Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - D. Herrnhutarnes mission - Herrnhuts betydelse i missionshistorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 113 -
Till denna världsomfattande uppgift hämtar man kraft allena af
Herrens ord och löften. Man vågar i tron fullt ut lika mycket som
i apostlarnes dagar, och Jesus låter bröderna icke komma på skam.
Historien har ådagalagt det: Herren var med dem. Vi se en
ljusglimt af ryttaren på den hvita hästen.
Nästa egendomlighet är, att missionen i Herrnhut i fullaste
mening blir en försainlingssak, den stora lifssaken inom
församlingen. Det är icke en enstaka man, som hör Herrens kallande röst
och går åstad; det är icke en konung, som landsfaderligt vill draga
försorg om tillgodoseendet af sina undersåtars andliga behof — det
är ett samhälle, som gemensamt vill tjäna Herren, det är Guds folk,
hvars hjärtan förenas i Guds rikes största gärning. Bakom
Herrn-huts missionärer står en bedjande församling, som bär dem på
förbönens armar, under det att de kämpa. Därför led missionen ej heller
någonsin brist på krafter *); dignade tio, så gingo tjugo ut i stället, och
stupade ledarne, så förde dock samhällets gemensamhetsanda saken
framåt. Och från missionsfältet vände välsignelsen tillbaka till
moderförsamlingen, så att man, såsom det ofta sagts, icke kan bestämdt
afgöra, om missionen mottagit mest från Herrnhut, eller Herrnhut
från missionen. Det är hednamissionens stora uppgift, som bevarat
Herrnhut från att tvina bort, liksom andra fria mindre samhällen, eller
att skrumpna hop i sektanda. Ja, under rationalismens tidehvarf var
det lifvet på missionsfältet, som blef ett värn och en källa till
förnyelse för lifvet i själfva Herrnhut.
Bland de speciella missionstankar, som Herrnhut fostrat, nämna
vi här de tre viktigaste.
Herrnhut hade inga teologer att utsända, men det gaf, hvad det
egde: enkle och anspråkslöse lekmän med en brinnande tro och en
oöfvervinnljg, ihärdig offervillighet. Det har sålunda visat världen,
att det ofta hos sådant folk finnes det yppersta material till
missionärer.
Herrnhut öfverensstämmer med Halle däri, att man icke bör
begynna missionen med dop och kyrklig organisation, utan med ordets
förkunnelse för att verka omvändelse. Och nu var Herrnhuts
evangelium i särskild mening blodets evangelium, förkunnandet
stoliskt nit i tjugo år (1736 — 56) drog rundt omkring i världen och under svåra lidanden
uppsökte judarne öfverallt och vittnade inför dem. Efter stiftarens bortgång ledde han
det Callenbergska institutet till sin död 1776. Under rationalismens välde vissnade äfven
denna planta bort, och institutet nedlades 1792.
*) Brödraförsamlingen, hvars samlade antal aldrig öfverstigit 70,000 (nu 33,000)
själar, har intill våra dagar utsändt mer än 2,000 missionärer.
H. Ussing, Illustr. Missionshistoria. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
