- Project Runeberg -  Sehlstedt i Ny Illustrerad Tidning / 1871 /
167:1

(1865-1874) Author: Elias Sehlstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På Djurgården

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Och jag andas så fritt,
Se’n jag bojan blef qvitt,
Der jag låg så försagd.
Nu är solen så ljuf,
Nu är Flora så snäll:
Ifrån morgon till qväll
Drar hon stuf efter stuf,
Som den finaste dräll,
Slät och konstmessigt lagd
Öfver dalar och berg
Med en klarhet och färg
        Som smaragd.

Nu jag vill mig förströ
I den blommande vår.
Jag skall ned till min sjö,
Det må gå hur det vill,
För att se hur han mår;
Om han re’n qvicknat till
I den glödande sol
Efter kyla och snö,
Efter fjällvindars ras;
Om han har som i fjol
Samma sätt och begrepp
Att raljera med skepp
        Och galjas.
Jag skall nämna mitt namn,
Jag skall sjunga min säng.
Kanske ännu en gång
Att mitt namn igenkäns,
Att jag sluts i hans famn
        Som en väns.

                En Fjäril.

Jag älskar naturen i det gröna
Bland vestans och lundernas sus.
Jag hyllar det varma och sköna,
Jag lefver af blommor och ljus.

Jag otålig är till mitt sinne,
Och nu är mitt tålamod slut.
Jag tycker att tiden är inne:
Syrénhäck, var god och slå ut!

                En myggsvärm.

Upp genom luften! Ja, det förstås!
Bort öfver hafven! Nej, dra för katten!
Hafvet vi skaptes ej för, gunås!
Vi aldrig haft tycke för vatten.
Fria vi sväfva i vårsolens brand,
Fiskarna gerna för oss må man sumpa,
Vilja vi ha oss en tår uppå tand,
        Då händer ibland
Att menskor som vinfat vi pumpa.

Se hvilka kryp uti jordens mull!
Vingade äro vi englar like.
Luften, vi andas, af balsam är full
Och stort vårt eteriska rike.
Lustigt vi svinga oss dagen lång,
Hänga på solstrålar fast och gunga.
Sängdags för menskan romanser vi sjunga,
Fast hon, tyvärr, ej begriper vår sång.

En Gök.
Ho-ho! ho-ho! ho-ho!

                Poeten.

Ja, jag kunde väl tro,
Att du våren ej glömt,
Att du ej gaf dig ro,
Fast du länge dig gömt.
Och nu ser jag, du mins
Att en Djurgård det fins,
Hvarest vännerna bo.
Och en vår utan gök
Som oss gjorde besök,
Vore nonsens och prat,
Som förtjente vart hat;
Vore indelikat,
Vore snarlik ett kök.
        Utan mat.

Var välkommen igen,
Jovialiske vän!
Ingen ursäkt, jag ber!
Var så god och sitt ner!
Var så artig och gal!
Det fins tallar och gran,
Det fins björkar och al,
Det fins rönnar och sälg!
Du är gammal och van:
        Kom och välj!

Du kan kallas med fog
Vårens slag-ur i skog.
Du har tiden om hand:
Då du knäpper ibland
Vet du dagar och år,
Huru länge man får
Göra skutt uppå skutt
Öfver haf öfver land,
Uti dumhet och bragd,
Uti allvar och lek,
Innan man blir uppsagd
Och man ligger här blek
        Och kaputt.

Raljeri, raljeri!
Lilla gökstjert, förlåt.
Att jag dumt bar mig åt!
Det var blott fantasi
Utan rim och reson,
Som ibland går i arf
Uti all poesi.
Låt oss byta om ton!
Jag med dig endast togs:
Jag är glad som en sparf,
Låt oas slå några hvarf,
Låt oss följas till skogs!


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 16:02:50 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sehlniltid/1871/0008.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free