Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt land blir en stormakt - Svenskarnes tåg längs »Prästgatan»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Soldaterna kastade sig genast ned och började plocka upp de
kringrullande guldmynten, och för syns skull lämnade de
en liten procent därav till konungen. Men Gustav Adolf,
som såg, var det mesta hamnade, sade skrattande: »Låt
vara, gossar! Efter det nu en gång har fallit i edra händer,
så mån i ock behålla det.» En sägen är, att vid
plundringarna i Würzburg och Marienberg svenska soldater med
sina hattar mätte upp de guldmynt, som föllo på deras lott.
En svensk ämbetsman skriver hem från dessa trakter:
»Våra finnepojkar, som nu vänja sig vid Vinlandet där uppe,
lära ej så snart komma till Savolaks igen. I de livländska
krigen måste de ofta taga till godo vatten och möglat bröd
till ölsupa; men nu gör finnen kallskål i stormhatten med
semla och vin.»
Naturligtvis klagade stadens invånare över den
ovälkomna inkvarteringen av kättarkonungens krigare, som
stundom kunde förgå sig med »fula ord» och övergrepp. Men
katolikernas jämmer blev icke mindre, när de en gång fingo
mottaga sina egna trosförvanter, de kejserliga soldaterna.
Och mot würzburgarnes veklagan över Gustav Adolfs
soldater är det intressant att ställa de nürnbergska krönikornas
uttalanden: »Soldaternas gudsfruktan var som deras konungs.
Deras samtal brukade röra sig om Gud och Hans hjälp.
Ehuru de blevo berusade av druvans saft, vid vilken de
voro ovana, hörde man dem icke svärja, ej heller märkte
man bland dem osedlighet eller andra laster, utan de höllo
god manstukt. Det synes otroligt för den som ej sett det
med egna ögon», tillägger krönikan. Och i kyrkböckerna
från den lilla staden Sommerhausen vid Main antecknar
den gamle skolmästaren därstädes om dessa krigare från
Norden: »När den infödde svensken eller finnen först kom
över till Tyskland, såg man honom alltid förrätta bordsbön,
innan han satte sig ned att äta; och när han slutat sin måltid,
räckte han handen åt värden och värdinnan och tackade
hövligt för undfägnaden.»
Om konungens besök i den lilla staden, där de
kejserliga soldaterna förut farit hårt fram, berättar samme
sagesman: »Jag ser honom ännu för mig, den
vördnadsbjudande, ridderlige krigshjälten, huru hult och nedlåtande
han lyssnade till den darrande borgmästaren och därefter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
