- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / IV. Karl XI:s och Karl XII:s tid /
667

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Alt-Ranstädt till Perevolotjna - Genom Polen och Lithauen till ryska gränsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin befästa ställning, i det längsta förföljd av svenskarne.

Konungen hade under hela slaget varit främst som alltid,
»varest krut luktade och värjespetsen blänkte», såsom
dragonlöjtnanten Lyth uttrycker sig.

Drabanterna hade gjort underverk av tapperhet.
Ensamma hade de med värjan i hand kastat fem fientliga
skvadroner över ända, den ena efter den andra, fast de själva
räknade blott 125 man. »Vad de angrepo blev omkullkastat
och vem de sågo ville sätta sig till motvärn, den gingo de
strax i sporrsträck på huden, svängandes sig omkring som
ett nystan på alla sidor omringade, lika som fienden hade
med dem lekt ’Här är kommit ett underligt djur, och intet
vill jag hava honom’.» Så beskriver Josias Cederhielm deras
stridssätt. De hävdade här sitt anseende som den
stoltaste ryttartrupp, som någonsin galopperat över ett
slagfält. — Drabanterna bildade en skvadron på ursprungligen
tvåhundra ryttare, där ingen man i ledet hade lägre grad
än ryttmästares. Manskap och befäl utgjordes av de
tappraste bland de tappra. Drabantkårens löjtnanter hade
överstes rang, och deras kapten var kung Karl själv. De
stodo alltid närmast konungen som ett slags livvakt,
vilken placerades just där striden väntades bli hårdast.

Men ännu långt efter det stridsbullret tystnat, gick
bataljonspastorn vid Livgardet, magister Andreas Westerman,
omkring till de döende karolinerna, »emedan», skriver han i
sina självbiografiska anteckningar, »uti kärret lågo några,
som på mig ropade, vilka illa och till döds sårade voro, vilka
jag därför uti gyttjan med Herrans heliga nattvard bespisade».

*



Striden vid Holovsin betraktade Karl som sin vackraste
seger. Med fåtaliga trupper och under svåra förhållanden
hade han slagit en stark armé. De bragder, som här utfördes
av svenska rytteriet, höra till det märkligaste, ett kavalleri
någonsin åstadkommit.

I och med segern vid Holovsin var vägen över Dnjepr
klar. Ryssarne drogo sig tillbaka över floden, och den 8 juli
kunde Karl rycka in i Mohilev.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 19:51:40 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/4/0669.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free