- Project Runeberg -  Svenskt biografiskt handlexikon /
II:524

(1906) Author: Herman Hofberg, Frithiof Heurlin, Viktor Millqvist, Olof Rubenson - Tema: Reference, Biography and Genealogy
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenflycht, Johan - Stenhammar - 1. Stenhammar, Mattias - 2. Stenhammar, Johan - 3. Stenhammar, Kristian

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sverige. S:s begäran att vid finska krigets utbrott
1741 få gå i svensk tjänst afböjdes af Lewenhaupt,
efter hvilkens fängslande S. 1742 föreslogs till
högste befälhafvare. Led. af riddarhuset 1742–43,
arbetade han först för hertig Carl Peter Ulrik af
Holstein, sedermera för prinsens af Birkenfeld, den
franska kandidaten, val till tronföljare, som han
understödde med franska penningar. Till slut tyckes
han ha blifvit gynnsamt stämd mot Adolf Fredrik
och sedermera bistått honom i hans planer på ökad
konungamakt.

Han slutade sitt växlingsrika lif på
Nöbbeled i Småland d. 21 juni 1758 i den höga åldern
af närmare nittio år.

Gift med äldsta dottern till kosackchefen Orlik.


Stenhammar.
En från 1600-talet känd östgötasläkt,
från Hamra by i Västra Stenby socken, af hvilka två
lokalnamn Stenby och Hamra namnet är bildadt.


1. Stenhammar, Mattias,
präst, lärd, riksdagsman. Född i V. Eds socken
af Linköpings stift d. 6 juli 1766. Föräldrar:
prosten och kyrkoherden Adolf Stenhammar
och Anna Sofia Mozelius.

Efter fem års gradualstudier i Uppsala promoverades
S. 1788 till magister samt företog året därefter
en resa till Tyskland, Frankrike, England och
Norge. Prästvigd 1791 på kallelse till huspredikant
af landshöfding N. von Rosenstein, utnämndes han
1792 till ord. hofpredikant och var en af de fyra
hofpredikanter, som under Gustaf IV Adolfs minderårighet
anbefaldes att predika för h. maj:t. 1797 befordrades
han till kyrkoherde i Risinge af Linköpings stift,
blef prost 1799, teologie doktor 1809 samt mottog
vid 1839 års promotion jubelkransen. Vid nämnda
högtidliga tillfälle öfverlämnade han i filosofiska
fakultetens vård ett försegladt konvolut att öppnas
efter hans död, hvilket befanns innehålla en gåfva
af 15,000 r:dr till en stipendiefond för studerande
af Östgöta nation. Död i Risinge prästgård d. 7
maj 1845.

Med sin grundliga teologiska lärdom
förenade han mycken håg för vitterhet och eröfrade
trenne gånger Svenska Akademiens pris: första gången
1792 för elfva kyrkopsalmer, af hvilka några äro
intagna i 1793 och 1819 års profpsalmböcker, de
andra gångerna för öfversättningar från Virgilius
och Boileau. Utmärkt genom förstånd, ordning och
praktiskt sinne, kallades han af stiftets förtroende
till riksdagsman vid alla riksmöten 1810–1823, vid de
tre första tillhörande bevillningsutskottet och vid
de två senare statsutskottet, och räknades inom sitt
stånd som den frisinnade oppositionens hufvudman.

Gift 1: 1798 med Anna Charlotta Reutersköld och 2:
1836 med Jacquette Jern.


2. Stenhammar, Johan,
skald. Född i Eds församling af Linköpings stift d.
17 juni 1769; den föreg. bror.

I Uppsala fullbordade
S. snabbt men på samma gång så grundligt sina
studier för graden, att han hann göra en utrikes
resa 1789–90 och ändock vid tjugutvå års
ålder eröfra lagerkransen med första
hedersrummet. Omedelbart därefter kallades han
till docent i människans historia samt anställdes
1793 såsom amanuens vid Svenska akademien för att
arbeta på akademiens ordbok. 1798 utnämndes han
till lektor i grekiska litteraturen vid Linköpings
gymnasium men hann ej tillträda befattningen,
förrän han bortrycktes af döden i Uppsala d. 31 jan.
1799. 1789 eröfrade han Svenska akademiens stora accessit
för sin Sång öfver grefve Baltzar Horn,
1793 stora priset för Sång öfver segern
vid Svensksund
och 1794 åter igen stora priset
för Skaldestycke om religionens nödvändighet för
samhällens bestånd
. Dessa upprepade utmärkelser eller
snarare hans vän Kellgrens på dödsbäddens uttalade
önskan, att S. måtte bli hans efterträdare
i Svenska Akademien, beredde honom en plats
inom det vittra samfundet 1797. Det var likväl
hvarken genom de nämnda prisskrifterna eller genom
sitt inval i akademien, S. vann sitt
litterära anseende. Detta förvärfvade han
genom sin i förening med Leopold utgifna
tidning Extra Posten samt för sina däri införda
småstycken, hvilka just för det att han icke här
hade det akademiska priset för ögonen, utmärka sig
för en naiv glädtighet. Hos S. såsom skald saknades
dock tvenne för en sådan högst viktiga
egenskaper: fantasi och orginalitet. Det fanns
likväl en tid, då äfven hans dikter lästes med
rörelse och beundran. Hans Poetiska skrifter,
förut tryckta i Svenska Akademiens handlingar och
Extra Posten, utgåfvos samlade 1807.

Ogift.


3. Stenhammar, Kristian,
präst, naturforskare, politiker. Född i V. Eds socken
d. 18 okt. 1783; den föreg. halfbror i faderns senare
gifte med Fredrika de Brenner.

S. blef efter fullbordade studier i Linköping student
i Uppsala 1801, magister primus vid promotionen
1809 och året därefter docent i
fysik. 1811 förordnades han till gymnasiiadjunkt i
Linköping, förrättade därefter tjänst såsom lektor
i historia och filosofi till 1822, då han utnämndes
till histor. et moral. lector. Under tiden hade han
låtit prästviga sig 1813 samt erhållit Törnevalla
prebendepastorat, hvarjämte han 1820 undfick
prosttiteln. 1828 lämnade han sin lärarebefattning i
Linköping och afflyttade såsom utnämnd kyrkoherde
till Häradshammars och Jonsbergs pastorat på
Vikbolandet. Under fem riksmöten 1834–50 var han
riksdagsman i prästeståndet för Linköpings stift samt
statsrevisor 1837. Den oppositionella stämning, som,
särskildt riktad mot allt hvad som kunde hänföras
till flärd och ytlighet, behärskade S. vid hans
inträde i riksdagen, gaf så småningom med sig,
allteftersom fara visade sig för insteg för idéer,
främmande för S:s inbitna konservatism. Som hans
1902–03 af hans son, kyrkoherden i Vreta Kloster, d:r
E. H. T. Stenhammar, under titeln Bilder ur riksdags-
och hufvudstadslifvet I–III
, utgifna bref till
vänner och bekanta i landsorten nogsamt utvisa, kunde
nämligen S. i fråga om ovilja mot alla »nyheter»,
såsom representationsreformen, humanitära

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:34:28 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sbh/b0524.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free