skald, den förg. kusins son. Född d. 6 juli 1859 på Olshammar. Föräldrar: öfveringeniören vid lots- och fyrinrättningen, öfverstelöjtnanten Nils Gustaf von Heidenstam och Magdalena Charlotta Rütterskiöld.
Redan vid sjutton års ålder började H. studera på målaren Gérômes atelier i Paris, men då målarkonsten icke tillfredsställde hans skaparelust, lämnade han »den röda staden» och begaf sig ut på vidsträckta färder till Italien, Grekland och österlandet. Efter sin hemkomst till fosterjorden debuterade han 1888 med diktsamlingen Vallfart och vandringsår, hvari han besjöng »lifsglädjen» och upprullade färgglödande, af stor sinnrikhet präglade, bilder från det glada österland, som han såg i sin fantasi. Med denna diktsamling, hvari en ny och storartad formkonst får uttryck, blef H. i ett slag en i sitt land berömd man. »H. kom som segraren, hvilken med den snillrike eröfrarens rätt uppenbarar sig i ett främmande land som från detta ögonblick är hans». Den protest, som H. i sina dikter förkunnade mot den då i vår litteratur rådande reaktionen med dess grå och nedtryckande skildringar ur hvardagslifvet, fortsatte han i broschyrerna Renässans, 1889, och Pepitas bröllop, 1890, den senare skrifven i förening med 0. Levertin. Han utgaf vidare 1888 reseskildringarna Från Col di Tenda till Blocksberg och 1889 romanen Endymion, hvari han ännu en gång skildrar det till döden dömda österlandet. I dessa båda arbeten ådagalägger H., att han är en stor och originell formens mästare äfven på prosa. 1892 utkom det stora verket Hans Alienus, »lika rikt på idéer som fullt af poetisk skönhet», en storslagen fantastisk prosadikt med inledande och afslutande versifierade stycken, ett poetiskt återgifvande af hvad skalden i känslor och stämningar upplefvat under de gångna åren. Men det är icke mera den öfvermodiga, uppsluppna glädjen, som gör sig gällande, utan en viss melankoli kommer till utbrott. Tonerna bli djupare än förut. Pilgrimen längtar hem till sitt eget land. Och i Dikter, 1895, tager sig vemodet allt starkare uttryck, samtidigt som skalden framtrollar de mest imponerande svenska bilder. »Intet af de stora kulturländerna, Swinburnes England möjligen undantaget, har i detta ögonblick en lyriker, som i fantasiens storhet och i känslans universalitet går upp mot H., sådan han framträder i sina nya dikter.»
Efter en studiemesa 1895--96 i Ryssland utgaf H. Karolinerna, 1897--98, en serie berättelser på prosa i två band, något af det mest storslagna som skmifvits på svenskt tungomål. I enkla, alltid lefvande, omväxlande bilder framträder här hela det svenska folket med dess hjältemod, dess blinda tro på sin grubblande, tragiske, stundom liksom af ödet hypnotiserade konung. »Ingen skall kunna jäfva fantasiens underbara flykt eller skildringens fyllighet och värme eller blickens skärpa i dess präktiga taflor från den stora ofredens dagar. De tillhöra den yppersta prosa, som den svenska litteraturen har att bjuda vid det nittonde seklets slut.»
»Älskadt vare det folk, som i sin storhets fall gjort sin fattigdom ärad inför världen!» Så ljuda slutorden, och de bilda, kan man säga, det tema, hvarom hela arbetet rör sig. I själfva verket utgör det ett ståtligt äreminne öfver det folk, som ej utan skäl sett sina mest typiska egenskaper afspeglade hos den hjälte, som bildar skaldeverkets medelpunkt, men ett äreminne, fylldt ej af ihåliga fraser, utan af äkta svenskt patos och därtill af det intensiva lif, som endast inspiration och snille i förening mäkta förläna de döda typerna».
Skalden hvilade emellertid icke länge på sina lagrar, utan har sedan i rask följd utgifvit Tankar och teckningar, 1899, där man bl. a. påträffar den i en tidskrift redan 1897 publicerade träffande och kvicka uppsatsen »Om svenskarnes lynne», Sankt Göran och draken, 1900, berättelser och dramatiska utkast, hvari man »har förnimmelsen af en stark andlig kraft, af med smärta genomkämpade själsstrider och af en stundom med ångest blandad hänförelse för en högre jordisk tillvaro, en rening af lifvet genom själföfvervinnelse och en förnyelse af detsamma genom en ny konst och religion,» samt, 1901, Heliga Birgittas pilgrimsfärd, en egendomlig framställning af den på sitt kall orubbligt troende abedissan. Ytterligare har H. publicerat Modern barbarism, 1894, hvari han fördömer restaureringsraseriet beträffande gamla, märkliga byggnadsverk, och Klassicitet och germanism, några ord om världsstriden, 1898.
Gift 1) 1880 med friherrinnan Emilie Uggla; 2) 1896 med Olga Matilda Wiberg.
har ytterligare utgifvit Skoqen susar, Berättelser och sagor 1904 och berättelsen Folkungaträdet -- Folke Filbyter, med ämne från folkungatiden, 1905.
Gift 3: 1903 med Anna Margreta Charlotta (Greta) Sjöberg.
