Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En konung som samhällsomstörtare - Den märkligaste riksdagen under vår stormaktstid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den andra frågan besvarades sålunda, att konungens plikt
att styra riket »med råds råde» ej innebure något annat, än
att allt avgörande av de ärenden, som Kungl. Maj:t
»prövade nödigt meddela rådet», ju måste »vara alldeles
beroende utav Hans Maj:ts eget goda och rättvisa
beslut och högförnuftiga förordnande». Och eftersom
Hans Maj:t nu vore en myndig konung, »vilken efter lag och
laga stadgar styrer rike sino som sitt eget av Gud förlänta
arvrike», så vore Hans Maj:t ock »allenast inför Gud
responsabel för sine actioner[1]». Samma dag gav konungen
sin »nådigste approbation[2] uppå riksens ständers förklaring».
Därmed slutade 1680 års skickelsedigra riksdag. Den
samhällsklass, som dittills lett Sveriges öden, hade fått sin dom,
och den domen var vorden en dödsdom.
På nyåret 1682 fick rådet mottaga ett meddelande från Hans
Maj:t, att dess medlemmar ej mer skulle benämnas riksråd
utan kungliga råd, enär det förra namnet vore »ett
separationsnamn», som kunde ge anledning till »det vidrige omdöme
om Vårt regementes förande och styrelse, såsom skulle den
bestå av en söndrad makt och myndighet», så att en del av
regeringsmakten ansåges tillhöra konungen och en annan del
rådet. Genom ett offentligt påbud kungjordes denna
förändring i rådsherrarnes ställning, varigenom de förvandlades
till konungens tjänare utan någon självständig makt och myndighet.
Kort därefter lät Karl rådsherrarne förstå, att de samtliga
borde inlämna sina avskedsansökningar. Då kom också den
ene efter den andre in med anhållan — alla lika lydande och
av konungen själv formulerade — »att få tillbringa sina
övriga år på landet». I åtta fall av femton biföll konungen
avskedsansökningarna. De riksråd, som fingo stanna kvar,
förlorade emellertid så gott som all politisk betydelse och
tjänstgjorde nästan uteslutande som högsta domstol.
Litteratur:
Severin Bergh, Rangstriderna inom adeln under
1600-talet. (Historisk Tidskrift för år 1896.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
