas gagn
och ställa sin egen rättmätiga
förtjänst i sista rummet.

Gift 1801 med Lovisa Hällström.


Risberg, Emilia Charlotta, författarinna.
Född i Skara d. 10 juni 1815.

Emilia Charlotta Risberg

Föräldrar: postmästaren därstädes
Benjamin Risberg och Hedvig Smedberg.

Fadern var en för sin tid utmärkt klavérspelare
och violinist, som åtminstone någon gång i
veckan såg hos sig stadens bättre musikidkare och
kvartettspelare, hvarjämte han med lifligt sinne
delade sin hustrus intresse för litteratur. I detta
åt smaken helgade hem uppväxte Emilie R. till
sitt fjortonde år, då fadern dog, hvarefter modern
med sina döttrar, på inbjudning af en släkting,
general von Essen, flyttade till egendomen Vreten
under Kaflås. Sedan modern där aflidit 1832,
inrättade E. R. en enskild läroanstalt för några familjers
döttrar i Mariestad och fortfor därmed,
tills hon 1850 kom såsom lärarinna i en familj i
Örebro, hvarefter hon 1863 i sistnämnda stad
öppnade ett elementarläroverk för flickor, som
af henne leddes till 1878. Efter den stora
branden i Örebro 1854 blef hon af en anförvant
ombedd att lämna en redogörelse för
några Örebroförhållanden, som Fredrika Bremer
funnit anledning att önska sig. De små
skisserna behagade så mycket den frejdade författarinnan,
att hon vid ett besök kort därefter
hos E. R. enträget uppmanade henne att icke
undertrycka sina anlag utan på allvar ägna sig
åt författarskap. Efter lång tvekan utgaf
hon därför En Carlsbader-skiss 1856, hvilket förstlingsarbete
efterföljdes af bl. a. Rolf och Alfhild
1860; Varnhems Ros 1862; Ada, eller hvar är
ditt fäste? 1863; några Store svenske män, tecknade
för folket 1863—67; Minnesblad ur svenska
kvinnors lif 1864 samt diktcykeln Beatrice.
en hägringsbild ur Folkungasagan, 1869. Vid
sidan af detta författarskap öfverflyttade hon
till vårt språk från franskan och tyskan åtskilliga
arbeten af religiöst och moraliskt innehåll.

Död i Örebro d. 11 nov. 1890.


Rising, Johan, ämbetsman, nationalekonomisk
författare. Född i Risinge prästgård af Östergötland
antagligen 1617. Föräldrar: kyrkoherden
Claudius Bothvidi och Kristina Larsdotter.

Student i Uppsala 1635, var R. som lärare
för grefve Klas Tott 1646—48 denne följaktig
å en utländsk resa till England, Holland och
Frankrike. Efter en ny af M. G. de la Gardie
bekostad färd anställdes han 1651 som sekreterare
i det nybildade kommerskollegium och förlänades
1653 adlig värdighet, med bibehållande af sitt
gamla namn. Utnämnd till kommissarie och assistensråd
vid guvernementet i kolonien Nya Sverige,
afseglade R. dit 1654 som ledare för en expedition
af 350 svenska utvandrare. Risings mission afsåg
att åter närmare fastknyta kolonien med moderlandet,
särskildt genom bättre handelsförbindelser.
Det afsedda ändamålet förfelades emellertid.
Redan 1655 gjorde sig nämligen det holländska
västindiska kompaniet till herre öfver kolonien
och R. återvände 1656 till hemlandet, då han
afgaf en berättelse om sin expedition och en
Utförlig beskrifning af Nova Svecia. 1657
förordnad till öfverinspektör för gräns- och sjötullarna
i Pommern och Pomerellen, befordrades
han 1665 till assessor i Sjörätten och synes hafva
tillbragt återstående delen af sin lefnad som ämbetsman
i Sveriges tyska besittningar.

R. har

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>