Brunius, Carl Georg, universitetslärare, konsthistoriker, arkitekt. Född i Tanums prästgård i Bohuslän d. 23 mars 1792. Föräldrar: kyrkoherden Gomer Brunius och Mariana Rodhe.
Redan i barndomen röjde sig hos B. en ovanlig fallenhet för praktiska yrken, och bland faderns arbetare vid byggnader och murarearbeten var gossen den flitigaste handtlangaren. Däremot var läslusten icke så gifven, tills modern lyckades väcka hans hederskänsla, då han på en gång och med allvar kastade sig på studier. Filosofie magister i Lund 1814, med högsta betyget för Tegnér, kallades han följande året till docent i grekiska och blef i början af 1820-talet adjunkt både i detta språk och i romersk vältalighet och poesi. Prästvigd 1823, intog han året därefter Tegnérs lärostol, hvilken han innehade till 1858, då han afgick som emeritus. 1847 utnämndes han till kyrkoherde i Stäfvie och Lackalänge prebendepastorat och blef s. å. prost. Redan åren 1815-17 hade han hvarje sommar företagit antikvariska vandringar i det minnesrika Bohuslän, och utgaf därom (tillsammans med J. G. Liljegren) Nordiska Fornlemningar 1823 samt Försök till förklaringar öfver Hällristningar, som dock icke utkom förrän året före hans död 1868. Såsom en annan yttring af hans kärlek för nordens forntid kan man betrakta hans år 1822 utgifna arbete: De Diis Arctois Libri sex, ett slags nordisk teogoni och det längsta latinska poem som någon svensk författare skrifvit. De administrativa bestyr, som ingingo bland hans åligganden såsom rektor och medlem af domkyrkorådet i Lund, återuppväckte hans barndomshåg för byggnadskonsten. Utan egentliga studier som arkitekt, men understödd af sitt ljusa hufvud och en vidsträckt beläsenhet i konsthistorien, företog han sig att själf leda de evinnerliga reparationerna af Lunds domkyrka, och vann, sedan han 1845 utfört den djärfva, af många som omöjlig ansedda, höjningen af kryptan, namn och anseende af arkitekt ex professo. Från denna tid uppstodo under hans hand en mängd byggnadsarbeten både i och utom Skåne, såsom biskopshuset och zoologiska museum i Lund, räddningshemmet vid Råby, om- och nybyggnader på herresätena Trolleholm och Jordberga, reparationer af kyrkorna i Vexiö, Malmö, Helsingborg och Ystad, kyrkan i Kristinehamn, m. fl. Under tiden utgaf B. flera värderade arbeten i konstarkeologi, såsom: Konstanteckningar under en resa 1849 1851; Skånes konsthistoria för medeltiden 1850; Nordens äldsta metropolitankyrka 1836 och 1854; Konstanteckningar under en resa till Bornholm år 1857 1860; Gotlands konsthistoria 3 del. 1864-66; beskrifning öfver Helsingsborgs Kärna och Glimminge i Skåne, m. m. Död i Lund d. 12 nov. 1869.
Gift 1829 med Maria Charlotta Tillander.
