och 1729 höll han föreläsningar i fysik och mekanik på riddarhuset i Stockholm och hade den tillfredsställelsen att bland sina åhörare räkna flera af riksråden och landets förnämsta män. Vid Vedevåg och Qvarnbacka bruk åstadkom han åtskilliga inrättningar till befordrande af järn- och stålförädlingen, uppfann en väderväxlingsmaskin för stora skepp, hvarför han erhöll en belöning af både sin egen och Frankrikes konung, m. m. Af konung Fredrik utnämndes han till öfvermekanikus och fick af ständerna en årlig pension. Redan 1729 hade han kallats till Ledamot af Vet. Societ. i Uppsala, vann någon tid därefter inträde i Royal society i London och stiftade 1739 tillsammans med Linné, Alströmer, Höpken, Bielke och Cederhielm Svenska Vetenskapsakademien, i hvars handlingar han var en flitig medarbetare. Alster af hans penna voro för öfrigt bl. a. Queries concerning the cause of the cohesion of the parts of matter 1729, i »Philos. transactions» Föreläsningar öfver naturkunnigheten, 2 bd 1735--36 och Beskrifning om en eld- och luftmaskin vid Dannemora grufvor 1746. Död i Stockholm, d. 8 aug. 1747. Gift 1: med Anna Margareta Brandt och 2: med Elisabet Wenster. Troil von, Troili, Troilius. Då befallningsmannen å Tidö sätesgård Truls Larssons, död 1618, son Uno, död 1664 som kyrkoherde i Leksand i Dalarne, började att studera, latiniserade han sitt namn Trulsson till successive Trulius, Troilus och Troilius. En gren af släkten erhöll 1756 adlig värdighet -- se T. 1 -- under namnet von Troil, hvilken fortlefver i Finland men 1880 utdog på svärdssidan i Sverige. Två andra grenar af släkten ha ändrat namnet till Troili. 1. Troilius, Samuel, ärkebiskop, politiker. Född i Stora Skedvi socken i Dalarne den 22 maj 1706. Föräldrar: prosten och kyrkoherden därstädes Olof Troilius och Helena Gangia. T. utmärkte sig redan i skolan för framstående naturgåfvor, och, efter att 1724 ha blifvit student i Uppsala, gjorde han så berömliga framsteg, att han, ehuru ograduerad, 1734 förordnades till docent i grekisk och romersk litteratur, sedan han 1732 disputerat De magnetismo morum naturali. Han valde dock snart det andliga ståndet och lät prästviga sig 1736, på kallelse till huspredikant hos riksrådet grefve Th. Bielke, tillika anställd såsom e. o. predikant vid Lifdrabantkåren. I Stockholm, dit han nu flyttade, blef han särdeles eftersökt för sina ovanliga predikogåfvor, utnämndes 1740 till ordinarie hofpredikant och antogs året därefter till konungaparets biktfader, då han jämväl utnämndes till kyrkoherde i Riddarholms och Bromma församlingar. 1742 förordnades han till öfverhofpredikant och preses i hofkonsistorium, blef 1745 kyrkoherde i S:t Klara och Olai (nu Adolf Fredriks) församlingar i Stockholm. Vid alla högtidliga tillfällen inom konungahuset anlitad såsom talare och predikant, fick han öfva sig i en ny gren af den andliga vältaligheten, i det han 1748 blef predikant i de då inrättade kungliga ordnarna. Sedan biskop Kalsenius i Västerås aflidit, blef han 1751 på nästan enhällig kallelse utnämnd till dennes efterträdare. Sedan han 1752 blifvit teol. doktor, utnämndes han den 8 nov. 1758 på konsistoriernas enhälliga kallelse till ärkebiskop och prokanslär för Uppsala universitet. Anmärkningsvärdt är hans Herdabref (tryckt 1758), hvari han bl. a. lade prästerna på hjärtat »att gifva sina åhörare ett rätt öfvertygande begrepp om det rätta regeringssättet och bedja Gud för dess bibehållande. Detta herdabref, som, spridt i nya upplagor, framhölls till efterrättelse för prästerskapet äfven i öfriga stift, tillskyndade honom den utmärkelsen att i sittande kanslikollegium få mottaga kanslipresidentens tacksägelse och loford. Död i Uppsala den 18 jan. 1764. Med all sin lärdom och i öfrigt fördomsfria uppfattning var han ej fri från sitt tidehvarfs vantro och vidskepelse. Detta visade han tydligast vid ransakningarna om trollväsendet i Dalarne, där han vid några rättegångar gick tillväga med så mycken stränghet, att den ådrog honom både samtidens och eftervärldens tadel. Inom riksförsamlingen, där han först såsom valdt ombud och sedan, i egenskap af biskop såsom själfskrifven, från och med 1746--47 års riksdag tillhörde prästeståndet samt var dess talman 1760--62, var han en inflytelserik person och afgjord anhängare till det fria statsskicket. Från början intagande en mera medlande hållning, framträdde han 1751 som Hattarnes ledare i sitt stånd. Vid den häftiga brytningen vid 1755--56 års riksdag yrkade han på rådets rättighet att begagna namnstämpel, när konungen vägrade att underteckna dess fattade beslut, förklarade statens säkerhet fordra Erik Brahes aflifvande och talade för en varnande föreställning åt drottning Lovisa Ulrika efter den misslyckade statskuppen o. s. v. Gift, 1: 1740 med Anna Elisabet Angerstein och 2: 1751 med Brita Elisabet Silfverstolpe. Hans barn adlades 1756 med namnet von Troil. 2. Troil, Uno von, ärkebiskop. Född i Stockholm d. 24 febr. 1746; den föregåendes son. Redan vid elfva års ålder (1757) inskrefs T. bland de studerande i Uppsala. Vid ett tillfälle tio år senare uppträdde han i närvaro af de kungliga personerna såsom respondent »med sådan färdighet och kvickhet», att dessa åhörare skänkte honom ljudligt bifall. Vid magisterpromotionen 1770 innehade han första hedersrummet. Kort därpå anträdde han för sin ytterligare utbildning en utländsk resa, hvarunder Tyskland, Schweiz, Frankrike och England besöktes. Från sistnämnda land företog han, i sällskap med den ryktbare botanisten Jos. Banks och sin berömde landsman Dan. Solander, 1772 en färd till Island. Efter att hafva besökt Holland, Göttingen och Köpenhamn och återkommit till Sverige våren 1773, lät han s. å. prästviga sig och utnämndes