Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wadman, Johan Anders - Wadström - 1. Wadström, Carl Bernhard - 2. Wadström, Carl Gustaf - 3. Wadström, Carl Bernhard Philonegros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riktigare läsarterna återställdes af J. G. Carlén,
1869, efter hvilken G. H. Rydberg utgaf W:s samlade
arbeten 1877.
Ogift.
Wadström.
Svensk släkt från Västmanland, känd från
början af 1600-talet. Namnet antogs af Lars Wadström,
född 1672, död 1713, rektor i Västerås.
1. Wadström, Carl Bernhard,
nationalekonom, slafveriabolitionist. Född d.
19 april 1746 i Stockholm och son
af assessorn i Svea hofrätt Carl Niklas
Wadström och Maria Helena Blomberg.
I bergskollegium, där W. inträdde
efter i Uppsala aflagda lärdomsprof, vann han snart
stort förtroende och erhöll flera viktiga uppdrag, i
det han förordnades till biträde åt den berömde Sven
Rinman. W. ledde 1768–69 Trollhätte kanalbyggnad och
utsågs 1770 att vid Avesta bygga det första svenska
valsverket för kopparbleck. Sedan han gjort ett
par utrikes resor, bland annat för att i Solingen
1774 studera vapensmideskonsten och därifrån till
Sverige hemföra skickliga vapensmeder, 1776 studerat
utländska järnförädlingsfabriker och 1778 anlagt den
första svenska fabriken för kirurgiska instrument,
utnämndes han 1783 till öfverdirektör vid svenska
kontrollverket, från hvilken befattning han på
begäran 1790 erhöll afsked, samt blef, på grund af
de insikter, han ådagalagt i statsekonomien, 1787
förordnad till ledamot i kommerskollegium. Samma
år afreste han, jämte professor Sparrman och
öfverstlöjtnant Arrhenius, till Afrikas västkust
för att uppsöka en lämplig ort för anläggning af
svenska kolonier därstädes. På återresan kvarstannade
W. i London, där han snart blef en lika aktad som
insiktsfull rådgifvare i alla frågor, som rörde
Afrika. Efter sin ankomst dit utgaf han tvenne
arbeten, som väckte stor uppmärksamhet. Det ena
var Observations on the slave trade 1791, och det
andra Essay on Colonisation 1794, hvilket närmast
föranledde anläggandet af ett par engelska nybyggen
på Afrikas västra kust. Då man just vid denna tid
begynt i engelska parlamentet debattera frågan om
slafhandelns afskaffande, fäste den förstnämnda af
dessa skrifter allmän uppmärksamhet vid W., som fick
först i British privy council (konungens hemliga råd)
och sedan i en för ändamålet tillsatt kommission i
engelska underhuset meddela råd och upplysningar i
denna viktiga fråga. 1795, sedan kolonien Sierra
Leone sköflats af fransmännen, öfverflyttade han
till Frankrike för att fullfölja sin ärofulla
mission och äfven där arbeta för slafhandelns
afskaffande. För detta ändamål afgaf han redan samma år
sin till lagstiftande kåren och direktoriet ställda
berömda adress, i hvilken han på det ömmaste uppmanar
Frankrike att göra gemensam sak med England i att
förekomma den nesliga människohandeln, hvarjämte
han kraftigt bidrog till återupprättandet af ett
i Frankrike förut befintligt, men åter upphördt,
sällskap »De svartes vänner», för hvilket han flera
gånger var ordförande. Under desssa ansträngande
arbeten öfverväldigades han af ett gammalt
bröstlidande och lades d. 6 april 1799 i grafven,
sedan han några år förut blifvit upptagen
och erkänd som fransk medborgare.
»Öppen, liflig och fördragsam», – yttrar en af hans
minnestecknare – »förenade W. med dessa egenskaper
en sällsynt vänfasthet och en böjelse att hjälpa,
som ofta hänförde honom öfver gränsen af eget
själfbestånd. Han ägde ock många uppriktiga vänner,
men hade icke varit den han var, om han varit utan
många fiender. Hans lefnad utgjorde till stor del
en strid för mänskligheten emot vinningslystnaden
och förtrycket. När han hade omfattat ett i hans
tankar ädelt och nyttigt ändamål, kunde ingen möda,
ingen uppoffring tillbakahålla hans nit. Han hade
pröfvats i många lifsfaror men i dem alla bibehållit det
lugna mod, som är en frukt af oskrymtad gudsfruktan
och en på öfvertygelse grundad förtröstan.»
2. Wadström, Carl Gustaf,
ämbetsman, vitter. Född i
Norrköping 1788; den föregåendes brorson. Föräldrar:
rådmannen och fabrikören Per Gustaf Wadström
och Ulrika Magdalena Linroth.
W., som af fadern
bestämdes för handelsyrket, insattes, tolf år gammal,
vid ett handelsinstitut i Gäfle, där han väckte
uppmärksamhet för en i stadens tidning införd satir,
och kom med anledning däraf att få studera. I Uppsala,
dit han på lärarnas tillstyrkan flyttades från Gäfle,
aflade han 1807 hofrättsexamen och utnämndes inom
kort till kämnerspreses i Örebro. Här kvarstannade
han, med afbrott endast af en kortare tid, då han
tjänstgjorde såsom vice auditör vid Andra lifgardet,
till 1827, då han befordrades till kämnerspreses i
Uppsala. Död därstädes d. 10 april 1841.
Ännu helt ung röjde W. de mest afgjorda anlag för skaldekonsten
och upptogs kort efter sin ankomst till Uppsala i
sällskapet W. W. (Vitterhetens Vänner). Samtidigt
begynte hans smådikter, under pseudonymen »Tandem»,
blifva synliga i tidningar och tidskrifter samt
förekommo längre fram ofta i den af Em. Bruzelius
utgifna »Kalender för damer». 1833 utgaf han en
samling af dem under titel: Några stunder vid
lyran; skaldeförsök af C. G. W., af hvilka »flera
vittna om en ledighet och ett behag i stilen, en
fulländning i form, som sällan tillhöra skalder af
andra ordningen». Åtskilliga, såsom: Jaktvisa, De
blå ögonen, Jag var en äkta muntergök, trängde med
musikens tillhjälp ned i folkets leder och sjöngos
allmänt. En sida af W:s vittra författareskap,
som ej heller må förbises, är öfversättarens. Hans
försvenskningar af Demoustiers »Bref till Emilie öfver
mythologien» och af Molières »Misantropen» hörde på sin tid
till de ledigaste öfversättningar, som funnos på svenska.
Gift 1830 med Katarina Sofia Boström.
3. Wadström, Carl Bernhard Philonegros,
präst, skriftställare. Född i Uppsala d. 22 maj 1831; den föreg. son.
Efter att på hösten 1848 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
