verk, om hvars värde tankarna varit delade och som rönt mycken motsägelse af Jahn i dennes Unionshistoria. Gift 1748 med Brita Helena Kock. Tungel. Denna släkt, som länge blomstrade i Oldenburg, ankom i början af 1500-talet till Sverige och adlades 1631 med 1. Tungel, Lars Nilsson, ämbetsman, diplomat. Född i Stockholm d. 28 sept. 1582. Föräldrar: kammarrådet Nils Larsson Tungel och Elsa Möö. Efter studier i Uppsala och sedan vid utländska högskolor ansågs T. vid sin hemkomst till Sverige så skicklig, att han 1621 utnämndes till sekreterare i kansliet, där vid den tiden under Axel Oxenstiernas ledning unga män började utbildas för verksamhet i det offentligas tjänst såsom diplomater och statsmän. Snart gjorde han sig här bemärkt för sin skicklighet i språk och andra för värf af antydda art erforderliga kunskaper. Också dröjde det icke länge, innan han af Gustaf Adolf började användas i diplomatiska uppdrag. Dylika hade han sålunda att utföra i Livland (fredsunderhandlingarna), i Danmark och i Frankrike. Till sistnämnda land afgick han ej mindre än tvenne gånger såsom ambassadör, senast 1630, då det för honom bl. a. gällde att söka bana väg för en traktat mellan Sverige och Frankrike -- en sak, för hvilken emellertid så väl Richelieu som andra af Frankrikes ledande män visade sig ganska likgiltiga. Anställd 1631 såsom resident vid kurfurstliga sachsiska hofvet, aflät han därifrån depescher, som genom sin affattning visa honom hafva varit en af sin samtids bästa stilister på svenska. I denna under då varande förhållanden högst maktpåliggande befattning kom han dock ej länge att verka. Han afled nämligen af pesten i Dresden d. 20 okt. 1633. Det förtroende, T. åtnjöt af Gustaf II Adolf, utgör det bästa beviset för hans duglighet som diplomat och ämbetsman. Han omtalas eljest såsom en man af mycken lärdom och stor personlig älskvärdhet. Af Gustaf Adolf förlänad med adlig sköld, blef han genom sin dotter stamfader för den 1751 på svärdssidan utslocknade ätten Tungelfelt. Gift 1629 med Margareta Henriksdotter. 2. Tungel, Nils Nilsson, ämbetsman. Född 1592; den föreg. bror. Liksom denne hade Nils T. hufvudsakligen vunnit sin bildning vid utländska lärosäten, när han befordrades till referendarie i k. hofkansliet 1624. Tre år senare utnämnd till häradshöfding i Daga härad af Södermanland, anställdes han 1630 som sekreterare i rådet, blef 1634 häradshöfding i Kåkinds härad i Västergötland samt adlades 1637 på sin broders nummer. Af drottning Kristina utnämndes han 1651 till hennes »secrete råd», hofkansler samt »custos af det k. större och mindre sigillet» men dömdes sina tjänster förlustig 1661, efter en skamlig kärlekshandel med en hustru Elisabet Larsdotter Cygnea. Sista gången han omtalas är 1663, då han var i fråga att skickas till Brabant för att återköpa en del publika handlingar, som Kristian II skulle hafva fört ur Sverige. Död d. 13 april 1665. Under det spända förhållande, som rådde mellan Sverige och Danmark, var han en af danska regeringen mutad kunskapare på styrelsen i Sverige, likaså under fredsverket i Osnabrück den hemlige budbäraren mellan Adler Salvius och drottningen, i hvars omdöme han på allt sätt sökte nedsätta Oxenstiernorna. Till sist rågades dock för honom vedergällningens mått. Invecklad i rättegångar och föremål för de mest förnedrande anklagelser, lopp han hvarje stund fara för sin personliga frihet och tillbragte sina sista dagar i glömska och obetydlighet. Gift 1: 1621 med Brita Katarina Rosenbielke och 2: 1652 med Anna Larsdotter Sneckenfelt. 3. Tungel, Gustaf, krigare. Född d. 11 nov. 1639; den föreg. son. Sin krigarebana började T. 1657 såsom frivillig vid Nerikes regemente, blef fänrik s. å., löjtnant 1658, kapten vid Smålands regemente 1659 samt erhöll 1668 öfverstlöjtnants rang, hvarefter han för en tid ingick i republiken Venedigs härar. Med en del af den venetianska armén deltog han med mycken tapperhet i belägringen af Kandia 1669 men öfvergick redan 1671 i Spaniens tjänst och kort därpå i Hollands. Då prinsen af Oranien 1672 till honom öfverlämnat befälet i fästningen Groll, inträffade ett myteri inom garnisonen, som utlämnade sin kommendant åt fienden och uppgaf fästningen åt biskopens af Münster trupper. Efter sin återkomst till Sverige befordrades T. 1675 till öfverste för ett värfvadt regemente och insattes 1676 som kommendant i Kalmar, med särskildt åliggande att ordna försvaret på Öland. 1678 utnämndes han till öfverste för Upplands regemente, blef 1684 generalmajor samt landshöfding i Halland och upphöjdes 1687 till friherre. Död ogift d. 23 dec. 1699. I Carl XI:s danska krig deltog T. med sitt vanliga oförskräckta mod och ansågs för en bland svenska härens erfarnaste krigare. Tybeck, Johan, präst, svedenborgare. Född af bondeföräldrar i Nerike d 26 jan. 1752. T. började sent studera, så att han ej anlände till Uppsala förrän 1777. Två år därefter ordinerad till präst, anställdes han 1780 som huspredikant hos generaladjutanten friherre Duvall och blef samtidigt e. o. bataljonspredikant vid Åbo läns regemente. Sedermera var han någon tid huspredikant hos friherrinnan Beata Sparre och innehade 1781--97 en dylik befattning hos landshöfdingen friherre Svante Liljencrantz på Hesselbyholm i Södermanland. Under ett par år, 1801--03, biträdde han vid komministerbeställningen i Helgarö af Strängnäs stift, var sedermera under en lång följd af år tjänstledig och afsattes 1819 från predikoämbetet för sina »villfarande predikningar». De ansågos nämligen vittna om en lutning till herrnhutismen. Vare sig det så förhöll sig eller icke, så är det säkert, att han senare i religiöst hänseende intog en helt annan ståndpunkt, i det han omfattade Svedenborgs lära och häfdade i all synnerhet de mystiska satserna rörande andevärlden och