Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Way, Johan - Vegesack, von - 1. Vegesack, Eberhard Ernst Gotthard von - 2. Vegesack, Johan Fredrik Ernst von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underlöjtnant vid Vendes artilleriregemente samt
bevistade fälttågen i Tyskland och Norge, hvarefter
han återkom med guldmedaljen »för tapperhet i
fält». Ledd af sin fallenhet för målarkonsten,
lämnade han kort därefter krigaryrket och anträdde
en resa till Bruxelles, där han under en skicklig
lärares handledning med framgång ägnade sig åt
miniatyrmålning. Efter sin återkomst till Sverige
utnämnd till k. hofmålare och professor 1820, kallades
han året därefter till ledamot af Konstakademien och
företog 1828 en resa till Frankrike och England,
under hvilken han lärde sig konsten att inbränna
färger i glas. 1831 utnämndes han till ritlärare
vid universitetet i Uppsala och innehade denna
befattning till dess han omkring 1850 afgick med
pension. Död i Stockholm d. 10 april 1873. Hans
miniatyrmålningar äro sirliga och glatta. Från
konstnärssynpunkt har hans verksamhet varit af
större betydelse därigenom, att han i Sverige åter
infört glasmålningskonsten. W. utförde på 1830-talet
fönstermålningarna i Gustavianska grafkoret i Uppsala
domkyrka.
Gift 1827 med Maria Teresia Hästesko.
Vegesack, von.
Denna ätt uppgifves ha öfver Bremen
kommit till Reval, där den förste kände stamfadern,
Tomas von Vegesack, vid 1500-talets midt lär varit
borgmästare. Hans fyra söner adlades 1598 af konung
Sigismund III af Polen. En af dem, Albrekt, var
fader till Georg von Vegesack, som jämte sina fyra
brorsöner adlades i Sverige 1651. Den yngste af de
sistnämnda var farfars farfar till generallöjtnanten
Eberhard Ernst Gotthard von Vegesack – se V. 1 –
som blef friherre 1802.
1. Vegesack, Eberhard Ernst Gotthard von,
krigare. Född i Bostock d. 29 mars
1763. Föräldrar: kaptenen i holländsk tjänst
Fredrik von Vegesack och Sofia Magdalena von
Blücher.
Då föräldrarna 1777 inflyttade till
Sverige, medföljde V. och blef
två år senare page hos Gustaf
III. 1784 utnämndes han till kornett vid
lifregementet till häst. På denna grad utgick han
1788 i finska kriget, befordrades inom kort till
kapten och skickades af konungen till Dalarna för
att taga befäl öfver ett kompani af frikåren, som
skulle agera mot Danmark. Då nämnda kår inom kort
upplöstes, upprättade V. på Gustaf III:s befallning
en jägarebataljon, med hvilken han öfvergick till
Finland och deltog, djärf ända till öfverdåd,
i de följande striderna. Vid krigets slut hade han
fortgått till major i armén samt blef kort därefter,
1790, öfverstlöjtnant, flygeladjutant och major vid
Dalregementet, från hvilken plats han tog afsked
1794. Vid Gustaf IV Adolfs tillträde af regeringen
utnämndes V. till öfverste och generaladjutant af
flygeln, blef 1800 chef för Savolaksska brigaden
och året därefter generaladjutant för den armékår,
som då samlades i Göteborg mot engelsmännen. 1802
befordrad till sekundchef för Göta garde och upphöjd
till friherre, tjänstgjorde han under de närmast
följande åren som generaladjutant för
armén och var under konungens frånvaro ledamot af
den tillförordnade regeringen, förflyttades 1804 från
Göta garde som öfverste och chef till Västerbottens
regemente, hvilket han 1806 utbytte mot Älfsborgs. Vid
tyska krigets utbrott utnämndes han till befälhafvare
öfver fjärde brigaden och ådagalade under fälttågets
fortgång utmärkta prof af tapperhet och skicklighet,
såsom vid utfallet från Stralsund, rekognosceringen
af Frankenfront, eröfringen af Lüderhagen samt i
reträtten från Ferdinandshof, vid hvilket senare
tillfälle han blef illa sårad. För sina bedrifter
hugnades han med generalmajors rang. 1808 förordnades
han till befälhafvare öfver västra arméns vänstra
flygel och ryckte med denna in i Norge men fick
omedelbart därefter befallning att som befälhafvare
för den s. k. svenska fördelningen öfvergå till
Finland, där han deltog i flera bataljer, bland annat
i den blodiga slaktningen vid Oravais. Belöningen
för hans uppoffringar och mod blef den gången,
att han hastigt kallades till Stockholm och
ställdes inför krigsrätt för det han landstigit vid
Kristinestad i stället för vid Björneborg, såsom
orderna lydde. Som V. redan uppgifvit orsakerna,
hvartill han icke bar skuld, till den förändrade
debarkeringen och fått dessa godkända, frikändes han
af krigshofrätten, hvaremot Gustaf Adolf personligen
dömde honom till lifstids fästning, hvilken dom utan
tvifvel gått i verkställighet, om ej revolutionen
mellankommit. Befordrad till generallöjtnant 1811,
kommenderade han under 1813–14 års krig en särskild
kår af den förenade norra tyska armén och besegrade
därunder bland annat vid Retschow franska generalen
Loison, kommenderade jämväl vid inbrottet i Norge
sistnämnda år en egen arméafdelning, hvarmed han
först inneslöt Fredrikshald och sedan upprepade
gånger slog norska armén vid Rackestad, Askim
m. fl. ställen. Vid svenska arméns omorganisation
förordnades han till generalinspektör samt afled
i Stockholm d. 30 okt. 1818. »Svenska krigsmän»
reste 1883 en minnesvård på hans graf på Klara
kyrkogård i Stockholm.
Gift 1791 med Anna Beata Hammarfelt.
2. Vegesack, Johan Fredrik Ernst von,
militär. Född d. 18 dec. 1792, den föregåendes son.
Anställd, sedan han slutat sina studier, vid
faderns armékår, bevistade V. 1806–07 års krig
i svenska Pommern och deltog därefter i en
del af fälttåget 1813–14 såsom ryttmästare vid
Lüneburgska husarregementet. 1815 befordrades han
till ryttmästare vid Jämtlands hästjägareskvadron,
erhöll 1817 majors namn, heder och värdighet samt tog
afsked ur krigstjänsten 1829. Ett bref, som V. den
3 juli 1832 skref från Berlin till vännen Düben i
Wien, innehöll följande: »Dagen före innan jag reste
voro vi några hufvudmän af oppositionen tillsammans
och kommo öfverens, att ingen annan hjälp finnes för
Sverige än att få prinsen på thronen, men du bör säga
honom, att sådant omöjligit kan gå utan uppoffrande
af penningar.» Med prinsen menades prinsen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
