landtmarskalk vid riksdagen 1800; den föregåendes son. Född d. 15 okt. 1756, tre månader efter faderns död.
Minnet af och tacksamheten för B:s faders själfuppoffring för konungamakten föranledde Gustaf III att på allt sätt uppmuntra sonen, bl. a. genom att vid knappa tjugutvå års ålder bekläda honom med den nyinstiftade värdigheten: »en af rikets herrar», och samtidigt betro honom bära sedermera Gustaf IV Adolf till dopet. B. ägnade sig för öfrigt till en början åt den militära banan å hvilken han avancerade till kaptenlöjtnant vid lifdrabanterna, men tog afsked redan 1787.
I och med den börjande oppositionen mot Gustaf III inom adelns led, brast vänskapen snart sönder mellan denne och B., som redan riksdagen 1786 återfinnes bland oppositionen och vid den följande, 1789, bland dess spetsar. Då efter Gustaf III:s strafftal till adeln d. 17 febr. å rikssalen, icke allenast Fersen utan flera andra anmälde sig att tala, befallde konungen vredgad adeln att förfoga sig till sitt samlingsrum, hvarvid B. hördes högt yttra: »jag går icke,» men tack vare Fersens auktoritet hörsammade adeln konungens befallning. När konungen därpå beredde sig att genomdrifva säkerhetsakten, fann han skäligt att försäkra sig om de förnämsta oppositionsmännens personer, bland dem äfven Brahe, som en kort tid hölls fängslad å sina rum. Af sitt stånd hedrades han åter ej blott med plats i bankoutskottet utan äfven med uppdrag som riddarhusdirektör, hvilket uppdrag oafbrutet förnyades till och med 1815 års riksdag. Äfven vid riksdagen i Gefle 1792 befann sig B. inom oppositionens främsta led och umgicks förtroligt med Pechlin, men på Gustaf III:s dödsbädd ägde en slags försoning rum mellan honom och B.
När riksdag härnäst sammanträdde, 1800, voro förhållandena i mångt och mycket förändrade. Oppositionen å riddarhuset, som förut haft en aristokratisk prägel, var nu genomträngd af tidens frihets- och jämlikhetsidéer, för hvilka åter de gamla banérförarna stodo tämligen främmande, bland dem B., som af förmyndarregeringen 1794 gjorts till serafimerriddare. Han gjordes nu till landtmarskalk, i hvilken egenskap han var ett blindt redskap i den förslagne J. K. Tolls händer och visade sig allt annat än kapabel att handhafva klubban. Tydligast visade sig detta vid behandlingen af finansplanen, då oppositionen yrkade, att bevillningen endast skulle fastställas å viss tid och ej till nästa riksdag, hvarpå landtmarskalken inföll, »att detta förstodes af sig själf,» och voteringspropositionen antogs. När protokollet vid följande sammanträde skulle justeras för att afgå till de andra stånden, fordrade oppositionen, att ofvannämnda förbehåll skulle inflyta, men Toll bestred, att någonting annat än propositionens ordalydelse skulle upptagas, hvaruti B. fogade sig, förmenande, att orden ifråga endast innehållit »hans enskilda tanke». Härpå följde det stormiga uppträde, då Hans Järta, P. A. Tamm m. fl. afsade sig adelsskapet och andra sin riksdagsmannarätt, så länge B. ledde adelns förhandlingar.
Ehuru B. äfven bevistade efterföljande riksdagar, var hans egentliga politiska roll härmed utspelad. Hans börd och samhällsställning beredde honom en mängd yttre utmärkelser, men han tillbragte sina återstående dagar hufvudsakligen i det enskilda lifvets lugn, personligen aktad för rättrådighet och anspråkslöshet samt afled i Stockholm d. 12 dec. 1826.
Gift 1: 1779 med friherrinnan Ulrica Catharina Koskull och 2: 1806 med sin föregående hustrus brorsdotter friherrinnan Aurora Wilhelmina Koskull.
