Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wikström, Johan Emanuel - Wilcke, Johan Carl - Wilde, Jakob - Wilhelmson, Carl Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
botaniken, härtill uppmuntrad af Sveriges då mest
ansedde växtkännare Thunberg och O. Swartz. Vid
den senares frånfälle 1818 blef W. hans efterträdare
som botanisk intendent vid Vetenskapsakademien och
lärare vid Bergianska trädgårdsskolan samt bibehöll
dessa befattningar till sin död i Stockholm d. 4
maj 1856.
Som intendent vid det då ännu mycket
ofullkomliga museet inlade han stora förtjänster
och kan anses som den egentliga skaparen af det
rika herbarium, som nu bildar museets botaniska
afdelning. Äfven som författare arbetade han med
oförtruten flit. Det verk, åt hvilken han ägnade
mesta tiden, var Vetenskapsakademiens af honom årligen
utgifna Öfversigt af botaniska arbeten och upptäckter
eller, som den fr. o. m. 1826 hette, Årsberättelse
om framstegen i botanik, hvari han redogjort för
arbeten och upptäckter inom vetenskapen under
trettioett år 1821–1852. För Vetenskapsakademiens
handlingar författade han flere uppsatser af värde,
utgaf öfver den inhemska botaniska litteraturen
ett verk Conspectus litteraturæ botanicæ in
Suecia ab antiquissimis temporibus usque ad finem
anni 1831 1832, etc. författade Stockholms Flora,
eller korrt beskrifning af de vid Stockholm i vildt
tillstånd förekommande växter med inledning etc.,
ett vidlyftigt arbete af hvilket endast första
delen utkom 1840 m. m. I Sverige var W. ledam. af
Vet.-akad. och Landtbr.-akad. och var jämväl led. af
en mängd utländska lärda sällskap.
Ett artrikt växtsläkte af thymelæacé-släktet bär efter honom
namnet Wikstræmia.
Ogift.
Wilcke, Johan Carl,
fysiker, Född i Wismar d. 6 sept. 1732. Föräldrar:
diakonus Samuel Wilcke och Anna Scheele.
När fadern 1739 tillträdde sin befattning
som andre pastor vid tyska församlingen i Stockholm,
åtföljde W. sina föräldrar till Sverige, insattes i
tyska skolan och blef student i Uppsala 1749. Två
år senare anträdde han en längre utrikes resa,
under hvilken han vann den filosofiska graden i
Rostock 1757, efter att ha utgifvit af handlingen
De electricitatibus contrariis, som väckte stor
uppmärksamhet. Återkommen till Sverige, utnämndes han,
sedan han till Vet.-akad. inlämnat afhandlingen Rön
om elektriska laddningens åstadkommande med flera
kroppar än glas och porcellän 1758, och Historia af
de naturkunnigas mening om orsakerna till åskedundret,
1759 till Thamisk lektor i Stockholm, med åliggande
att hålla fria föreläsningar i experimentalfysik,
erhöll 1770 professors namn, heder och värdighet samt
förordnades 1784 till Vetenskapsakademiens ständige
sekreterare. Ledamot af Vet.-akademien m. fl. lärda
samfund. Död i Stockholm d. 18 april 1796.
Inom fysikens område var W. en icke blott flitig arbetare
utan en af de utmärktaste banbrytande lärde, Sverige
ägt. Genom sina skarpsinniga forskningar spridde han
ett oväntadt ljus öfver flera delar af fysiken och
bidrog väsentligt till denna vetenskaps framgångar.
W. uppställde en tillfredsställande teori till
förklaring af alla fenomen vid Voltas elektrofor,
innan själfva instrumentet var uppfunnet, studerade
magnetnålens dagliga och årliga förändringar,
förklarade norrskenets inverkan på densamma, var den
förste, som uppdrog isogoner och isokliner, o. s. v.
Resultatet af sina undersökningar nedlade han mest
i Vetenskapsakademiens handlingar, hvilka innehålla
nära femtio uppsatser af hans hand.
Gift 1777 med Maria Kristina Zetterberg.
Wilde, Jakob,
historiker. Född i nov. 1679 i den lilla
staden Bauske i Kurland, där fadern var handlande.
Sedan W. från 1695 studerat vid universitetet i
Königsberg och 1701 blifvit magister i Greifswald,
kallades han det sistnämnda året till konrektor
vid katedralkyrkan i Riga och blef 1702 lärare
i statsvetenskap, historia och vältalighet vid
gymnasiet i samma stad. 1704 befordrades han till
eloqu. et poës. professor vid universitetet i Pernau,
hvarifrån han vid ryssarnas infall i Livland 1710
begaf sig till Stockholm, och utnämndes 1713 till
professor i Greifswald. Som Pommern vid denna tid
hotades med en öfversvämning af fiender, gjorde han,
i stället for att tillträda sin lärostol, ett par
utrikes resor och förordnades efter sin hemkomst
från den sista af drottning Ulrika Eleonora 1719
till rikshistoriegraf. Han erhöll sedan anbud
på andra förmånligare sysslor men föredrog att
kvarstanna på sin plats i Stockholm och afled, såsom
»historiegraphus regius», d. 21 april 1755.
W. är en af Sveriges utmärktare historici och den förste,
som underkastat vår äldre historia en oväldig kritisk
behandling. Af hans talrika arbeten torde följande
företrädesvis böra nämnas: Sueciæ historia pragmatica
etc. 1731, Sweriges beskrifna lagars grund, art och
uprinnelse etc. 1736, Fordom Sweriges Historiographi
Friherrens Samuelis von Puffendorf »Inledning till
Svenska statens Historie» etc. 2 del 1738–43,
Præparatio hodegetica ad introductionem Puffendorfi
in suethici status historiam etc. 1741, som utgör
den af W. verkställda latinska öfversättningen
af första delen af ofvan nämnda verk, Svenska
statsförfattningars eller allmänneliga Rätts Historia
1749, utgörande en omarbetad och till svenska af
W. öfversatt del af hans »Historia pragmatica»,
hvaraf flere stycken utgåfvos särskildt på liknande
sätt.
W. var isynnerhet framstående på den svenska
statsförfattningens och rättens område.
Wilhelmson, Carl Wilhelm,
målare. Född i Skaftö, Göteborgs och Bohus län, d. 12 nov.
1866. Föräldrar: sjömannen Anders Wilhelm Wilhelmson
och Mathilda Karlson.
W. var elev vid Valands målarskola,
studerade därpå i Paris 1889–96 och bosatte sig
sedermera i Göteborg, där han från 1898 varit
ledare af Göteborgs musei – Valands – rit- och
målareskola. W. har utfört en mängd genremålningar,
bl. a. Väntan, Vid fädernas grafvar 1898, Trött,
Ett sjukt barn 1899, Damporträtt, De gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
