Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur vårt folk fick krafter att bära de tunga krigsbördorna - En storman i andens värld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på förbemälde dag gå åstad till att ringa, sade klockaren:
’Töva litet! Jag vänter efter en karl.’ Och litet därefter
kom den samma, nämligen en som heter Pär i Haslebäck,
en döver; och han lade sig under klockan, medan Siman ringde.
Och den döve bekände det, och sade: ’Klockaren bad mig så
göra, och ville därmed hjälpa mig till min hörsel igen.’
Klockaren kunde intet neka därtill, men han sade sig intet
hava ment något ont därmed. När nu samma Siman, Pärs
dräng i Ulvesta, skulle samma dag ringa annan gången, så
var klockan sönder och skräll såsom en söndrog panna.»
Domen löd på att »efter han en sådan vidskepelse haver
brukat med deras klocka, så blev han sagd ifrån sitt ämbete
och den uppbörd, som honom härefter kunde tillfalla, och
skall tillika med den döve stå 3 söndagar å rad i vapnehuset
där hemma».
Klockaren i Grytnäs tyckes ha varit en smart karl. Han
hade »brukat klockstapelen till halmlider». Därför skulle han
nu giva två marker penningar till de fattiga.
En stor filur var Erik Larson i Almö, »som haver låtit sig
viga med sin hustru med krona och utslaget hår, och hon
var havande. Men han svor därpå, att hon intet var havande,
och bad, att den onde skulle taga benen, som han stod uppå,
om hon var så — ty han hade lagt hönseben uti sina skor,
och svor därföre dristeliga emot sitt samvet.»
Störande av gudstjänsten måste rätt ofta av domkapitlet
beivras. I Skultuna kyrka hade t. ex. en dräng vid namn
Jöran Person »under predikan givit en liten gosse snuvtobak,
därav gossen haver ropat och en stor förargelse skedd är i
kyrkan». Både drängen och en annan »tobakssupare», som
ställt till förargelse, fingo stå i vapenhuset några söndagar.
Synd tycker man det var om den sexårige pilt, som vid en
begravning i kyrkan »fick ont av en slem likstank, så att
han kastade upp i kyrkan i sångestolen» och till på köpet
skulle av sina föräldrar »näpsas därföre med ris». Men inte
nog med det: de stackars föräldrarna skulle »sedan för den
förargelse, som skedd är, giva en daler till de fattiga».
En dylik malör räknades nämligen alltid såsom störande
av gudstjänst och var i lindrigaste fall belagd med kyrkoplikt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
