Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Staaff, Karl Albert - Stackelberg - 1. Stackelberg, Berndt Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den, som tog första initiativet till den på sin
tid mycket uppmärksammade rörelse inom studentkåren
till förmån för vidgad religionsfrihet, som 1883 gaf
anledning till stiftandet af föreningen Verdandi,
hvars förste och flerårige ordförande var S. Under den
tid af vaket andligt frihetssträfvande, som utmärkte
1880-talets Uppsala, kom S. att genom sin framstående
talegåfva och sympatiska personlighet att skjutas
fram som höfding för studentkårens vänster och var
Stockholms nations Förste kurator samt studentkårens
vice ordförande. Efter aflagd examen förverkligade
S. sin länge närda plan att ägna sig åt advokatyrket
och efter en tids tjänstgöring å advokatbyrå samt
1892 förvärfvad vice häradshöfdingetitel, öppnade
han 1893 egen affär, hvilken snart af allmänheten
omfattades med sådant förtroende, att den blifvit en
af hufvudstadens största. Om sitt yrkes höjande har
S. inlagt stor förtjänst och varit en af de ledande
krafterna inom Sveriges advokatsamfund. I sin praxis
har han mer än de flesta brutit väg för principen
att bereda försvarare för anklagade i brottmål,
om han ock härigenom till en tid blef föremål för
bittra och kränkande angrepp.
Sina ungdomsidéer
trogen, deltog S. från början med lif och intresse
i hufvudstadens frisinnade rörelser samt valdes 1896
till representant i Andra kammaren för hufvudstadens
tredje valkrets, hvilket förtroende han beklädt
vid alla efterföljande riksdagar. Den omisskännligt
varma öfvertygelsen, framförd med en af både klar
och skarp logik samt en rik fond af humor präglad
mästerlig framställningskonst, har icke kunnat undgå
att här som annorstädes göra intryck, och det dröjde
ej heller länge, tills S. vann anseende som en af den
frisinnade sidans bästa krafter. I början riktade
han företrädesvis sin uppmärksamhet å åtskilliga
humanitetsreformer, hvilka han ock delvis hade fröjden
att föra fram till seger, såsom rannsakningstidens
afdrag från strafftiden, oäkta barns arfsrätt efter
moder, m. fl. Rent politiskt framträdde han mera i
förgrunden genom sitt intresserade arbete vid 1901 års
riksdag för humanisering af den militära strafflagen
och visade sig särskildt som en debattör af första
ordning vid en sammanstötning med sjöministern
Dyrssen. Han förordnades ock s. å. till ledamot i
den då tillsatta krigslagskommittén.
S., som vid
sitt inträde i riksdagen ingick i Folkpartiet och vid
dettas upplösning 1900 med dess samtliga ledamöter
uppgick i Liberala samlingspartiet, har alltifrån
dess stiftande intagit en framskjuten position inom
Frisinnade landsföreningen, inom densamma beklädande
vice ordförandeplatsen. Varmt Öfvertygad om vikten af
en verksam och ärlig rösträttsreform, har han funnit
sig föranledd att kraftigt bekämpa regeringsförslagen
1902, 1904 och 1905, som synts honom i detta afseende
ej hålla måttet, och har mer än de fleste satt sin
prägel på de af Liberala samlingspartiet framburna
motförslagen. Efter att 1900 varit förste suppleant
i arbetarförsäkringsutskottet och 1901 haft liknande
plats i försvarsutskottet, hvars förslag han ej
ansåg sig kunna understödja annat än i samband med
väsentligt utsträckt rösträtt,
insattes han 1903 i det s. k. skogsvårdsutskottet, där
han utförde ett dugande arbete, 1904 i lagutskottet
och 1905 i konstitutionsutskottet. Vid lagtima
riksdagen s. å. var han medlem af hemliga utskottet
och vid sommarriksdagen af särskilda utskottet,
hvars på en gång moderata och om fäderneslandets
intressen värnande förslag, i hvars åstadkommande
han anses haft ej ringa del, af honom d. 27 juli
varmt och vältaligt försvarades. Då situationen
kräfde en koalitionsregering, föll det sig ock
helt naturligt, att S. skulle företräda Andra
kammarens vänster och d. 2 aug. 1905 utnämndes han
ock till konsultativt statsråd. Han blef äfven en
af de fyra kommissarier, som från svensk sida i
sept. s. å. förde förhandlingarna i Karlstad om
unionens upplösning. Sedan koalitionsregeringen
ansett sig ha fullgjort det värf, för hvilket den
blifvit tillsatt, inlämnade den efter den senare
urtima riksdagens afslutning i okt. 1905 sin afskedsansökan.
Konung Oscar II uppmanade ministären
att kvarstå, men sedan på grund af stridiga
meningar i inre frågor detta befunnits omöjligt,
anmodades S. att bilda ministär och trädde d. 7
nov. 1905 som statsminister i spetsen för en ren
vänsterregering. Med sin på en gång varma och å
lifvets realiteter aktgifvande frihetskärlek torde
S. hafva de största förutsättningar att sätta märken
inom sitt fäderneslands politiska lif. I tryck
har han utgifvit broschyrerna: Församlingsrätten
1891 (i Verdandis småskrifter), Den norska juryn,
resebref till Aftonbladet af Rip 1891 och Den svenska
lagstiftningen om kvinnan 1893.
Ogift.
Stackelberg. Den förste af ätten, som nämnes i de nu
mera ryska östersjöprovinserna, är väpnaren Arnold
Stackelberg. Matthias S., sonsons son till Casper,
som bosatte sig på Ösel, naturaliserades 1664 och
introducerades som svensk adelsman. Hans son Carl
Adam, svensk friherre 1714 – se nedan – är stamfader
för den på Ösel, i Estland och i det egentliga
Ryssland talrikt blomstrande frih. ätten. Från Caspers
bror, Wolter, härstammade i fjärde led Berndt Otto
– se nedan – som 1727 blef friherre. Dennes ätt
utgick i Sverige på svärdssidan 1888. Hans yngre son
generalmajoren, sedermera generalen frih. Wolter
Reinhold S. – se nedan – blef stamfader för en
greflig ätt.
1. Stackelberg, Berndt Otto, krigare. Född i Livland
1662. Föräldrar: landtrådet Wolter Stackelberg och
Helena Liwe.
S. ägnade sig tidigt åt krigstjänsten
och genomgick efter hand de lägre tjänstegraderna, så
att han vid nordiska krigets utbrott 1700 redan var
generaladjutant. Genast vid krigets början utmärkte
han sig på ett synnerligen hedrande sätt i en träffning
med ryssarna, hvarför han 1702 befordrades till
öfverste för Björneborgs regemente. 1703 slog han ett
parti polacker vid Janitzsky och kort därefter en
del af de trupper, som stodo under polske härföraren
Oginski. Under grefve A. Lewenhaupts öfverkommando
bevistade han året därefter slaget vid Jakobstadt,
och intog icke långt därefter staden och fästningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
