Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Martyrtiden på Madagaskar - Sydafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 282 - -
En gammal kvinna blef genomsågad, fjorton framstående kristne
blefvo stenade; de, som icke dogo däraf, halshöggos, och deras
hufvuden spetsades på pålar. Men vid nattens inbrott smögo sig
vännerna ut till afrättsplatsen, bortjagade de glupska hundarna, svepte in
liken och buro dem hem för att begrafva dem i tysthet. Femtiosex
personer måste dricka tangena, hvaraf 8 dogo; 57 blefvo smidde i
bojor, 5 — 7 tillsammans, och förviste till öns febertrakter, hvarest
öfver halfva antalet omkom. Ellis medförde sedermera till England
de bojor, som ett stackars offer burit i 3 år; de vägde 28 kilo.
Förföljelsen varade i fem år. Men 1861 insjuknade
drottningen. Intet trollmedel kunde hjälpa henne, och den 16 aug. dog hon.
Hennes son utropades till konung under namn af Radama II, och
»solen gick ej ned, förrän han lofvat alla sina undersåtar lika skydd,
och förkunnat, att det stode en hvar fritt att efter sitt eget samvete
dyrka Gud.» Fängelserna öppnades, de landsflyktige återkallades, och
ett stort jubelår tog sin början. Missionären Ellis, som redan var på
väg dit, mottogs med den största hedersbetygelse af konungen, med
innerligt jubel af martyrernas släkt och andre kristne, och snart kunde
missionsarbetet åter upptagas med friska krafter. I tjugofem år hade
fienden rasat, och portarna hade med all mänsklig makt hållits stängda.
Men Kristi evangelium, som en gång slagit rot i landet, hade icke
kunnat utrotas, och med förvåning såg man, huru Herrens verk gått
framåt och församlingen vuxit och utvecklats utan ledning eller hjälp
af någon missionär.
Sydafrika.
Londonmissionens arbete i Kaplandet, hvars banbrytare, van
der Kemp, vi redan hafva lärt känna (sid. 153), utbredde sig under
loppet af de första tjugo åren vida omkring, men var i hög grad i
behof af mera tillsyn och större enhet. Därför blef d:r Philip, en
ansedd präst från Aberdeen, erfaren och begåfvad med en kraftfull
vilja, utsänd till Kap 1819 för att undersöka förhållandena och
följande år utnämnd till uppsyningsman öfver missionen i Sydafrika,
en syssla, som han i en hel mansålder († 1851) skötte med
öfverlägsen skicklighet. Med en förträfflig hustru vid sin sida, hvilken
bar sin del af hans bördor genom att öfvertaga hela
räkenskapsväsendet och rapporterna, var han outtröttlig i att öfvervaka och
uppmuntra de vidt omkring spridda stationerna, hvilka vid hans ankomst
nästan alla behöfde mycken eftersyn, men som det lyckades honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
