politiker. Född d. 8 mars 1747; den föregåendes son.
De G. inskrefs helt ung i armén, inom hvilket han likväl icke fortgick längre än till fänrik vid lifgardet 1762. Senare utnämndes han till kammarherre. Sedan han efter faderns död blifvit en af Sveriges rikaste magnater, ägnade han sig uteslutande åt skötseln af sina vidlyftiga egendomar, hvartill hans spända ställning till Gustaf III helt naturligt gaf ytterligare en anledning.
Han hade nämligen börjat sin politiska bana redan under frihetstidens senaste skede och slöt sig då till Mössorna. I olikhet med en del af sina forna meningsfränder tappade han ej alldeles hufvudet under »förtjusningsfebern» under Gustaf III:s första regeringstid utan var en af de få, som vid 1778-79 års riksdag voro verksamma för bevarande af riksdagens konstitutionella rättigheter. Till den ändan kämpade han vid F. A. von Fersens sida för att genom en instruktion begränsa hemlighetsmakeriet i bankoutskottet och ådrog sig härigenom samt sitt uppträdande i allmänhet konungens stora misshag.
Med Gustaf III:s svaghet vid denna tid för den mera förnäma och förmögna adeln var dock en försoning lätt att åvägabringa mellan honom och De Geer, som dock ej syntes ha haft djupare rötter, ty vid den följande riksdagen, 1786, hade De Geers opposition en än häftigare prägel. Han insattes nu i bankoutskottet tillika med Fersen, men kunde ej riktigt finna sig till rätta med dennes af själfbehärskning och långa politiska erfarenhet dikterade försiktighet. Själf stod De G. alltid i främsta ledet af konungens mest oförsonliga motståndare och korsade på mångfaldigt sätt hans önskningar. Sålunda hade Gustaf III tydligen eftersträfvat att genom återinförande af 1617 års riddarhusordning få rättighet att vid skilda meningar mellan stånden välja det svar, som bäst passade honom, men tack vare De Geers initiativ åvägabragtes nu en gemensam förklaring från alla fyra stånden, att tre ståndsbeslut vore, utom i privilegii- och bevillningsfrågor, att anse som riksdagens, och att då två stånd stannat mot två, frågan förfallit, och konungen måste motvilligt acceptera detta uttalande. Likaså var han en af hufvudmännen för motståndet mot konungens förslag om passevolansafgiften, bevillningens utgående på obestämd tid, m. m.
Det två år sedermera började kriget mot Ryssland fann en skoningslös kritiker i De Geer, som öppet uttalade sitt klander af konungens åtgöranden men sin sympati för de fronderande officerarna. Då stämningen efter Danmarks anfall åter började vända sig till konungens förmån, blef De G. också föremål för bittert hat från en del af allmänhetens sida, hvartill väl ock hans kända förbindelser med ryska ministern i sin mån bidrogo. Han blef till och med på öppen gata i polismästaren Liljensparres närvaro groft skymfad och utpekades i smädeskrifter, hvilka nog ej sågo dagen utan konungens goda minne, som hufvudmannen för de »svenska ryssarna».
Man må därför ej undra på, att en af hans första handlingar vid 1789 års riksdag blef att påkalla adelns biträde till beifran af mot ståndet riktade smädeskrifter. I öfrigt kämpade han oförskräckt vid Fersens sida för att genom en instruktion begränsa hemliga utskottets makt och kom härigenom i så häftiga sammanstötningar med dåv. landtmarskalken Lewenhaupt, att konungen vid sitt bekanta strafftal befallde honom bedja landtmarskalken om ursäkt. Häraf blef likväl intet, och då adeln i öfrigt ej lät sig imponeras af konungens maktspråk, såg sig Gustaf III ingen annan råd än att tillförsäkra sig enväldet och lät till den ändan häkta de förnämsta oppositionsmännen, bland dem De Geer, hvilken hölls fängslad å Fredrikshof till riksdagens slut. I åtskilliga af den tidens skrifter lägges De Geer till last att ej velat tillsläppa den penningsumma, som ansetts erforderlig för att skilja prästeståndet från de andra ofrälse stånden, hvarigenom händelserna nog fått en annan riktning.
Vid riksdagen 1800 återfinnes åter hans namn bland de mera framskjutna. De frihets- och jämlikhetsidéer, som besjälade de dåvarande främsta oppositionsmännen, Hans Järta, Adlersparre, Skjöldebrand, m. fl., voro De G. tämligen främmande och framfödde mellan honom och dem en viss kyla, men han lät häraf ej förleda sig att i likhet med flera af sina forna meningsfränder, Brahe, Stierneld m. fl., blindt villfara konungens önskningar utan kan betraktas som hufvudmannen för de »moderate» som särskildt vid det stormiga uppträdet vid beslutet om bevillningens utgående på obestämd tid gent emot landtmarskalken med värdighet yrkade på iakttagande af lagliga former, ehuru han i öfrigt, som ledamot af bevillningsutskottet, i hufvudsak understödt regeringens finansplan.
De sista åren af De Geers lif utgjorde ett oafbrutet aftynande af både själs- och kroppskrafter, som slutade med hans död i Stockholm d. 13 jan. 1805.
Gift 1: 1770 med friherrinnan Ulrika
Elisabet von Liewen, 2: 1777 med grefvinnan
Eleonora Wilhelmina von Höpken, dotter af
riksrådet och kanslipresidenten, grefve
Anders Johan von Höpken (se nedan).
