Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Terserus, Elaus Ingelberti - 3. Terserus, Johannes Elai
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upplysningar i sina ännu förvarade Dalkarlahandlingar
som skedde och afhandlade bleffue åhren e. Chr. byrd
1613 och 1614 per Elaum Ter serum Umovallensem
Dalecharliæ præpositum. Han är äfven författare
till Historia Johannis III:i Sv. G. V. regis (tryckt
i Nettelblads Schwed. Bibl.) samt Berättelse om
Näftåget, till större delen utgifven i en disputation
af Djurdal under titel: »De Tumultu dalecarlico,
vulgo Näftåget».
T. afled i Leksands prästgård »något efter Olofsmässan» 1617.
Gift tvenne gånger, 1: 1597 med Anna Danielsdotter,
känd under namnet »Stormor i Dalom» och 2: 1611 med
Margareta Hansdotter, prästdotter från Säbrå och
syster till biskop Zebrozynthius i Strängnäs.
3. Terserus, Johannes Elai,
teolog, biskop. Född i Leksands prästgård i april
1605; den föregåendes son i första giftet.
Vid fyra års ålder förlorade
T. sin mor och vid det tolfte sin far, men vårdades
med ömhet af sin styfmoder och dennes senare man,
prosten Troilius i Leksand. Af honom skickades T. till
skolan i Västerås, där biskop Rudbeckius snart fäste
sig vid ynglingens ovanliga stadga och flit, så att
han tog honom med som notarie på en visitationsresa
till Livland. Sedan han 1628 blifvit student i
Uppsala, prästvigdes han 1631 och befordrades 1632
till lektor i grekiska i Västerås samt företog året
därefter med understöd af Gyllenhielm, Johan Banér
och Ax. Oxenstierna en längre studieresa, hvarunder
han besökte de förnämsta akademier i Tyskland,
Frankrike, England och Holland och bl. a. var Johan
Banérs huspredikant. Hemkommen inträdde han åter
1637 i utöfningen af sitt lektorsämbete samt blef
tillika gymnasierektor och notarie i domkapitlet. 1639
promoverades han till filosofie magister med första
hedersrummet i Uppsala.
S. å. befordrad till
teologie lektor i Västerås, utnämndes han 1640
till tredje teologie professor i Åbo samt var
universitetets rektor 1645 och riksdagsman 1647,
då han under sin vistelse i Stockholm gaf drottning
Kristina undervisning i hebreiska. Sistnämnda år
utnämndes han till andra teol. professor i Uppsala
och blef 1648 teol. doktor. På uppdrag af drottningen
började han 1649 utarbeta en kritisk upplaga af Gamla
testamentet med grundtext och latinsk öfversättning,
med hvilket arbete han upphörde 1660, då han icke
medhunnit mer än de två första Moseböckerna. Han
deltog äfven ganska ifrigt i det politiska lifvet
och var vid den märkliga 1650 års riksdag en af de
mest framskjutna målsmännen för de ofrälse ståndens
yrkande på en reduktion. För sin lärdom stod han i
stor ynnest hos drottningen, men gick miste därom,
då han 1651 angafs som medveten om Messeniernas
sammansvärjning, i hvilkas rättegång han dock i
följd af bristande bevis icke blef invecklad. Hvad
han förlorade i förtroende hos Kristina, återvann
han i fördubbladt mått hos Carl X, hvilken så godt
som mot stiftets vilja utnämnde
honom till biskop i Åbo 1658, hvilket stift
han tillträdde 1659, efter att hafva deltagit i
en kommission för kyrkoordningens reviderande. Då
följande år drottning Kristina besökte Sverige, var
han vid riksdagen den, som egentligen genomdref, att
hon ej här skulle få utöfva sin nya religion. Lärd,
skarpsinnig, arbetsam och tilltagsen, men på samma
gång orolig, egenkär, envis och själfrådig, hade
han förvärfvat sig en mängd ovänner, hvilka endast
väntade på tillfälle att med samlad kraft angripa
honom. Ett sådant yppade sig, när T. 1662 utgaf sin
Förklaring öfver cathechismum, eller the sex vår
christliga läras hufvudstycken, hvilken författaren
underställt domkapitlets pröfning. Den första,
som drog i härnad mot både bok och författare,
var den lärde men ränkfulle professor Enevald
Svenonius. Tvisten mellan honom och T. öfvergick
snart till sådana uppträden, att rådet ansåg sig
böra ingripa i saken. Förhandlingarna i den för
tvistepunkternas pröfning af regeringen tillsatta
kommissionen hade till resultat, att T., af hvars
skrift alla exemplar blifvit indragna, ålades att
afhålla sig från biskopsämbetets utöfning, till dess
hans sak vid följande riksdag blifvit af prästeståndet
pröfvad och undersökt. »Undersökningen» som vidtogs
vid 1664 års riksmöte, och hvarigenom i synnerhet
synkretistiska åsikter hos T. ansågos vara ådagalagda,
slutade så, att T. blef afsatt. Han uppehöll sig
därefter en tid i sin förra annexförsamling,
Pargas vid Åbo, men utnämndes redan 1665 till
kyrkoherde i Riddarholmsförsamlingen i Stockholm,
hvartill han 1666 fick lägga Bromma i Roslagen. År
1668 förflyttades han såsom kyrkoherde till
Klara församling och utnämndes 1671 till biskop i
Linköping. I den nya biskopsbefattningen visade han
sitt vanliga nit och förhöll sig i öfrigt stilla
de första åren. Men vid riksdagen 1675, då han
fått i uppdrag att vara promotor vid den efter
kröningen anordnade teologie doktorspromotionen,
upptog han i sitt tal och försvarade på nytt
sina afsvurna teologiska satser, framför allt
sin ringaktning af den 1663 såsom symbolisk bok
fastställda Konkordieformeln. Saken väckte stor
förargelse icke blott hos de ortodoxa, utan jämväl
hos rådet och ständerna, så att det endast var genom
konungens maktspråk som fred kunde åstadkommas. Från
den stunden drog sig T. undan till sitt stift, där
han plötsligt träffades af slag i Söderköping och
afled d. 11 april 1678.
T. var en man med många och
stora förtjänster och i utöfningen af sitt biskopliga
ämbete en förman utan anseende till personen. Det är
icke otroligt, att den själfrådighet, hvarmed han
gick till väga mot underordnade och ämbetsbröder,
förskaffade honom hans många fiender och var den
verkliga och hufvudsakliga anledningen till det hat,
hvarmed han af sin samtid förföljdes. Hans uppfattning
af Konkordieformelns ringa värde gjorde sig efter
hand så gällande i det allmänna medvetandet, att
dess obehöflighet erkändes genom 1809 års grundlag
och den 1829 beslutade förenklingen af prästeden.
Gift 1: 1638 med Elisabet Troilia och 2; 1657 med
Maria Grubb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
