Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Örlig, pest och hungersnöd - Den asiatiska pesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan begäran av betalning, efter han får så stor lön, intet
skräcka folket för andra doktorer utan låta var och en bruka
vem de behaga».
För att kyrkogårdarna ej skulle bli överfyllda med lik,
anordnades fattigkyrkogårdar i olika trakter av staden, där
de, som icke hade egna gravplatser, skulle jordas, såsom vid
Rörstrand samt på båtsmanskyrkogården på Ladugårdslandet.
Här blevo de döda nedkastade i stora gropar på
varandra, och kalk ströddes mellan liken. Locken på kistorna
samlades i en hög och brändes tillsammans med nedsmittade
kläder.
I rådets förut nämnda förordning av november 1710 fanns
en liknande bestämmelse för hela riket, så lydande: »När
någon utav denne farsoten genom döden avlider, måste den
döde av de därtill utsedda genast, utan någon svepning
eller ringaste andra ceremonier, gravöl, process, bårkläde
eller annat slikt, skaffas till jorden utom staden och på
landet i närmaste avsides backe och där tillika med sine
gång- och sängkläder djupt i jorden nedgravas och med
jord övertäckas.»
Men snart blevo både de gamla och de nya begravningsplatserna
överfyllda med lik, så att jorden knappt täckte
dem. Ja till sist hann man ej ens få dem alla i jorden. På
Katarina kyrkogård i Stockholm fingo t. ex. en gång 170 lik
stå ovan jord — somliga i åtta dagar —, och de kringboende
plågades av den rysligaste stank.
Anordningen med fattigkyrkogårdar väckte för övrigt
litet varstädes den fördomsfulla allmänhetens stora ovilja.
»Största besväret», säger Jesper Svedberg, »var med menige
hopen, som ingalunda ville låta sina av pesten omkomna
begravas utom kyrkogårdarna. Givande sig intet så mycket
över all den olägenhet, som pestilentsien med sig hade, såsom
över detta.» De släpade själva om nätterna sina anhörigas
lik till de »riktiga» kyrkogårdarna. Och hellre än att de döda
skulle behöva vila i jord, som icke helgades av kyrkans
murar, lät man dem ligga och förruttna därhemma.
I Stockholm följdes den plägseden, att »hederliga och
förmögna lik» buros till graven av »ärlige och beskedlige borgare»,
utgörande »vissa därtill beställta likbärare av borgerskapet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
