Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII:s anfallskrig mot August - Sveriges sista bragd som evangelisk stormakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustav Adolfs efterträdare fordrade av Tysklands kejsare
en försäkran om religionsfrihet för luteranerna i Schlesien,
sådan som westfaliska freden givit dem. Jesuiterna hade
nämligen under tidernas lopp förmått österrikiska regeringen
att i uppenbar strid mot denna fred fråntaga luteranerna en
mängd kyrkor och överlämna dem åt katolikerna, stänga de
luterska skolorna i flere församlingar samt tvinga barnen att
gå i katolska processioner och åhöra mässan, ja föra bort dem
i kloster att uppfostras av jesuiter. Blott djupt inne i
skogarna och på andra undangömda platser hade de förföljda
kunnat samlas till gudstjänst.
De stackars protestanterna hade anropat Karl om skydd,
och han hade lovat dem sin hjälp. Det överensstämde
nämligen med den ställning, Gustav Adolfs segrar och
westfaliska freden givit Sverige inom Tyska riket, att där föra
protestanternas talan. Det hade även Karl XI gjort, och Karl
XII hade under flere år följt frågans läge, fast besluten att
vid lägligt tillfälle gripa in. Redan på sommaren 1705, då
han med sin armé stod nära inpå Schlesiens gräns, hade
ombud för dess förtryckta protestanter kommit till hans
läger och klagat sin nöd för honom; och året därpå, under
tåget genom denna landsända, lovade han hjälpa dem. Jöran
Nordberg har en enkelt rörande berättelse om en gammal
schlesisk skomakare, som vid svenska härens övergång av
Oder griper tag i konungens stigbygel och ej vill släppa den,
förrän Karl med handslag lovat honom att hjälpa
schlesierna. Även Polens och Sachsens protestanter hade förut i
konungen funnit en varmhjärtad beskyddare, och en av
anledningarna till Karls motvilja mot att sluta förbund
med Ludvig XIV var, att denne förföljt protestanterna i Frankrike.
Med harm i hjärtat fann sig det kejserliga sändebudet
nödsakad att råda till eftergift. Han tog skadan igen i sina
brev till Josef, där han utgjuter sig över sin vederparts »vilda
humör». Han yttrar t. ex.: »Jag har icke att göra med en
resonabel utan med en rentav vild människa — för att
icke säga något värre om ett krönt huvud.» Men kanske hade,
anmärker en forskare, en mera »resonabel» karl ej vunnit
en så fullständig seger, som den Karl slutligen hembar.
Josef fick nämligen svälja förtreten och underteckna det fördrag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
