Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En storhetstid för vår andliga kultur - Studentliv på 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppdrogo åt vakten att sätta sig i besittning av den
rikhaltiga Höppenerska arsenalen. Men Per Johan Höppener
kände sina pappenheimare. Han hade redan rätt bra klart
för sig, hur långt man kan komma här i världen med
fräckhet i förening med advokatyr, när man har att göra med
en motpart, som darrar på manschetten. Han avlät till
konsistoriet en skrivelse av innehåll, att hela
vapensamlingen tillhörde hans yngre broder, vilken var
hovrättsauskultant och alltså icke lydde under universitetets
domvärjo. Det enda, han skulle kunna lämna ifrån sig, var hans
egen värja, men den hade, förargligt nog, brodern just tagit
med sig, då han gick ut. Muntligen tillfogade bröderna en
del hälsningar till rektor magnificus, vilka kunde varit
vördnadsfullare.
De akademiska myndigheterna fingo alltså inskränka sig
till att låta hålla vakt kring bokbindaränkans hus vid
Stortorget. Vilket ingalunda hindrade bröderna Höppener från
att så gott som varenda kväll fortsätta med skrål och oväsen,
omväxlande med ett och annat kanon- och gevärsskott.
En natt hände sig, att de fyra karlar, som bevakade
Höppenarne, fingo besök av två personer, vilka — för att
begagna vaktkarlarnes egna ord — »utsläckte för dem ljuset
först samt sedan satte pistoler och värjor på bröstet på dem,
slåendes vakten, trugande den att gå sin väg och aldrig
komma tillbaka mera, med flera hårda utlåtelser, så att
vakten måste taga flykten ur huset och lämnade det ena
geväret i sticket samt slog gatudörren igen efter sig».
Vakterna undfingo visserligen av rektor en förmaning
att visa mera mannamod, men större effekt hade det kanske
haft, om han kunnat villfara deras anspråk på att få ut sin
avlöning. Därtill saknade emellertid konsistoriet medel.
Slutligen lät stadsfiskalen, som var allmän åklagare,
inkalla bröderna Höppener — icke som anklagade, Gud
bevars, utan bara som vittnen. Men den äldre förklarade sig
av sjukdom vara förhindrad att komma. Hans lidande
skulle bestå i blodspottning — varav dock vederbörande
läkare vid undersökning icke kunde upptäcka minsta
symptom. Claes Höppener infann sig däremot, men endast på
det villkor, att han fick gå genom staden med värja vid
sidan, till tecken att han kom som en fri man och icke som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
