Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wikmansson, Johan - Wikner, Carl Pontus - Wikström, Johan Emanuel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans hågkomst.» – Denna dotter var presidenten
P. Westerstrands fru.
Gift 1782 med Sara Kristina Een.
Wikner, Carl Pontus,
filosof, skriftställare. Född
i Ryrs socken på Dal d. 19 maj 1837. Föräldrar:
bruksinspektören Peter Wikner och Sara Larsson.
I Uppsala, där W. blef student 1856, ägnade han sig
med ifver åt klassiska och filosofiska studier och
tillhörde några år det vittra
studentsamfundet N. S. (Namnlösa sällskapet). 1862
aflade W. fil. kand. examen och erhöll vid
promotionen 1863 lagerkransen. Förordnad s. å. till
docent i teoretisk filosofi, utnämndes han 1873
till lektor i teologi och hebreiska vid Uppsala
högre elementarläroverk och företog s. å. en
studieresa till Tyskland och Schweiz. W. bestred
vid universitetet professuren i teoretisk filosofi
1869 och förestod vid elementarläroverket någon
tid teoretiska profårskursen.
För att bereda
W. en personlig professur vid Uppsala universitet
företogs en insamling, men under tiden kallades
han 1884 till professor i filosofi och estetik vid
Kristiania universitet och tillträdde befattningen
1885. Då professorn i teoretisk filosofi i Uppsala,
Ribbing, 1885 tog afsked, sökte W. hans plats på
uppmaning i en adress, undertecknad af Uppsala
studentkårs flertal, samt uppfördes af humanistiska
sektionen och akademiska konsistoriet i första
förslagsrummet. W. afled emellertid i Kristiania,
före utnämningen, d. 15 mars 1888.
Hans utgifna skrifter äro: Undersökningar om enhet och
mångfald, grad.-afh., Kan filosofien bringa någon
välsignelse åt mänskligheten? 1864, Hvad vi behöfva
1865, Kunna vi veta något om Gud? 1865, Naturens
förbannelse 1866, Schema till anthropologien 1867,
Kultur och filosofi i deras förhållande till hvarandra
1869, Lärobok i Anthropologien 1870, Undersökningar
angående den materialistiska världsåskådningen,
1870, Uppsatser i religiösa ämnen 1871, Om auktoritet
oeh själfständighet, 1872, Tankar och frågor inför
människones son 1872, Tal vid aftäckningen af
Ernsts Björcks minnesvård 1873, De imagine Dei,
dissert. theologica 1863, Religiösa meditationer
och föredrag I–III 1873–75, skizzen Mantegnas
engel i »Litterärt album» 1877, Några drag af
kulturens offerväsen 1880, Om egenskaper och
närgränsande tankeföremål 1888.
Efter W:s död utgåfvos Tidsexistensens apologi 1888,
P. Wikners vittra skrifter, i urval, utg. af K. Warburg
1888, I mänsklighetens lifsfrågor. Populärfilosofiska
och religionsfilosofiska föredrag, uppsatser och
bref 2 dlr 1889, och Samlade predikningar, utg. af
O. Quensel, 1889. Flera af dessa skrifter hafva
utgått i nya upplagor och åtskilliga af dem blifvit
öfversatta på tyska. Af Sv. akad. belönades W. med
Carl Johanspriset.
»W. uppträdde gång efter gång,
så väl i tal som skrift, offentligen med läror, som
i väsentliga punkter afveko från vår kyrkas ortodoxa
dogmer; och dock var han i teologiska kretsar i vårt
land populär som ingen
annan samtida religiös författare, ja erhöll af
Uppsala teologiska fakultet offentlig belöning för
apologetiskt författarskap. Å andra sidan var han
till hela sin personlighet djupt kristligt religiös
och hänvisade ständigt till ’människones son’ såsom
den enda vägen, sanningen och lifvet; och dock
sattes han af fritänkarne måhända än högre än af de
ortodoxe. Han är kanske den djupsinnigaste författare,
som under senare årtionden framträdt i vårt land,
och dock lästes hans skrifter långt utom de lärdas
krets, ja, hade kanske sina varmaste vänner bland
den kvinnliga publiken. Han bröt med alla föregående
filosofiska skolor och erkändes dock af fackmännen
som en eminent filosofisk talang. Han höll ständigt
inför ungdomen fram idealets allvarsfordringar utan
ringaste eftergift åt lättsinnet eller det ungdomliga
öfvermodet, och dock beundrades och älskades han af
den nordsvenska universitetsungdomen såsom få. Han
hade en personlig benägenhet att isolera sig och var
nästan blyg för offentligt uppträdande, och dock var
han, hvart han kom, en bland dem, kring hvilka skaror
samlades. – Hvari låg hemligheten af denna nästan
underbara popularitet? – Svaret kan ej gifvas med
något som helst slagord. Ty det var ej genom någon
enskild sin handling, som han vunnit sin samtids
hjärtan; det var icke genom någon särskild åsikt,
som han tilltvungit sig deras öfvertygelse. Utan
hemligheten låg i hela hans personlighet.
W:s såväl religiösa som filosofiska åsikter skiftade i så många
olika facer, genomlöpte så många och inbördes så
skilda utvecklingsskeden, att det är svårt att i dem
alla upptäcka och fasthålla den gemensamma grundtanke
eller det grundintresse, som väl dock innerst uppbar
det hela samt gaf det lif och utvecklingskraft. Men
denna svårighet försvann för dem, som lärde
känna hans personlighet.
För W. om för någon,
voro lif och lära innerligt förenade. Den djupa,
varma religiositeten var i hela hans varelse det
utmärkande grunddraget. Det var denna religiositet,
denna evighetslängtan och sedliga renhet, som liksom
gåfvo en gloria kring hans hufvud, en fläkt af något
heligt, hvarhelst han så uppträdde, på predikstolen
eller i de unges muntra lag.»
Gift 1871 med Ida Albertina Weinberg.
Wikström, Johan Emanuel,
naturforskare. Född i Vänersborg d. 1 nov. 1789. Föräldrar:
bruksägaren <i>Johan Wikström<i> och
Carolina Charlotta Bahrman.
Student i Uppsala 1806, ägnade sig W. enligt faderns önskan åt
juridiken, aflade hofrättsexamen och inhämtade den praktiska
lagfarenheten under någon tids tjänstgöring som
tingsbiträde i hemorten. Som denna bana alls icke
öfverensstämde med hans lynne, återvände han till
universitetet, inskrefs i medicinska fakulteten
och bedref sina nya studier med den ihärdighet,
att han blef med. kand. 1815, med. lic. 1817 och
s. å. promoverades till med. doktor. Under sina
medicinska studier ägnade han tillika en outtröttlig
flit åt naturvetenskaperna, särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
