Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Supplement till band IV - 1. Sammanhängande kapitel - Förmyndarregeringens finanser och politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
få in de pengar, som behövdes för att hålla samhällsmaskineriet
i gång. Denna tekniska ofullkomlighet vidlådde emellertid
i högre eller lägre grad de statsekonomiska förhållandena i
de flesta dåtida stater. Frankrike och Holland voro väl de
enda lyckliga undantagen. En statsskuld, som uppgick till
tre, fyra gånger rikets normala årsinkomst, var icke
oöverkomligare än månget annat lands på den tiden, och en samlad
målmedveten regeringsmakt skulle säkerligen ha lyckats både
undvika onödiga utgiftsposter och förmå ständerna till extra
ordinarie skattehjälp i penningar, fast fredstid rådde. Men
här fanns ingen Axel Oxenstierna, som kunde taga ledningen
av det hela.
För att utreda de statsfinansiella frågorna tillsattes slutligen
en särskild kommission, vilken år 1668 avlämnade ett betänkande,
som fått namnet Blå boken. Skoningslöst — men
också tendentiöst — blottades här den svaghet i riksstyrelsen,
som hade en av sina huvudorsaker i oenigheten mellan De la
Gardie och Bonde. Kommissionen slutade sitt betänkande
med att anvisa botemedel i huvudsaklig överensstämmelse
med de grundsatser, som Gustav Bonde förfäktat. Men De la
Gardie tog Blå boken som en personlig förolämpning. »Ingen
motgång har mera sårat mitt hjärta», bedyrade han.
Onekligen hade han också vissa skäl att känna sig sårad, ty han
kunde faktiskt påvisa, att en del av uppgifterna i betänkandet
icke voro med sanningen överensstämmande. Saken var
nämligen den, att Blå bokens tillskyndare blivit vilseledda av
underordnade tjänstemän i räknekammaren, vilka varit
förbittrade över De la Gardies störande ingripande i
förvaltningen. Kommissionens medlemmar förvandlades sålunda från
åklagare till anklagade, och De la Gardie, som hade ordet
i sin makt, tog loven av dem med en egen utredning, som gick
i den ljusblå optimismens tecken.
Trots all kritik av dessa skönmålningar uppgjorde han
ett par månader därefter en riksstat för 1669 i samma
optimistiska stil som hans utredning. Han ökade inkomstsidan
genom att helt enkelt — på papperet —höja avkastningen av
sådana inkomstkällor som kopparhandeln och sjötullen samt —
framför allt — subsidierna. Trots tidigare upprepade
besvikelser, när det gällde att verkligen få ut de utlovade
pengarna, upptog han på sistnämnda post penningunderstöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
