Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Lagerroth: Revolution eller rättskontinuitet? Till belysning av det juridiska utgångsläget för de stora författningsändringarna i Sveriges nyare historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mer tillhörigt konungamaktens medverkan än hela
rikslagen. Intet tvivel funnes om att alla grundlagar och tidigare
despotiska författningar överlag vore upphävda och folkets
representanter försatta i frihetens tillstånd samt innehavare
av högsta makten. Den, som ägde makt att av- och
tillsätta kungar, att taga och giva kronor, kunde icke äga
någon över sig i makt. Medan man ännu hade denna makt
inne och förrän man åter givit bort den till större eller
mindre del, borde man så föranstalta om den
desorganiserade statskroppens reorganisation, som vore enligt med
upplysta medborgares opinion [1]. Argumenteringen företer en
påfallande likhet med resonemanget i Hambrés sist refererade
broschyr och visar, att man 1809 verkligen i motsats till
vad fallet var 1719 kände sig försatt in statu naturali.
Beslutet om regeringsformens antagande har icke fattats
i överensstämmelse med vad dittills gällande rätt bestämde
i fråga om grundlagstiftning. Att iakttaga en sådan
kontinuitet med det förgångna var omöjligt redan av den grund,
att 1789 års FSA förklarat grundlagarna orubbliga. Icke
heller har man med ignorerande av detta förbud mot all
grundlagstiftning fallit tillbaka på de regler för sådan, som
dessförinnan varit gällande. Konungens medverkan ville
man lika litet veta av 1809 som 1719. Skillnaden var blott
den, att man sistnämnda år kunde ställa sig på det lagliga
valrikets grund, sistnämnda icke. Då bönderna gjorde
svårigheter att godtaga förslaget till regeringsform sådant det
presenterades dem, hade det varit frestande att nu
acceptera Gustav III:s uppfattning 1789, att 3 stånds beslut skulle
gälla som ständernas, även när det var fråga om
grundlagstiftning. Så opportun var man dock icke. Adeln ville icke
desavouera dem, som tjugo år förut kämpat mot det
gustavianska enväldet. Kravet på bondeståndets medverkan
vidhöll den i det längsta och förde ju också sin vilja igenom.
För att förmå ståndet medge, att dess talman underskrev en
grundlag, konung och 3 stånd ansågo, att det redan antagit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
