Kopparbergs län, den han innehade till 1892, då han tog afsked. T. gjorde sig för öfrigt ganska bemärkt på politikens fält, där han städse med värme och en flytande tunga uppträdde som målsman för de konservativa intressena. Såsom ledamot af ridd. och adeln bevistade han den sista ståndsriksdagen 1865--66 och var kanske den bland det hvilande representationsförslagets motståndare, som skarpast och lidelsefullast angrep detsamma. Efter genomförandet af det nya riksdagsskicket hade han vid flera riksdagar plats i Andra kammaren, nämligen 1869 samt 1873--75 såsom representant för Västerås, Köping och Arboga och 1876--78 såsom fullmäktig för Västerbottens städer och Härnösand. Han uppträdde under denna tid som det maktägande landtmannapartiets mest oförsonlige motståndare, den där gjorde sig ett nöje att säga dess män så skarpa sanningar som möjligt. Intrycket mildrades dock af hans öppenhet och rättframhet jämte mindre vanliga fond af bonhommie och personlig älskvärdhet. Samma drag utmärkte ock hans uppträdande i Första kammaren 1889--97. Med alla sina ideal i en förfluten tid, hade han svårt att finna sig till rätta med den, hvari han lefde, och med hans vulkaniska natur passade det ej heller i stycke att på något sätt lägga kapson på sina meningar, i huru bjärt motsats de än stodo med det rådande tänkesättet. Också betraktades T. i mångt och mycket som konservatismens »enfant terrible». Det fanns dock områden, å hvilka T. var ganska reformvänlig. Vid de af honom bevistade fem kyrkomötena 1873--93 tillhörde han sålunda den moderata sidan och ifrade särskildt för inskränkning i katekesutanläsningen. Bland frågor, som särskildt intresserade honom, intog hvad som rörde kommunikationsväsendet en framstående plats. Härom vittnar bl. a. hans 1875 afgifna förslag om skjutsväsendets ordnande äfvensom den verksamma del han tog i förverkligande af planen för bergslagsbanan och järnvägen Mora--Vänern. Vid 1893 års riksdag var han ledamot af bevillningsutskottet. Död i Stockholm d. 1 dec. 1897. Gift 1862 med Ebba Charlotta Höök. 1. Triewald, Samuel, vitter granskare, satiriker. Född i Stockholm d. 1 maj 1688. Föräldrar: hofslagaren Mårten Triewald och Brigitta Nooth. T. erhöll sin första bildning i tyska skolan i Stockholm och kom därifrån till universitetet i Uppsala 1703. Två år därefter blef han lärare för grefve G. O. Stenbock, af hvars moder, den berömda Joh. Eleon. De la Gardie, han starkt påverkades i fråga om sin intellektuella utveckling. Efter vid universitetet aflagda examina tjänstgjorde han 1707--10 såsom e. o. i Riksarkivet, var 1710--12 stadd på resa i Tyskland, Holland och England och utnämndes 1713 till guvernementssekreterare i Bremen och Verden under Vellingk, som satte stort värde på honom. Sedan de nämnda tyska besittningarna gått för Sverige förlorade, blef han 1718 anställd såsom registrator i utrikesexpeditionen. Sedan han 1720 tjänstgjort såsom förste legationssekreterare vid kongressen i Braunschweig, adlades han 1723, men tog icke introduktion på riddarhuset, hvartill anledningen utan tvifvel var den, att han, som var en ifrig anhängare af det »holsteinska partiet», kort därpå inträdde i holsteinsk tjänst och 1725 blef hofråd vid holsteinska legationen i Stockholm. När vid riksdagen 1727 holsteinska partiet blifvit slaget ur brädet, och 1728 en lag utkommit, som, vid äfventyr af landsförvisning, förbjöd svensk man att inrikes låta bruka sig i främmande makters tjänst, lämnade T. Sverige, utnämndes 1729 till legationsråd och antogs kort därpå till guvernör för holsteinska hertigen prins August, en kusin till Carl XII:s systerson Carl Fredrik. 1732 befordrades han till justitieråd och blef 1738 verkligt statsråd. Sedan hertig Carl Fredrik 1739 aflidit, förminskades betydligt T:s inflytande vid holsteinska hofvet. Han kvarstannade emellertid och afled i Kiel d. 23 jan. 1743. T. var i besittning af stor lärdom och vidsträckt beläsenhet. Han uppgifves hafva talat och skrifvit ej mindre än nio språk. Också invaldes han redan 1740 i Vetenskapsakademien samt var ledamot af »Niedersachsische fruchtbringende gesellschaft». I vår litteraturhistoria intager han ett framstående rum såsom estetisk granskare och satiriker. I detta hänseende utöfvade han ett ganska stort inflytande på den följande tidens vittra utveckling, liksom han kan anses såsom förste grundläggaren af den satiriska skola, som nådde sin höjd med Kellgren och Leopold. Såsom skald i den allvarliga genren har han egentligen blott varit öfversättare men utmärker sig alltid för godt val af original samt för ett ledigt och vårdadt språk. Så väl hans satiriska som allvarsamma dikter utgåfvos samlade efter hans död under titel Lärospån i svenska skaldekonsten 1756 och intogos 1874 jämte några tyska dikter i 18:de delen af Hansellis stora samling. T. var ägare af en betydlig af honom själf hopbragt boksamling, som 1746 såldes i Stockholm. Ogift. 2. Triewald, Mårten, mekaniker. Född i Stockholm d. 18 nov. 1691; den föregåendes bror. Af fadern, till börden tysk, insattes T. tidigt i tyska skolan i Stockholm, hvarefter han ägnade sig åt handeln. Då denna utkomstväg misslyckades, beslöt han sig för en resa till England, där han blef bekant med holsteinska ministern, som tog honom i sitt hus och begagnade honom vid sin brefväxling m. m. Sedan han vunnit flera bekantskaper, erhöll han anställning på en köpman Rodleys kontor och fick 1716 plats såsom inspektor öfver dennes Stenkolsgrufvor i Newcastle. Ägnande sig här åt mekaniska studier, gjorde han sig väl förtrogen med konstruktionen af de vid grufbrytningen och kolupphämtningen använda »eldmaskinerna» (ångmaskinerna), samt företog vid dem flera ändringar och förbättringar. Återkommen till Sverige, efter tio års vistelse i Storbritannien, 1726, förstod han göra sina kunskaper både kända och erkända. Åren 1728