Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hjalmar Holmquist, Svenska kyrkan under Erik XIV. Översikt över nyare forskningar och försök till en omvärdering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska kyrkan under Erik XIV. 297
medges ej ens för »den, som av undersåtarna är uti något högt
stånd». 3. Finns det då inget förhållande, under vilket
undersåtarna med gott samvete kunna uppsäga överheten tro och
lydnad? Jo. Om överheten är fången eller flydd och ej har
förmåga att försvara sina undersåtar, har man rätt ge sig under
annan överhet. Och om överheten medvetet eller omedvetet
sköter sig så uselt, att »ipsa res publica» föres till undergångens
rand (adducatur in præsentissimum discrimen), ha undersåtarna
rätt att göra uppror och skaffa sig annan överhet. Detta
sistnämnda stred uppenbart mot Luthers åskådning; Luther
förvägrade under alla förhållanden undersåtarna revolutionsrätt
och påyrkade i stället så mycket mer energiskt anlitandet av
den offentliga meningens sedliga tryck för att ändra ett
tyranniskt regemente. Från denna ståndpunkt avvek ej heller den
ovannämnda, av Laurentius 1561 anbefallda svenska Margarita
theologica i sitt kapitel om överheten. Melanchthon synes ock
väsentligen ha hållit sig inom den lutherska ramen, om än med
någon oklarhet. Han gillade tyrannmord, om tyrannen gjorde
sig skyldig till uppenbar privat orätt, men tänkte sig ej en
undersåtarnas upprorsrätt. Här gällde regeln: tolerandum esse
injustitiam, ut moneat rerum iudicatorum auctoritas. Calvin
bestred lika bestämt som Luther de enskilda undersåtarnas
upprorsrätt, liksom han hävdade deras skyldighet till det
passiva, lidande motståndet, då furstens regemente gick mot Guds
bud. Men så kommer det världshistoriskt betydelsefulla tillägget
i slutet av hans Institutio (här citerat efter den definitiva
upplagan 1559): De privatis hominibus semper loquor. Nam si qui
nunc sint populäres magistratus ad moderandam Regum libidinem
constituti (quales.....et qua etiam forte potestate, ut nunc
res habent, funguntur in singulis regnis tres ordines, quum
primarios conventus peragunt), adeo illos ferocienti Regum
licen-tiae pro officio intercedere non veto, ut, si Regibus impotenter
grassantibus et humili plebeculae insultantibus conniveant, eorum
dissimulationem nefaria perfidia non carere affirmem, quia
po-puli libertatem, cuius se Dei ordinatione tutores positos norunt,
fraudulenter produnt. Här hävdade sålunda Calvin, att folken
genom sina lagliga organisationer, ständerna, ägde rätt till öppet
motstånd, där furstens regemente hotade statens bestånd och
undersåtarnas välfärd. Denna kalvinska uppfattning utvecklades
vid 1550-talets slut i ytterligare tillspetsning av John Knox och
omsattes i praxis genom kovenantet och The Uproar for the
religion i Skottland. Laurentius Petris argumentering häntyder
på en kompromiss mellan luthersk och kalvinsk uppfattning,
med en av de yttre förhållandena frampressad glidning mot den
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
