- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / V. Karl XII:s tid från 1710 samt den äldre frihetstiden 1709-1739 /
385

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det stora nordiska krigets slutakt och ständerväldets grundläggning - 1718 års riksdag

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riksdag sluta fred, stillestånd eller förbund. I sin
konungaförsäkran måste drottningen därtill förbinda sig
att »alltid instämma med riksens maktägande ständer», vilka
där förbehöllo sig ej blott lagstiftning och beskattning utan
i allmänhet en obegränsad makt att avgöra alla andra
viktiga ärenden
.

Men mellan riksdagarna kunde ju ständerna icke sköta
styrelsen. Därför hade de rådsherrarne som sina
ställföreträdare. Dessa utnämndes visserligen av konungen, men han
var vid sitt val begränsad till ständernas förslag, vilket upptog
endast två personer fler än de rådsplatser, som skulle besättas.

Men ej nog med att rådsherrarne sålunda tillsattes
enligt ständernas förslag; de voro också ansvariga inför
ständerna för sina rådslag. Och för att konungen ej skulle
kunna liksom Karl XII slå dövörat till för rådets
föreställningar, stadgades i regeringsformen: »Konungen äger styra
rike sino med, och således icke utan, än mindre emot riksens
råds råde.» Alla viktiga ärenden avgjordes i rådet genom
omröstning. Därvid hade varje rådsherre en röst och konungen
två. Om antalet röster för två olika meningar blev lika,
ägde konungen dessutom utslagsröst. Men blev röstetalet
olika, »så», heter det i regeringsformen, »antager Kungl. Maj:t
alltid det rådet, som de flesta av riksens råd förklarat vara
nyttigast, såsom efter all förmodan det säkraste och bästa».

Hans Maj:t hade alltså ungefär lika mycket att säga som
två av de sjutton rådsherrarne! Det var annat än i enväldets
dagar, då konungen ej ens behövde höra sitt råd.
Konungamakten hade blivit svagare, än den någonsin varit sedan
medeltiden. I själva verket var Sverige förvandlat till en
republik, vars president bar titeln konung.

Styrelsesättet var alltså beskaffat på följande sätt:
konungen var bunden av rådets vilja och rådet av ständernas.
I stället för en »envålds, allom bjudande konung»
hade man fått »riksens maktägande ständer
». Om
dem kunde en rättrogen anhängare av ständerväldet yttra
på en riksdag under allmänt gillande: »Den idéen, att
ständer kunna fela, är emot rikets grundlag.»

Bland de fyra stånden var adeln alltjämt det förnämsta på
riksdagen. Men makten gick nu över från högadeln till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 18:22:26 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/5/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free