Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Femtio års fälttåg : Frälsningsarmén i Sverige 1882—1932 - XIII. Femårsperioden 1888—1892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femtio års fälttåg,
och syflickor. Längst bort sutto pojkarna, gatpojke i knä på gatpojke.
Och i porten var det slagsmål mellan dem som inte kommo in.
Estraden var tom. Klockan hade inte slagit, föreställningen inte börjat.
En visslade, en log. Bänkar sparkades sönder. ’Stridsropet’ flög som
en drake mellan hoparna. Publiken roade sig själv.
Sidodörren öppnades. Kall luft strömmade in i rummet. Kaminelden
blossade upp. Det blev tystnad. Uppmärksam väntan drog genom salen.
Äntligen kommo de, tre unga kvinnor bärande gitarrer och med
ansiktena nästan dolda av bredskyggiga hattar. De störtade på knä, så snart
de hade hunnit upp för estradens trappsteg.
En av dem bad högt. Hon lyfte huvudet, men slöt ögonen. Stämman
skar som en kniv. Under bönen var det tyst. Gatpojkar och hamnbusar
voro inte ännu komna i farten. De väntade på bekännelserna och de
upplivande melodierna.
Kvinnorna grepo sig an med sitt arbete. De sjöngo och bådo, sjöngo
och predikade. De logo och talade om sin lycka. Framför sig hade
de en parterr av hamnbusar. Dessa började resa sig, de stego upp på
bänkarna. Det drog ett hotfullt larm genom skarorna. Kvinnorna på
estraden sågo skymtvis förskräckliga ansikten genom den rökiga luften.
Männen hade våta, smutsiga kläder, som luktade illa. De spottade tobak
varannan sekund, svuro vid varje ord. Dessa kvinnor, som skulle kämpa
med dem, talade om sin lycka.
Vad denna lilla armé var tapper! Ack, är det icke vackert att vara
tapper? Är det inte någonting stolt att hava Gud med sig? Det var
inte lönt att skratta åt dem i de stora hattarna. Det var det troligaste
av allt att de skulle besegra de valkiga händerna, de grymma ansiktena,
de hädande läpparna.
’Sjung med!’ ropade frälsningssoldaterna, ’sjung med! Det är gott
att sjunga.’ De stämde upp en känd melodi. De knäppte på gitarrerna
och togo om samma vers gång på gång. De fingo en och annan av de
närmast sittande med i sången. Men nu dånade nere från dörren en
lättsinnig gatvisa. Toner kämpade mot toner, ord mot ord, gitarr mot
visselpipa. Kvinnornas starka, övade röster stredo mot pojkarnas hesa
målbrottsstämmor, mot männens brummande basar. Då gatvisan var
nära att duka under, började man stampa och vissla nere vid dörren.
Frälsningssången dignade som en sårad kämpe. Bullret var fruktansvärt.
Kvinnorna störtade på knä.
De lågo som maktlösa. Ögonen voro slutna. Kropparna vaggade i tyst
smärta. Larmet dog. Frälsningskaptenen började ögonblickligen: ’Herre,
alla dessa skall du göra till dina. Tack, Herre, att du vill föra dem
alla in i din krigshär! Tack, Herre, att vi få föra dem till dig!’
Folkmassan gnisslade, tjöt, skränade. Det var som om alla dessa
strupar hade kittlats av en skarp kniv. Det var som om människorna
hade fruktat att bli övervunna, som om de hade glömt att de hade
kommit frivilligt.
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
